Alexander Roslins porträtt från 1700-talets andra hälft ställer oss i dag inför våra egna föreställningar om kön och sexualitet. 1700-talets skönhetsideal med pudrad peruk, vitsminkade ansikten, markerade ögonbryn och röda kinder gällde både kvinnor och män i aristokratin. Genusskillnaden var inte avgörande, det var viktigare att markera klass och status.
Roslin slog sig ner i Paris på 1750-talet, en tid när många svenska konstnärer sökte sig utomlands då beställningarna uteblev på hemmaplan. Mycket snabbt blev Roslin invald i franska konstakademien och en av de rikaste porträttkonstnärerna i Europa, inte minst tack vare sin förmåga att gestalta aristokratins klassmarkörer och ideal.
Det aristokratiska idealet innebar att elitens grupptillhörighet markerades med hjälp av symboler och yttre attribut. Platsen i den sociala hierarkin avgjorde den enskildes livsstil. Aristokratin älskade mode, exklusiv mat och rollspel.
Margareta Gynning, intendent på Nationalmuseum, påpekar i utställningskatalogen att det finns likheter mellan Versailles-Drottningholm 1780 och Stureplan 2007. Fascinationen för lyxkonsumtion som markör för livsstil och social status är en sådan likhet, gestaltad i Sofia Coppolas film om Marie Antoinette.
Lyxkonsumtion hade en mycket viktig roll i den franska ekonomin under 1700-talet, en plikt för de högre klasserna. Porträttkonsten var en del av detta - både som vara och som ett skyltfönster. Se på porträttet av den franska prinsessan Victoire, översållad med blommor och inbäddad i brokad, broderier, siden, spetsar och rosetter.
Likheter mellan porträttmåleri och sminkning lyftes fram av 1700-talets kritiska röster. Skönhet var å ena sidan ett synligt bevis på modellens sociala framgång. Å andra sidan kunde det tolkas som ett uttryck för fåfänga; önskan att själv förvandlas till ett mästerverk, ställas ut och bli beundrad. Genom historien har detta felaktigt uppfattats som "typiskt kvinnligt".
Roslins porträtt av kronprins Ludvig visar honom i ett fältläger. Hjälm, värja och gester gestaltar hans militära handlingskraft. Utifrån senare tiders föreställningar om maskulinitet kan det väcka förvåning att rollen som krigsherre gestaltas med vackra textilier och eleganta färgkombinationer. 1700-talets mansroll omfattade båda delarna. Det fanns ingen motsättning mellan sammetsjacka och fältläger.
Men, helt fritt var det inte. Män som ägnade för mycket tid åt klädprakt, omåttligt spelande, även överdrivet umgänge med kvinnor - både vänskapligt och sexuellt - ansågs suspekta; petit-maîtres var skällsordet i Frankrike. Det producerades grafiska blad som karikerade dessa män. I England kallades de för Macaroni - perukerna påminde om italiensk pasta.
I Sverige drev Carl Gyllenborg med klädsnobberi och franska manér i pjäsen Svenska sprätthöken (1740). Ofta rörde det sig om män som försökte anamma en livsstil som egentligen var förbehållen en annan grupp än den man själv tillhörde och därigenom överskred klassgränserna.
Peter Mc Neil, tillträdande professor i modevetenskap vid Stockholms universitet, har pekat på att rollen öppnade möjligheter för män som hade sex med män. Den kunde fungera som en sorts gemensam identitet innan ordet homosexuell kommit i bruk.
Porträttet av Brukspatron John Jennings, hans bror och svägerska bjuder in till 1700-talets androgyna rollspel. De är alla uppsminkade, uppklädda och agerar med gester och blickar gentemot oss betraktare. Detta berättar något om hur kön skapas, framför allt om vi talar med den amerikanska filosofen Judith Butler. Enligt henne är femininitet och maskulinitet inga självklara kategorier, utan begrepp som är i ständig förvandling. För att bli till måste de spelas upp, som en sorts teater.
Den här teatern sätter sig också i kroppen. Svägerskans raka hållning, och de båda brödernas eleganta gester berättar något om hur vår kropp och våra rörelsemönster också formas av tiden vi lever i. Under 1700-talet var det korsetter, olika ceremoniella ritualer och obligatoriska övningar i balett vid hovet. Sådana övningar var gemensamma för män och kvinnor och präglade kropparnas rörelsemönster.
Visst kan man sälla sig till den konsthistoriska hyllningskören när det gäller Alexander Roslins förmåga att skildra såväl textilier som ädelstenar och peruker. Men frågan är ju - vad står detta för? Och vad är det vi får syn på i vår egen tid, när vi nu kan se mer än 100 verk av Alexander Roslin? Kanske får vi syn på vår egen tids konventioner om vad som anses maskulint, feminint, androgynt, sexuellt och erotiskt. Och inser att konventionerna är i ständig förändring.
Patrik Steorn har hållit queervisningar på Nationalmuseum och skrivit manus till audioguiden till Roslin-utställningen. Den pågår till den 13 januari 2008 och går därefter vidare till Versailles.