Denna återkommande utställning har ibland beskyllts för att vara plottrig och oproffsig – även om det också är en del av Vårsalongens själva poäng – och etablerade konstnärer söker sig hellre till så kallade finare sammanhang. Men faktum kvarstår: köerna brukar ringla. Förra året slog Vårsalongen publikrekord med 63 000 besökare. Något liknande hoppas man på i år, men konkurrensen om publiken är större än på länge.
I år har salongen slagit ett annat rekord, i antal sökande. 2 136 personer ville vara med på konsthallens väggar. Med fem verk per skalle var det nära 11 000 verk att vaska fram för juryn. Det tog fem dagar. Alla utom 264 fick nobben.
– Folk kommer från hela landet, och särskilt i landsorten betyder det något att vara med på Vårsalongen. Det händer att någon plockas upp av en gallerist, säger konsthallchefen Mårten Castenfors när han visar runt några dagar före öppningen.
För honom var det femte gången han ledde juryarbetet och han menar bestämt att nyckeln till en bra utställning är just juryns sammansättning och personer. Hans tidigare domarkollektiv har bestått av kuratorer, gallerister, museichefer och konstkritiker – i år utgjordes den av konstnärer.
– Ernst Billgren och Annika von Hausswolff var klockrena i sina bedömningar, och Peter Johansson ... ja, han är ju heltokig, säger Castenfors med ett skratt och tillägger att man förstås kan ana juryledamöternas egna konstnärskap i urvalet.
I salarna finns allt: myllrande porslinsskulpturer, pedantiskt nog-
granna blyertsteckningar, en gigantisk rödvit legoskulptur, och flera verk med påtaglig inspiration av framgångsrika konstnärer som Jockum Nordström, Karin Mamma Andersson och Lena Cronqvist.
– Väldigt mycket av det vi rensar bort är sådant som vill vara konst. Det är smärtsamt att se alla som vill följa det modernistiska receptet.
Något som orsakade juryn visst bryderi var en oförutsedd trend av broderi, inte sällan med politisk och humoristisk prägel. Däremot var det mer ont om grafik, vilket Mårten Castenfors finner lite märkligt med tanke på vilken ”knallsuccé” grafiken gjorde i fjol.
Han har annars svårt att se några trender, annat än att mycket är figurativt.
Fler verk är anslående: Karola Messners snidade träskulptur i ett enda stycke; Maja Qvarnströms och Erik Lagerwalls kompletta rumsinstallation i ett av rummen eller Svetlana Hällstens plagg, ett slags skulpturer i plastbestick. Hantverksintresset är också tydligt i verk som Simon Key Bertmans enorma, tovade ullbollsmattor med sportplanslinjer – varför inte ha en mjuk tennisplan på väggen?
En svartvit olja på ett mansansikte tryckt mot ett golv gick internt under namnet ”Foppa”.
– Fast jag vet inte om det verkligen är han. Jag hoppas det, säger Mårten Castenfors om Fredrik Säkers målning.
Mitt emot men långt bort, i andra änden av konsthallen, hänger ett annat porträtt, där Sveriges kronprinsessa ler i starka pastellfärger och koppardiadem (av Anna Kalinitchenko). I en annan sal hänger realistiska målningar av artisten Caroline af Ugglas (som en naken kvinna som ligger på ett piano med en mikrofon i handen), och ett par nespressokapsyldräkter av modeskaparen Bea Szenfeld – två av de mer namnkunniga deltagarna.
Större delen av de utvalda har någon konstnärlig utbildning, ofta på högskolenivå. Som Annika von Hausswolff påpekade i söndagens intervju i DN Kultur handlade sållningsarbetet främst om att hitta det särpräglade och de individuella, starka rösterna – inte nödvändigtvis det skickligast genomförda verket. Redan tidigt började juryns ordförande bygga utställningen i huvudet, med blandningen i tanken.
Om somligt bara är ”vackert”, finns också en del verk med tydlig politisk udd – som Ruben Wättes skinnvästar med ryggemblem i bästa mc-stil, med ord som ”Försäkringskassan” och ”Migrationsverket.” Eller som Niklas Elme-heds målning ”Fakir nr 1” där Carl XVI Gustaf står ovanpå ett tak på Södermalm, med ansiktet vänt bort från slottet och med lösa vingar på ryggen, som om han stod i begrepp att ta klivet över kanten och – lyfta?