Konsten att spela psyksjuk

Alla tycks ense. Att avsky konsteleven Anna Odells uppmärksammade tilltag att spela psyksjuk är den enda ansvarsfulla attityden. Att ta upp sjuka människors plats, att lura vårdpersonalen och simulera en sjukdom och en dödsdrift som andra patienter inte orkar leva med! Och detta i dag när finanskrisen tvingar fram grymma nedskärningar i folks välfärd. Fruktansvärt!

Nej, här har i alla fall en helig gräns överskridits i konstens namn.
Jag vet inte mer om Odells projekt än vad som publicerats, eftersom förklaring ska redovisas först i samband med Konstfacks examensutställning senare i vår. Och skolan verkar tagen på sängen - vilket är naivt. Men jag reagerar på den underton av konsthat som kommit fram i debatten. Nyckelordet här är "lura". Att konstnärer tar sig unika friheter är att förringa de ärliga och göra dem löjliga! Att spela, simulera och lura dem som arbetar hårt och verkligen lider, det tycks vara konstelevens stora brott.

Jag tänker just nu inte ta projektet i försvar. Självklart måste konstnärer lika väl som alla andra lyda lagar och förordningar och uppträda som ansvarsfulla medborgare. Ändå måste något sägas om vad konst idag kan vara. Annars kan hela idén bara förefalla driven av en förmäten galning som vill väcka sensation och provocera för sakens egen skull. Och det är det inte säkert att den är.

Kan konsten fortfarande väcka känslor i samhället, eller försvinner allt i den estetiska toleransens svarta hål? Det var ämnet för en debatt som jag deltog i på ABF i tisdags, och där Anna Odells provokation naturligtvis dök upp. Att konsten fortfarande kan väcka negativa känslor får nu anses bevisat. Men varför håller då konstnärerna på så här?

Konstnärens gamla 1800-talsroll som outsider och rebell har slukats av marknaden och underhållningsindustrin. Samtidigt har konstens funktion som moralisk och estetisk uppfostrare solkats av 1900-talets totalitära regimer. I stället arbetar konstnärerna ofta med samma målsättning som journalister eller kritiker: att avslöja hyckleri och dubbelmoral i samhället. Då måste de trampa på nya tabun, och det har Anna Odell gjort.

Hela frågan om hur samhället begränsar och snävar in definitionen av "det normala" är för övrigt inte ett nytt, utan ett urgammalt ämne inom konsterna.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut