Konstnären Ingrid Eriksson ställde ut en hembränningsapparat på ett galleri. Hon bötfälldes. Anna Odell iscensatte en psykos. Hon bötfälldes. Ett fingerat självmord på Facebook var i själva verket en konstaktion. Konstnären bakom verket bötfälldes nyligen.
Det här är exempel på konstutövning som enligt gällande lagstiftning begår brott. Någon samlad statistik över antalet konstaktioner och -interventioner finns inte, inte heller om de i större utsträckning brottsrubriceras och anmäls. Klart är dock att intresset ökar.
– Det beror på att konsten är mera utåtriktad. Konstnären är mer i samhället i dag, står inte bara i sin ateljé. Det skapar ett ökat intresse för samhällskritisk konst, säger Ivar Björkman, rektor på Konstfack i Stockholm.
Konstvetaren Linda Fagerström är säker på att vi kommer att få se mer av konstaktioner. Inte minst beror det på internet och sociala medier, som möjliggör för konstnären att nå så många fler än i ett litet galleri.
– Problemet är att exklusiviteten går förlorad och risken är att mediet blir allt, konstnären kan ju inte styra medielogiken. Lars Vilks rondellhund är ett bra exempel, för 50 år sedan hade den inte kunnat få sådan spridning, säger Linda Fagerström, som är lektor vid Malmö högskola.
Anna Odell kunde för två år sedan knappast förutse den storm hennes återupplevda psykos skulle skapa i medierna och i de då relativt färska sociala medierna. I dag är situationen en annan, tror curatorn Niclas Östlind.
– Jag skulle nog säga att den mediala uppmärksamheten är kalkylerad, diskussionen blir så att säga en del av verket, säger han.
Konst som balanserar på gränsen till brott har alltid funnits. Och konstaktivism har därför alltid krockat med samhället. På 1930-talet anklagades exempelvis Bror Hjorth för att ha skapat osedliga skulpturer. Nakenhet var över huvud taget ett brännhett ämne i början av förra seklet, inte bara inom bildkonsten. Fortfarande är det i USA relativt lätt för en konstnär att bli dömd för sedlighetsbrott, något som drabbade exempelvis den Sverigeaktuella fotografen Robert Mapplethorpe.
Konstaktioner lägger sig gärna nära dagsaktuella frågor, men hur mycket samhället tillåter går i vågor. De senaste årens uppmärksammade aktioner visar att samhället är noga med att poängtera att ett brott är ett brott, även om det begås av en konstnär.
– Väldigt mycket kunde passera under 1970-talet, det ansågs värdefullt att konsten prövade gränser. I dag är det mera moralisk hets mot konstnärer, Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen och är med och sätter agendan. Det ska vara ordning och reda, säger Niclas Östlind.
Intentionerna att från samhällets sida diskutera konst är oftast goda men hamnar fel, menar Östlind.
– Anna Odell ville med sin konstaktion belysa övergrepp inom vårdapparaten, men diskussionen kom i stället att handla om vad som är konst eller inte konst. När konstdiskussionen vulgariseras drar konstvärlden det kortaste strået.
Gagnar diskussionen konsten?
– Många känner sig manade att kommentera, men det blir platt om man inte har tillräckliga kunskaper. Men i det stora hela tycker jag ändå det är bra att fler lägger sig i, säger Linda Fagerström som tror att det är ett försvinnande litet fåtal som fortfarande anser att konst är söta djur i tjocka guldramar.