Klädkod: konstnär

Det var enklare förr. När det bara var att kränga på sig en basker, knyta en snusnäsduk lite nonchalant runt halsen och lämna några strategiska färgfläckar på manschetten. Umbra, sienna eller ockra kanske, tre nyanser av brunt från en tid när konstnärer var lika enkla att identifiera som vilken annan yrkesgrupp som helst - bagare, slaktare, kamrerer, chaufförer.

I dag är det inte lika enkelt. Visst lever klädkoderna kvar men omvandlade, inverterade, perverterade. Vi känner fortfarande igen en brevbärare på stan, men för den som har ett någorlunda fritt yrke är valmöjligheterna oändliga. Åtminstone på ytan. I slutet av 60-talet spelade Frank Zappa i London inför en publik av storblommiga, långhåriga hippier. Någon där ute skrek och hetsade mot de uniformsklädda vakterna. Zappa manade till lugn: "Alla här i rummet bär en uniform, så försök inte lura er själva."

När vi ser Ernst Billgren på teve vet vi åtminstone att det inte är en statsvetare som har ordet. Med sina gultonade glasögon, rutiga byxor och det nonchalant ansade skägget har Ernst blivit själva sinnebilden för en nutida konstnär, precis som hustrun Helene i sin bohemchica blandning av märkeskläder från Miu-Miu och loppisplagg. Andra kör en enkel, säker stil med svarta kostymer från Prada, hornbågade glasögon och brogue-skor.

De allra flesta ser naturligtvis ut som folk gör mest - jeans, t-shirt, sneakers. För dem är konsten ett arbete, inte en livsstilsmarkör. Looken har de gemensamt med reklamare, filmarbetare, skådisar, modeskapare, musikproducenter, snart sagt varje innerstadsbo mellan 15 och 55.

Och så finns det de som tar det konstnärliga arbetet på fullaste allvar, som låter estetiken styra vardagen och ser den egna personligheten som en del av konstverket. Se på Jockum Nordström i sin dandyfierade folkskollärarlook, en Bryan Ferry i förortstappning.

Eller tänk på superrealisten John-Erik Franzén, som gått igenom åtminstone tre distinkta stilfaser under sin karriär: När han slog igenom med sin målning av Hells Angels såg han själv ut som en skinnklädd knutte, när han blev rektor på Konsthögskolan bytte han om till skånsk godsägare i brittisk tweed, i dag tecknar han åter motorcyklar och lär klä sig i en moderiktig "Brokeback Mountain"-stil. Ja, lär - även om många konstnärer har ett engagerat förhållande till kläder är det inte alla som vill komma ut ur garderoben och tala offentligt om sin fåfänga.

Men några törs. Marie-Louise Ekman, till exempel, som i unga år arbetade som modell åt Mah-Jong och numera är rektor på Konsthögskolan. Vi träffar henne i ateljén, där hon tar emot i en vit blus med påsydd krage.

- Det är en ny stil för i år, säger hon, jag har börjat göra stora kragar med inspiration från holländska målningar. Jag vill se ut lite som Pierrot eller en clown.

Maken Gösta Ekman kommer in med en bricka med starkt kaffe, skummad mjölk och kakor.

- Gösta köper bara second hand. Vi har samma storlek, så är det något som inte riktigt passar ger han det till mig. Ibland ser vi ut som två gubbar som är ute och går.

Marie-Louise Ekman använder konsthistorien som ett rekvisitaförråd, där hon lånar, klipper, klistrar och plankar. Salvador Dalí, Olle Bærtling och Pablo Picasso är några av de konstnärer hon citerat i sin burleskt feministiska konst. Samma attityd återkommer i hennes klädval, säger hon.

- Jag försöker skapa en egen "skatstil". Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska ha för stil, så jag lånar hela tiden - som Picasso. Men om jag vore en rik person skulle jag gärna be Yohji Yamamoto göra något, han är genial.

För att han har ett skulpturalt drag
i sina kläder?

- Absolut. Han utgår ofta från något befintligt, han klipper isär associationskedjorna och sätter ihop dem igen. Det är harmoniskt, rent och vackert. Samtidigt har jag svårt för någon som Vivienne Westwood, det är för sött och kitschigt.

Just Vivienne Westwood är en designer vars namn ofta nämns i konstkretsar. Jens Fänge, som skapar lätt hallucinatoriska målningar med enstaka figurer och objekt som svävar över pistagegröna och rosa bakgrunder, säger att hennes inflytande mer handlar om förhållandet till kläder än om själva plaggen:

- Vivienne Westwood och Malcolm McLaren har haft en stor betydelse för mig, även om jag aldrig haft deras kläder eller den stilen. Jag gillar också den prydliga stil - kostym och hatt - som konstnärer som René Magritte eller Yves Tanguy hade, för den stod i sådan kontrast till innehållet i deras konst.

Jens Fänge håller, något motvilligt, med om att hans klädval speglas i hans konst - och tvärtom.

- Det har hänt att andra gjort mig medveten om att jag haft på mig någonting som liknar ett plagg i någon målning, då blir jag lätt besvärad över att det är så tydligt. Men det finns paralleller mellan att måla och att klä sig. Omsorgen om detaljer, förhållandet mellan precision och yta, det är omedelbara kopplingar. Mönsterpassningen i en skjorta kan vara direkt relaterad till ställningstaganden i en målning.

Skulptören Katrine Helmersson säger att hon har två - eller kanske tre - olika stilar. Till vardags går hon klädd i jeans och tröja, när hon arbetar tar hon på sig en gammal vit overall från ett bronsgjuteri. Först då kan hon arbeta. Och så klär hon upp sig när hon ska gå på vernissage. Hennes stilideal är surrealisten Meret Oppenheim, säger hon och sveper en dramatisk rävboa av Dries Van Noten runt halsen:

- När jag tar på mig den här är jag oslagbar. Jag har den bara tre fyra gånger per år, det måste vara rätt tillfälle. Jag lever mitt sociala liv på vernissager, det är som en firmafest var tredje vecka. Då klär jag upp mig för att vara social och trivas med mig själv. Däremellan lever jag ett asketiskt liv. Jag arbetar och tittar inåt. Då vill jag inte vara kvinnlig, sensuell eller förförisk. Det är viktigt för mig att skilja på arbetet och det som är utanför.

- Om jag hittar något plagg jag tycker om köper jag flera exemplar, för att inte slita ut det. Jag köper fem polotröjor så att jag bara behöver tvätta en gång i veckan, och jag har alltid tre par jeans på gång. När de går sönder klipper jag av dem och rullar upp benen, så passar de över höga stövlar. Jag har hellre gamla trasiga kläder än något jag inte trivs i. Den här klänningen har jag haft varje dag i sommar, jag har tvättat den varje kväll och strukit den på morgonen. Så har jag alltid gjort, fast jag vet att det är ovanligt i en konsumtionskultur.

Även Marie-Louise Ekman är noga med att klä upp sig innan hon går ut.

- Smink och kläder är min rustning, säger hon, jag använder dem som ett skydd. Jag klär mig som om jag ska ut i krig varje dag, det är som en skottsäker väst. Jag måste känna att jag är osårbar, annars blir jag väldigt upptagen av hur jag ser ut. När jag arbetade som lärare insåg jag att jag inte kunde ta plats på samma sätt, det var eleverna som skulle vara huvudpersoner. Jag blev tvungen att sjunka in i väggarna.

Kan man se på eleverna att de går på konsthögskola?

- Njae, man ser ofta annorlunda ut när man börjar än när man slutar. Man hittar sig själv under de här åren, och sjunker liksom in i sig själv, lär sig arbeta med det som är viktigt. Det är en så stabil, allvarlig miljö, det går inte att vara ironisk eller distanserad.

För Jens Fänge vaknade klädintresset i högstadiet. Sportiga märkeströjor av Lacoste, Lyle & Scott och Alan Paine var populära - bland dem som hade råd.

- De var tydliga markörer för att man tillhörde en grupp, att man hade pengar eller status. Lacoste gör snygga och välsydda skjortor, märket har fortfarande en särskild laddning - den är verkligen inte odelat positiv, nästan ondskefull. När jag gick i sjuan ville jag ha en, men jag var inte med i det rejset. Jag botaniserade i pappas garderob i stället, och gick i kavajer från 60-talet med slips, kort hår och en badge. Jag bytte Lyle & Scott-tröjan mot en noppig kofta. Den närmsta associationen var väl punk eller modsmodet. Även om jag inte har anammat det på ett bokstavligt sätt, så gillar jag kombinationen av en välskräddad kostym och en bylsig parkas.

- The Whos manager Kit Lambert sa något i stil med att "modism är en metafor för att leva ett rent liv under svåra omständigheter". Den meningen dök upp när jag jobbade i ateljén i somras. Samtidigt tänkte jag på Andrées expedition till Nordpolen. De hade ett enormt klädkonto, med sportbyxor i fint ylle och blåbrunrandiga tröjor från Jaeger. Det var en patetisk expedition, men man får lyfta på hatten för att de var så snyggt klädda.

Dagen till ära bär Jens Fänge en vit Lacoste-tröja till ljusa, tunna byxor och vita tennisskor. Han påminner om Farbror Melker i "Vi på Saltkråkan".

- Han är en riktig modeikon, det tyckte jag på 80-talet också. Han hade en slapp elegans och var påfallande välklädd.

Katrine Helmersson blev medveten om klädernas betydelse när hon dansade balett som litet barn. De andra flickorna hade fina klänningar och frisyrer, själv bar hon en enkel gymnastikdräkt. Hon kände att hon inte kom till sin rätt, säger hon, och kunde inte koncentrera sig på dansen.

- Min mamma var inte så klädintresserad. Men jag brukade följa med farmor och shoppa, hon kunde gå runt hela stan i tre dagar och prova varenda kappa utan att hitta något. Hon var helt kompromisslös och jag är likadan, både när det gäller arbetet och mitt utseende. Det handlar inte så mycket om fåfänga, det är något annat - att vara sann mot sig själv.

Marie-Louise Ekman var ett rebelliskt barn av sin tid, som gärna gick omkring med underbyxorna på huvudet och trumpet fräste ifrån om folk lyfte på ögonbrynen.

- Det fanns en glädje och potens i att vända på förutfattade meningar, att få vända på dygnet och göra precis vad man ville. Med åren förskjuts fokus, nu har jag inget behov att väcka uppseende med kläder. Det vore bara pinsamt om jag försökte se sexuellt attraktiv ut.

- Min mamma är 92 och har alltid varit väldigt upprörd över hur jag ser ut. Ibland har hon inte ens hälsat på stan. Men i dag klär hon sig så kul, hon har klippt sönder 60 år gamla klänningar och gjort om till bomullskjolar, hon ser ut som ett barn som har klätt upp sig. Hon kan ha en nätbyxa på huvudet för att hålla ihop håret. Och sådana är ju barn också, men sedan blir man så jävla uppfostrad.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut