LUND. Brokiga grytlappar och garntofsar visar vägen fram till Kulturen i Lunds nya tema ”Folkkonst & design”. Sex av friluftsmuseets träd är dessutom klädda i ”folkliga outfits” av modeskaparen Bea Szenfeld, inspirerad av skånska folkdräkter. Och vid entrén till utställningen ”Formfröjd – Samtal med historien” tindrar silversmeden Karin Ferners ”Ängladisko”.
De folkloristiska hälsningarna är uppenbara i denna ljuskrona av bleckplåt, pyntad med blinkande lampor, dansande änglar, krusiga pappersblommor och pärlband.
”Det har väl inte undgått någon att folkkonst, allmoge och slöjd är trendigt just nu”, skriver museichefen Anki Dahlin i en introduktion till Kulturens storsatsning på att vitalisera det folkliga kulturarvet.
När Dahlin blev chef på Kulturen i Lund 2007 påbörjades arbetet med att byta ut åldrande basutställningar och göra dem mer relevanta för samtiden. Två byggnader har renoverats under förberedelserna, parallellt med personalens djupdykningar i proppfulla magasin. Kulturen har Sveriges största samling av sydsvensk folkkonst men bara en bråkdel har visats tidigare.
– Det fanns lite föremål i allmogestugorna förr, men det gick inte längre när de började betraktas som klenoder och kunde skadas eller stjälas, berättar intendenten Eva Kjerström Sjölin.
Hon har nu fått möjlighet att lyfta fram älsklingsföremål ur samlingarnas mörker. Däribland blekingska ”julträd”, ljusstakar med snidade hästar, tuppar och krusat silkespapper från 1800-talet. Eller gratulationstavlor med silhuettklipp och blomsterkransar, skånskt dräktsilver med bucklor och färgad glasfluss eller lergods från 1700-talet med hornmålad och ristad dekor i form av fantasifulla djur och mönster.
– Jag har verkligen fått frossa, säger Eva Kjerström Sjölin lyckligt.
Men hennes utgångspunkt har inte varit det historiska materialet utan det samtida. Eva Kjerström Sjölin har vänt på steken och börjat med att välja ut tio konsthantverkare som tydligt samtalar med och tolkar kulturarvet.
– Min tes är att det finns ett ”kollektivt minne” av gamla bruksföremål, av dess former, färger, uttryck och tekniker. Dessutom har många människor personliga bilder lagrade, vilket syns i samtida design.
Eva Kjerström Sjölin har valt konsthantverkarna som återbrukar historien men aldrig plagierar utan tar traditionen vidare. Likt Mårten Medbo i en ny serie djupslipade, handblåsta skålar. Han utmanar här det klassiska kristallglaset, som känns igen av alla – om inte den äkta varan så det folkligt kopierade, enkla pressglaset.
– Utifrån mina associationer till det nyskapade har jag sedan handplockat folkliga föremål ur samlingarna. Saker som är inspirationskällor och känns aktuella och relevanta för att visa hur dagens formspråk samtalar med historien, förklarar Eva Kjerström Sjölin.
Tanken är att publiken ska kryssa mellan specialkomponerade museimontrar och installationer med de nyproducerade konstföremålen i glas, keramik, silver, textil och trä. Det hoppas Eva Kjerström Sjölin ska sätta fart på besökarnas egna minnen och ge nycklar till att se på det folkliga kulturarvet med nya ögon.
Ibland är kopplingarna formmässigt uppenbara och allmänna. Andra gånger samtalar det nya och gamla mer på ett djupare plan.
– Här kan man verkligen tala om en personlig minnesbärare som också är generell, säger Eva Kjerström Sjölin och pekar på Raine Navins ”Min bror är död”.
Verket består av fem grå nystan av krulligt yllegarn, som Navin repat upp från en barnkofta han en gång stickade till en älskad bror. I en angränsande monter ligger raggsockor och stickade ylletröjor från 1800-tal till 1970-tal. Dem kan de flesta svenskar identifiera på lukten, något farmor gett i present eller man själv kämpat med i syslöjden.
Vad gäller hantverkets utveckling ser Eva Kjerström Sjölin en tydlig genusförskjutning; med män som arbetar i textil som förr mest var en kvinnlig sfär och kvinnor som ägnar sig åt metallhantverk, en traditionellt manlig arena.
Folkkonsten passar också in i dagens diskussioner om återbruk och hållbar design, en nödvändighet i det gamla bondesamhället. Eva Kjerström Sjölin går fram till en skånsk fäll från 1800-talet, i vävtekniken slarvtjäll:
– Den är vild och galen, så vacker … Baksidan är en vanlig trasmatta i grönt och blått men framsidan har infällda tussar i starka färger.
Just slarvtjällstekniken har textilkonstnären Wanja Djanaieff plockat upp i nya verk, där hon återbrukat allt från gamla lintrasor till spill från lammskinn.
Glaskonstnären Ingalena Klenell exemplifierar en annan form av återbruk, ett gränsöverskridande där hon inspirerats av mormors linneskåp med virkade och knypplade spetsar. Detta formspråk har hon transformerat till karamellskålar där spetsarna målats i starka färger och stärkts med socker.
Silversmeden Klara Eriksson kan i sin tur överföra mönster från tårtpapper till handdrivet silver. Hon upphöjer allt från allmogens sovelfat i trä till trådvispen och plastbunken genom utförandet i ädelmetall.
– Silverskålen är dessutom bearbetad med scotch-brite, som om hon skurat en kastrull. Det är brutalt roligt och lite vanvördigt, säger Eva Kjerström Sjölin.
Silversmeden Karin Ferner är representant för alla tre tendenserna, med en könsöverskridande praktik som metallhantverkare, sitt återbruk av gamla material och lekfulla översättningar av traditionella uttryck. Hon använder folkkonsten som en formskatt att ösa ur – ett intresse som låg helt fel i tiden när hon gick på Konstfack under det politiska 70-talet.
– Mamma samlade på dalahästar, höll på med pappersklipp och släpade med mig på hembygdsgårdar och museer. Men under studietiden höll jag käften med min passion för folkkonst
Först när Karin Ferner flyttade till Dalarna för 30 år sedan hamnade hon mitt i ett levande kulturarv med stolta traditioner. För tio år sedan började hon på allvar hämta inspiration från dalmåleri och folkkonst som brudkronor, halmarbeten och gamla textilier. Hon pekas ut som en föregångare till den ännu grasserande kurbitsboomen på allt från trätofflor till rullbrädor.
Men, påpekar Karin Ferner, i hennes formspråk finns även ekon från södra Sverige, från Blekingestakar, skånskt dräktsilver och bruket av färgglada band.
– Jag plockar hej vilt och summerar allt jag sett, en känsla av tradition som blir något nytt. Många element i folkkonsten är universella.
Karin Ferners hämningslösa lek med traditionen har nog uppfattats som helgerån av den äldre generationen inom Hemslöjden. Men häromåret gav de henne ett fint stipendium för att hon ” elektrifierar vår föreställning om hemslöjd” och ”har satt folkkonsten i tiden”.
Ferner är även aktuell i två nya basutställningar på Dalarnas museum i Falun, dels med en festspira inspirerad av kurbitsdekorationer, dels med en orangeröd julbock målad likt en dalahäst.
Dalahästen må vara en nationell symbol sedan 1930-talet men har saknat en fast utställning. Dalarnas museum har nu ställt samman över 200 stycken, den äldsta från Malung daterad omkring 1560.
I mångfalden syns originella exemplar av Jemt Olov Persson från Orsa men också prov på de fabrikstillverkade röda souvenirerna från Nusnäs. Dessutom några moderna kommentarer, som Peter Johanssons multipel ”Skivad dalahäst”.
– Många konstnärer tittar på våra samlingar och gräver i arkiven. Vi märker ett enormt sug efter kunskap från både gamla och unga, berättar Rune Bondjers.
Han är föremålsansvarig på Dalarnas museum och delar sina intressen med hustrun Karin Ferner. Rune Bondjers är medförfattare till den stora bibeln om dalmåleri som kom häromåret och står för kunskapen bakom de nya avdelningarna. Ett femtiotal dalmålningar har nu kompletterats med digitala bildspel om motiven och dess skapare. Allt för att möta det växande intresset, berättar han:
– I perioder har dalahästar och dalmåleri känts mossigt, men nu känns det ungt och fräscht igen.