Liljevalchs nye chef låter Ikea ställa ut

Det är bråda dagar för Mårten Castenfors. På lördag invigs Liljevalchs nyrenoverade lokaler med utställningen "Färgskrällen", med måleri av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström. Det är en utställning som Mårten Castenfors har ärvt, och man kan knappast säga att den är kontroversiell, även om de tre konstnärerna var det när de ställde ut ihop på Liljevalchs förra gången, för jämnt 90 år sedan.

Debatt blir det däremot förmodligen i sommar, då Liljevalchs gör en stor utställning i nära samarbete med Ikea. Utställningskommissarie är Staffan Bengtsson, chefredaktör för tidskriften Form och med en bakgrund på SVT, som fick omedelbart napp när han presenterade sin idé för Mårten Castenfors. Till sin hjälp har Liljevalchs även anlitat reklambyrån King.

- Det är vi som håller i bollen, och det är nödvändigt. Utställningen kommer kanske att leda till kritik i kulturkretsar, men alla kommer att se den, säger Mårten Castenfors, som väntar sig en ny debatt om kultursponsring.

Utställningen presenteras först den 8 oktober, men Staffan Bengtsson beskriver utställningen som svensk efterkrigshistoria sett genom Ikeas möbler, där samhälleliga och politiska strömningar speglas i föremålen.

- Det handlar om ett företag som ett fenomen, och om hur ett företag kan påverka vårt sätt att leva, säger Staffan Bengtsson.

Vernissage blir det den 12 juni år 2009, och utställningen med seminarier och interaktivitet är tänkt att dra en masspublik till Djurgården. För att gå runt måste Liljevalchs dra 100.000 besökare årligen, men Mårten Castenfors räknar med många fler.

Den publikmässigt säkra Vårsalongen följs av en scenografisk utställning av Jan Håfström med ljud- och luktmaskiner (inklusive doften av kongolesisk flod). Programsättning på Liljevalchs är säker mark för den utställningserfarne Castenfors. En större utmaning ligger i hans nya ansvar för Stockholms offentliga konst. När han tillträdde på Liljevalchs blev han automatiskt också chef för det nybildade Stockholm konst. Han är lättad över att ha rekryterat Lena From, redaktör för tidskriften Arkitektur, som styrekonom och samordningsansvarig för konsten.

- Jag lägger mitt huvud i hennes knä, säger han.

Stockholm konst huserar också hos Liljevalchs, och Mårten Castenfors basar för båda från sitt chefsrum. Där började han med att byta ut den förre chefens möbler och välja konst ur stadens samlingar (han är mycket nöjd med den stora Dick Bengtsson-målning som hänger framför skrivbordet).

Ett offentligt verk har han hittills hunnit beställa och projektera. Dan Wolgers gör en bronsskulptur med närmare tre meter i diameter som Stockholms Hamnar betalar för placering vid Tullhuset under nästa år. Verket "Torso" är en bit av Wolgers eget, kala huvud i dubbel upplaga, vända på sidan mot varandra. På ovansidan av den nästan sfäriska skulpturen syns Wolgers öron. Där halvorna förenas på mitten möts de två ögonen. Den liksom dubbelvikta ögonformen kan också lätt tolkas som ett kvinnligt kön, något Mårten Castenfors först berättar om med viss förtjusning, men sedan blir lite tveksam till om jag verkligen ska skriva. Det kan leda diskussionen fel från början, säger han, väl medveten om att verket kommer att generera debatt.

- Men än sen? Är det inte bra att vi har ett sköte i Stockholms hamn? Och det är inget sköte, det är ögon och öron. Det är ett spirituellt verk som visar att konsten kan vara dubbeltydig. Danne (Wolgers) är minst av allt gubbig. Han vill få oss att vakna.

Vad säger du till dem som ser en fara i att en person har fått så mycket makt över Stockholmskonsten?

- Ja, jag har makt, jag tar den och använder den, men om det blir fel är det jag som åker jag med huvudet före, ingen annan.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut