När jag sist var nere i källaren på Gustaf Adolfs torg hade Constance af Trolle och Nils-Albert Eriksson just packat upp de på auktion inköpta tillskotten i kostymsamlingen. Då upprättades vårdplaner för plaggen, och konservatorn af Trolle och hennes kollega inledde ett mödosamt arbete med att få stil på konstverken.
För konst måste man kalla de scendräkter som för precis hundra år sedan tillhörde Ryska baletten. Kläderna är noggrant sydda och utsmyckade, och i en färgskala som kan väcka den sömnigaste.
Nu, nästan två och ett halvt år senare, öppnar Dansmuseets stora utställning där så gott som hela samlingen dräkter visas. Tanken är att besökaren ska ana det maffiga intryck scenkläderna en gång gjorde på den som satt i salongen.
I många månader har Constance af Trolle och Nils-Albert Eriksson delat trådar och bekämpat fläckar där i källaren. Försiktigt, försiktigt, alltid för hand, alltid långsamt har de renoverat och konserverat kläder som strax är inne på sitt andra sekel. De är samkörda som ett gammalt par och rättar varandra i detaljer när de pratar om plaggen. Operors namn, rollkaraktärer, material, hur fynd gjorts och lagningar sytts.
– Titta här! säger Nils-Albert Eriksson.
Han är vansinnigt entusiastisk, håller fram och upp, visar, vänder och berättar.
Ryska baletten skapades av koreografen och dansaren Sergej Djagilev. När den kom till Paris för att gästspela år 1909 hade Djagilev redan hunnit vänja den franska publiken vid det ryska.
Under några år hade han på diverse salonger introducerat i tur och ordning rysk konst, rysk musik och rysk opera. År 1909 var det dags för dans.
Det ryska balettkompaniet var något helt nytt för fransmännen. I Paris hade balett kommit att bli en konstform med låg status.
– Man hade tidigare inte betraktat balett som konstform, utan som ett lättsamt nöje för grånade herrar som kom för att titta på kvinnokroppar. De var sällan dramatiskt iscensatta och kostymerna var konventionella, säger Erik Näslund, Dansmuseets chef.
Balettruppen kom med ett helt nytt koncept, som man skulle säga i dag. Inte bara fick den manlige dansaren ett uppsving, föreställningarna tog ett helhetsgrepp om upplevelsen, med ambitiösa scenografier och kostymer som formgivits av bildkonstnärer och sytts upp av specialiserade skräddare.
De ryska konstnärerna Léon Bakst och Alexandre Benois formgav tidigt ett stort antal dräkter, men listan över de som kom att skapa scenkläder och dekorationer för Ryska baletten inkluderar även namn som Pablo Picasso, Henri Matisse, Georges Braque, Giorgio de Chirico och Joan Miró.
Publiken hamnade i extas.
Kompaniet fick ett enormt genomslag, och nådde snart kultstatus.
– Ryska balettens inflytande spred sig, också till Sverige, där Kungliga Operan anlitade Isaac Grünewald som scenograf. Men också fast anställda scenografer inspirerades av det nya, säger Erik Näslund.
– I Paris förändrades även publiken och blev mer diversifierad. De androgyna inslagen hos exempelvis en dansare som Vaslav Nijinskij såldes in hos kvinnor och hos en gaypublik.
Kläder och scenografier påverkade såväl mode som inredningsdesign. Koreografin ”Schéhérazade” kom att göra den orientaliska stilen modern, och den som ville vara rätt införskaffade raskt en turban, ett par haremsbyxor och några snirkligt mönstrade kuddar.
Kubism, eskapism, fauvism och exotism är andra ismer som präglade utformningen av det handmålade sidenet med rader av paljetter och guldbandskanter.
För Constance af Trolle och Nils Albert Eriksson har det inte sällan handlat om verkligt detektivarbete att lista ut ett plaggs ursprung och utseende, delvis väglett av bevarade skisser och fotografier men nu också av stor erfarenhet.
– Känslan av olika tyger sitter i händerna, säger Constance af Trolle, och visar fram en gammalrosa dräkt med långa, puffiga ärmar i silkessammet med guldtryck.
– Den här har tillhört en page i ”Törnrosa” från 1921, men dräkten är gammal, den måste vara från 1800-talet och omsydd.
– Koreografin hade 110 personer på scenen och innebar en ekonomisk ruin för Djagilev och baletten. Kläderna fick lämnas i pant, fortsätter Nils Albert Eriksson och drar i väg mig till en orange, hermelinkantad mantel med ett tre meter långt släp.
Den står fortfarande i förrådet, i väntan på att tillsammans med hundratalet kostymer tas fram i utställningshallen.
Här finns plagg med stjärnbilder och norrsken, här finns fisk- och bläckfiskdräkter och här finns ett par av Matisses gula kreationer till ”Näktergalens sång”. Flertalet av Matisses verk finns på Victoria & Albert Museum i London, som har den största samlingen av Ryska balettens kostymer.
Dansmuseet kommer dock inte långt efter. Främst beror det på museets förre chef Bengt Häger som på 1960-talet köpte ett stort antal kostymer på auktion. Då var de överkomliga, i dag kan ett plagg kosta en bra bit över 100 000 kronor – fast det händer att Erik Näslund vinner en budgivning.
Många kostymer användes flitigt och i ett stort antal föreställningar. Kraven på kläderna var stora – de skulle vara vackra men också hålla att röra sig i. Det gjorde de nu inte alltid, och man kan se spår av snabba lagningar där stora stygn i dubbel björntråd tråcklat ihop ett hål mitt under en föreställning. Ibland är kläderna närmast parodiskt fult lappade, fjärran all mönsterpassning: en stor, kantig röd lapp på ett vackert blåmönstrat tyg.
– Ibland har vi försökt återställa hur det var tänkt att se ut, och tagit bort gamla eller provisoriska lagningar, säger Constance af Trolle.
Kostymerna höll heller inte för någon tvättning, en del är till och med målade med vattenfärg. Slitage av ljus, galgar, mal och svett har också tärt, och vårdplanerna har i många fall varit livräddande.
Under första världskriget reducerades den Ryska balettens verksamhet, men kompaniet turnerade i såväl USA som Sydamerika. I och med den ryska revolutionen klipptes banden till Ryssland, men baletten behöll sin ryska image även om kompaniet blev alltmer internationellt. Alla dansare fick ryskklingande artistnamn.
När Djagilev dog år 1929 levde baletten vidare, men dess verksamhet rann så småningom ut i sanden. De tjugo åren som den leddes av honom var en glanstid, full av fantastiska koreografier. Flera av dem lever fortfarande.