Varför finns det inget designmuseum i Stockholm? Därför att var och en håller på sitt. De institutioner som delar designansvaret kan inte samtala, låter revirintressen styra och har dessutom bristande fantasi. Denna dystra slutledning låg nära till hands efter en diskussion häromkvällen, arrangerad av Formmuseets vänner i samband med invigningen av den ”mobila utställningsplattformen” Design hall på Telefonplan. Jo, det handlar om platsen där storslagna planer för ett Designens hus smiddes för ungefär fem år sedan. Allt lades i malpåse för att nu delvis återuppstå. Fast bara under dryga två månader. Som exempel på vad ett stockholmskt designmuseum skulle kunna visa, kan man tänka.

Formmuseets vänner har arbetat för ett självständigt formmuseum sedan 1989 men legat ganska lågt de senaste åren, kanske i avvaktan på vad som skulle hända med Arkitekturmuseets utökade uppdrag som nationell mötesplats för designområdet.

Dags alltså att ta upp kampen igen. Bara att applådera.

Nu var det tänkt att samtalet skulle handla om annat än samma gamla vanliga ”var” och ”vem ska betala”. I stället skulle idéer kring innehåll och funktion fokuseras: Vilken inriktning bör ett framtida formmuseum ha? Hur skapar man ett museum som är lika intressant för specialisten som för turisten? Vilka värden i den traditionella museiformen är viktiga att bevara?

Ett modernt formmuseum måste ha en bred plattform till exempel. Det räcker numera inte med att bara visa prylar. Både tekniska vetenskaper och humaniora måste införlivas i sammanhanget när man planerar ett museum eller för all del curerar en utställning. I dag betyder design också service, tjänster och interaktivitet. Designtänkande omfattar sammanhang och konsekvenser. Sådant måste finnas inom designmuseets väggar vid sidan av taktilt lockande material och förmedlade känslouttryck. Kloka ord av Li Edelkoort, som gjort Design Academy Eindhoven till en av de mest inflytelserika designinstitutionerna just nu. Bland de internationellt erfarna museiebyggare och designexperter på plats fanns också Daniel Charny. Han arbetar bland annat med Londons nya designmuseum, klart för invigning år 2014. Det nuvarande Design museum räcker inte till längre vare sig storleks- eller idémässigt; en fingervisning om designområdets vikt i Storbritannien.

Var det av någon slags påkallad artighet eller för att samtalet fördes på engelska som den svenska publiken föreföll så initiativlös? De inresta gästerna skruvade på sig och Daniel Charny tappade tålamodet. Med all rätt efterlyste han en agenda och en klarare bild för vad vi ville med vårt designmuseum. Han sammanfattade läget med några, tror jag, sanna ord – att ta lärdom av. Det går inte att förlita sig på statliga initiativ inom kulturområdet numera. Ska det bli något designmuseum behövs samtal, engagemang och formulerade visioner. Rådet till alla designintresserade stockholmare löd ungefär så här: ”Sätt i gång, samla in pengar och följ det koncept ni diskuterar er fram till. Utan att kompromissa.” Om resultatet blir riktigt, riktigt bra kommer staten att vilja köpa det. Även om det handlar om ett museum.

Just nu genomförs en intern undersökning på Kulturdepartementet, bland annat om hur de statliga pengar som ges till form- och designområdet används. Vart går de? Vilka har glädje av dem? Utredningen ska vara färdig inom kort. Den kommer inte att lösa museifrågan. I bästa fall kan den ge mer syre åt den där nödvändiga delaktigheten.

Designområdet är den kultursfär som mest angår alla människor. Snudd på skamligt alltså att det saknas en offentlig arena för just det. Tills vidare får vi nöja oss med Design hall på Telefonplan. Där visas bland annat ”Talking textiles” som på ett verkligt smart sätt diskuterar textilens återkomst i vår digitala tid. Ansvarig för den är inte oväntat … Li Edelkoort.