Glaskonstnären Åsa Jungnelius gör nu sin största och tuffaste installation hittills. På öländska Vida museum har hon skapat en krigsskådeplats med hjälp av handblåst glas, metall, plast, läder och löshår.
I den ljusa konsthallen, med elva meter i takhöjd och fönstervägg mot Kalmar sund, råder fullt krig. Åsa Jungnelius installation ”In my imagination” består av glasobjekt arrangerade som två arméer, där vapen till formen är en mix av dildo, batong och läppstift. De anfaller likt missiler från taket men står också grupperade på golvet som infanteri och kavalleri. Här attackerar även nagellacksflaskor med svarta, guldglänsande och blodröda blaffor.
I utkanten av slagfältet lurar lakejer och smyger spioner, här finns skyddande amuletter och gömställen i håriga grottor. En monark går i täten för den ena flanken, där de ”potenta” vapnen har strama och metalliska uttryck. På motattackens sida är uttrycken mer bråkiga, böljande och kroppsliga, med en ilsken ”monsterfitta” svävande i bakgrunden.
– Installationen beskriver ett krigstillstånd, en väpnad konflikt på både det personliga och politiska planet. Det är det kontrollerade, ordentliga och fettfria gänget mot det köttiga, jobbiga och gapiga, förklarar Åsa Jungnelius.
I installationen ingår hennes välkända nagellackstrappa och återkommande attribut som läppstift, snippor och snoppar, som gjort succé som konstglas. Men på Vida museum har Jungnelius gett dem andra uttryck och kompletterat med nya objekt som sviten ”Superprotection”, där hemlighetsfulla amuletter glimmar under skyddande kupor.
På utställningen finns roliga titlar som ”Från skithög till läppstift” och ”Long lasting bitch extreme”. Men fronten är inte glasklar eller enkelt uppdelad mellan manligt och kvinnligt. Här finns heller ingen vinnande sida, snarare ett brokigt kaos och en ambivalens.
– Man kan se det som ett pågående krig inom en person, ett sökande efter identitet och ett spel som de flesta brottas med för att hitta sin plats i samhället, säger Åsa Jungnelius.
Kriget handlar om kontroll, kroppsliga impulser och begär. Smink ser hon som ett glädjefyllt redskap för att måla fram den man vill vara, samtidigt som kroppar inte alltid låter sig tuktas och konsumtionssamhället ofta är styrt och förutsägbart.
– Jag tycker att det är kul att se fler unga killar som sminkar sig. Det ska inte behöva bero på könet, tjejer ska också få slippa om de vill.
Åsa Jungnelius cirklar som tidigare kring jämställdhetsfrågor, genus och hierarkier – den så kallade könsmaktsordningen. I denna omfattande installation ingår även det tidigare verket ”Akta – annars kommer jag och tar dig”, där hon genom ”monsterfittan” släpper fram vreden över ett ojämlikt samhälle.
Till Vida museum har hon dessutom gjort väggobjekt med speglande glas, löshår och kedjor, flankerade av fotografier med manliga glasarbetare i lätt sexualiserade poser. Det är fem av Jungnelius närmaste medarbetare på bruket i Kosta, som hon uppmanat att posera likt kvinnor i pin-uptidningar från 60-talet.
– Det är min blick och mitt ögongodis. Det är nästan alltid kvinnor som avbildas så, nu ville jag att de skulle behaga mig och bli mina objekt.
Genom att omdefiniera könsrollerna får alla större frihet, tycker Åsa Jungnelius, som här ger sitt bidrag till diskussionen:
– Min enda önskan är fred, att få slut på bråket. Att alla ska känna sig till freds och slippa att alltid bedömas utifrån kön.