Klara Lidén ger inga intervjuer och hon medverkar, förstår man, högst motvilligt på pressvisningen. Utställningen är hennes största hittills och har just visats på Serpentine gallery i London. Klara Lidén är klädd i svart, har en utslagen framtand (sviterna av ett överfall hon råkat ut för i hemstaden Berlin) och säger inte mycket. Hon ler lite, nickar. Rättar när något blir fel.

Kanske är hon blyg, kanske tycker hon att konsten kan tala för sig själv.

Det har den i så fall lyckats med: Lidén har blivit en konstnär som ”alla vill ha”, som Modernachefen Daniel Birnbaum säger, och prydde i mars som första svensk hittills omslaget till den prestigefyllda tidskriften Art Forum. Det smäller högt i konstkretsar.

I salarna – som nås genom en specialingång till museet – finns en rad verk från flera års produktion: som filmerna ”Bodies of society” där man ser konstnären själv gå till plågsamt långsam och noggrann attack mot en cykel, beväpnad med ett järnrör; ”Paralyzed”, där hon utför en våldsam dans på ett pendeltåg och ”Der Mythos des Fortschritts (Moonwalk)” där hon går i Michael Jackson-gångart genom en trafikerad, gatlyktupplyst stad. Här finns det stora verket ”Unheimlich Manöver”, ett helt bohag tätt ihoptryckt. I den största salen hänger rader ur serien ”Untitled (Poster painting)”, gamla nedslitna affischer som klistrats ihop och försetts med en vit framsida, möjligen en blinkning åt det abstrakta måleriet.

Lidéns bakgrund som arkitektstuderande lyfts fram av utställningens curator John Peter Nilsson som en ledtråd till hennes konstnärliga utforskande.

– Klara Lidén är intresserad av det offentliga rummet och hur vi beter oss i det. Vem som har tillträde till det offentliga rummet och vad väntar vi oss där? Jag ser vissa begrepp som nycklar i hennes konst: en hårdkokt sådan är ordet utplåning, säger han.

Med det menar han utrymme – och ett ödmjukt, försiktigt men uppriktigt försök att maka åt sig lite plats. I ett tidigt verk slet Lidén ned affischer och ersatte dem med en lapp med just ordet ”Utrymme” (eller läst på engelska: U TRY ME).

Klara Lidén är uppvuxen i Stockholm men bor sedan några år i Berlin, dit hon sökte sig för att hon ville till en större stad och tyckte att hon vistats i Stockholm länge nog. Hon är också ofta i New York (och har ett gäng amerikanska kompisar med sig till vernissagen på Moderna), och har nära kontakt med sin syster Hanna som är framgångsrik fotograf där.

Hon säger att hon faktiskt har varit gymnast också, men att hon sökte sig till arkitektutbildningen för att arkitektur, liksom vädret (och här ler hon lite), påverkar oss alla och att hon ville veta mer om den.

– Men jag ville också göra saker. På ett arkitektkontor tar allt lång tid och man måste ha tillstånd från andra.