Slipdammet yr och värmefläktarna går för fullt i kylan. Sjuttio byggjobbare spurtar mot invigningen i mars av huset som resolut döpts till Sven-Harrys konstmuseum. Upphovsmannen står själv i röran av kablar och betongsäckar och funderar på vad det är som han egentligen bygger.

– Det originella i detta är väl att jag vill avdramatisera konsten; jag vill låta konsten komma närmare människorna och människorna närmare konsten. Det är så mycket hysch hysch, marknadsföring och skit kring den i dag, säger Karlsson om fastigheten som ska rymma ”fyrtio procent kultur och sextio procent bostäder”.

Han gillar variation. Traditionella museer tröttar ofta ut honom, van Gogh på van Gogh och ingenstans där man kan sitta ner och vila benen.

– Jag har samlat konst i fyrtio år och det som utmärker de konstnärer som jag gillar är att jag känner invärtes ungefär som de gjorde, säger han och knackar sig på bröstet, det bubblar här inne, jag får ju aldrig något riktigt lugn och de konstverk som talar till mig har ofta ett väldigt klös.

På översta planeti byggnaden, där Sven-Harry Karlssons samling ska visas, uppförs ett slags penthouse på 600 kvadratmeter ritat med stark inspiration från hans 1700-talsgård Ekholmsnäs.

Här ska hängas verk av Ivan Aguéli, August Strindberg, Carl Fredrik Hills ”Trädet och flodkröken”, Edvard Munch, Ola Billgren, Lena Cronqvist-skulpturer och andra toppnummer ur hans ”A-samling” och fyllas med Karlssons egen heminredning. Från gården på Lidingö hämtas moderna svenska möbelklassiker jämte Märta Måås-Fjetterström-mattor, Hauptbyråer med mera. Fasaden ska bli något extra; perforerad och belyst inifrån för ”att lysa som en diamant” i Vasastadsmörkret. Ett grepp som känns igen från arkitekten Gert Wingårdhs upplysta ambassadbyggnad i Washington DC. Detta fjärde våningsplan öppnas för allmänheten först den 8 december nästa år.

I själva konsthallen på entréplanet respektive på andra våningen ska de tillfälliga utställningarna visas. En trappa ner finns en filmsal. Till höger om entrén driver fotografen/filmaren Jens Assur studio och ateljé.

Ut mot Vasaparken blir det restaurang med plats för ett trettiotal gäster och uteservering.

Denna detta allt annat än blygsamma bygge har förstås redan uttolkats som ett försök av Sven-Harry Karlsson, 79, att göra sig odödlig. Ett byggmästarmonument i långlivad betong.

Det vill han alls inte gå med på. Att skänka sin samling värd flera hundra miljoner till ett museum ”som skickar ner den i någon källare” ser han som poänglöst. Och att skänka alla verken till de efterlevande vore att ”förstöra dem genom att ta ifrån dem allt det spännande och allmänbildande i att samla själv”.

– På det här viset kommer all konsten till människors glädje, det är ju det som är vitsen. Och så jävla små gravar som de gräver nu för tiden så skulle man ju ändå inte få med sig något.