– Alla människor är vanligast i sitt eget liv, menar curatorduon Vilda Kvist och Jorun Kugelberg.
Redan förra året satsade man stort på konst och öppnade upp Pride House på Kulturhuset med både internationell och svensk konst. I år utvecklar man konceptet och startar även Pride Art där man satsar extra stort på samtidskonst och intar Sjöhistoriska museet med performance, workshopar och flera utställningar.
– Temat är makt och vi har i princip bara satsat på oetablerade konstnärer, säger Pauline Wengelin, konstsamordnare på Pride i år.
På Sjöhistoriska kommer även designkollektivet Fuldesign håller till i kaféet och visa broderiutställningar samt anordna fulmonsterworkshopar och utforska vad som är god smak och vem som beställer det. Man kommer att kunna baka maktkakor med ingredienser som maktmänniskor ha donerat, och på Kulturhuset visas utställningen ”Kärleken är röd” som handlar om alternativa familjebildningar och undersöker begreppet kärnfamilj.
Att ta in nya och oerfarna konstnärer och placera dem i ett stort sammanhang som Pride har varit en medveten strategi. Även det valet handlar om makt och vem som får synas och inte, berättar Wengelin. Hon och hennes kollega Elin Berggren har sökt folk från konsthögskolor, men även andra som varit intresserade har fått höra av sig. Dock har det varit svårt att få etablerade gallerier att hoppa på.
– Det har kommit mer och mer queerkonst under de senaste åren, men de stora institutionerna vågar sällan satsa. Vi vill lyfta fram så många som möjligt och hoppas att det här kan vara en bra väg in i konstlivet.
Tidigare har kritik riktats mot Pride och deras konstsatsning – eller kanske brist på densamma.
”Vad är det med queerkonst som gör att ribban sätts så lågt? Det hela slutar med att se ut som avgångsklassen från en folkhögskola. Det finns ju bra och intressanta stories att berätta och gestalta. Gaah!” skrev Anders Karnell, konstkritiker på Nöjesguiden och även konstvetare och konstpedagog, om förra årets konstsatsning på Pridefestivalen.
– De kan sin egen rörelse men inte konst, säger han. Idén om queer är lite som en amöba – den är amorf, blir det du vill att den ska bli. Det känns som att Priderörelsen bara ser queerbegreppet som ett sätt att försvara sig.
Det enda som var bra förra året var Elisabeth Olsson Wallin, tycker Karnell. Redan 1998 skapade Olsson Wallin rabalder på Pride då hennes utställning ”Ecce homo ”öppnade där. Utställningen, som innehöll tolv fotografier kopplade till bibliska citat men med homosexuella modeller och miljöer, uppfattades av många som stötande och kontroversiell. Även förra året gjorde hon sin egen grej och ställde ut på Armémuseet, vilket gjorde att man lockade också en annan publik, utöver Pridefolket. Annars blir det lätt att man ställer ut folk för att de är hbtq eller för att de gör hbtq-konst.
– Det blir ett vi-tänk och öppnar inte upp för andra.
Anders Karnell tycker att man borde bjuda in folk från konstscenen att curera och inte bara från den egna världen. Konst blir inte bra bara för att den är queer, snarare tvärtom.
– Man kunde ställa ut ”Grindslanten” på Konstakademin och göra en queer läsning, det vore intressant.