Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Konst & Form

Makode Linde: Ingen vill prata om min konst

”Jag gör egentligen den enklaste formen av postmodernistisk konst. Jag tar två välkända begrepp, skapar en hybrid, och får något som känns nytt men ändå känns igen”, säger Makode Linde.
”Jag gör egentligen den enklaste formen av postmodernistisk konst. Jag tar två välkända begrepp, skapar en hybrid, och får något som känns nytt men ändå känns igen”, säger Makode Linde. Foto: Jonas Eriksson

Med utställningen ”Negerkungens återkomst” fortsätter konstnären Makode Linde att provocera fram debatter om ras, hudfärg och vem som får säga vad. Men egentligen vill han ägna sig åt splatter. DN:s Hanna Fahl har träffat honom mitt i det stormiga slutarbetet inför vernissagen.

I verkstaden i Kulturhuset Stadsteaterns källare ligger Makode Lindes konst. En del gamla verk fortfarande nedpackade i lådor, en del nya i färd med att målas och färdigställas, dussintals bruna bollar med ansikten, gipsägg, pallar, en matta formad som Afrika.

Utställningen ska öppna den 30 januari, men förspelet har redan pågått i över en månad – en hätsk strid om titeln. ”Negerkungens återkomst” har Makode Linde döpt den till. Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson vill inte använda titeln. ”Om vi (…) kommunicerar ordet ’negerkungen’, finns det också en betydande risk att Kulturhuset Stadsteatern som institution uppfattas legitimera ett rasistiskt uttryck”, skrev han i ett mejl till Makode Linde i slutet av november. Makode Linde kontrade i DN: ”Det är som att bråka med spöket Laban. Att han tar sig rätt att tala om för mig hur jag får använda det här ordet är Kafkalikt.”

Foto: Jonas ErikssonBråket har inte fått någon riktig lösning; Kulturhuset Stadsteatern vägrar använda titeln i kommunikation utåt, men Makode Linde får använda den inom utställningens ramar. Två dagar innan vi ses har Marianne Lindberg De Geer – som bjudit in honom att göra utställningen – sagt upp sig från sin tjänst som chef för konst och design på Kulturhuset Stadsteatern, bland annat med hänvisning till titelbråket.

Makode Linde suckar.

– Min vapendragare har slutat, så jag är helt ensam med alla nervösa politiskt korrekta byråkrater de sista tre veckorna. Det är inte alls kul. Det är hemskt, faktiskt. Det är en väldig skillnad att bråka när chefen står på ens sida och backar upp en.

Det är onekligen en rätt speciell situation. Institutionen Kulturhuset Stadsteatern har på vissa sätt redan hunnit bli en del av Makode Lindes kommande utställning.

– Normalt jobbar jag ostört fram till vernissage utan att någon säger att jag inte får göra ett visst verk, och framför allt utan att säga att jag inte får använda n-ordet. Det är helt absurt, en vit straight gubbe kommer och säger det till mig? Det är så många metanivåer i det att jag blir helt snurrig. Han, Benny, gör sig själv till en metafor för exakt allt jag håller på med!

Vi sitter i en soffa i en tom lokal som vetter ut mot Sergels torg. Han har en pin med texten ”JEG ER KVOTERT – OCH ELSKER DET” och en frisyr som konstnärskompisen Sara Mathiasson flätat till en intrikat tjock matta. Han skrattar lite.

– Från början var jag helt inställd på att bara bygga ihop min sagovärld, nu har jag blivit tvungen att hålla på och tjafsa med en massa idioter. Om sådant jag inte behövt tjafsa med folk om sedan jag gick i högstadiet. Så, ja, det har tillkommit en del nya sektioner i utställningen …

Makode Linde föddes för 34 år sedan, näst yngst av sex syskon, och växte upp med sin mamma på Södermalm i Stockholm. Hon spelade barnteater (det gör hon fortfarande). Han fick följa med, spelade Brummelman i ”Klas Klättermus” och satt på scenen och blev skrubbad i en liten spann: Nalle ska bli fin och ren, han ska bli så mjuk och len.

Han vantrivdes i Södermalmsskolan, och i mellanstadiet bytte han till högstatusskolan Adolf Fredriks musikklasser.

– Jag minns mig som ganska tyst och snäll fram till en viss ålder, när jag började ifrågasätta auktoriteten. Det var inte så populärt på Adolf Fredrik …

Var kom den ifrågasättande impulsen från?

– Den kom väl från de fascistoida tendenserna de har på en sådan skola. Det var lite som i ”Ondskan”, alla lärare som jobbar där lever på den otroliga prestigen: ”Vi är Sveriges bästa, vi får inte skämma ut oss, vi måste leva upp till ryktet.”

Makode Linde blev besatt av att hitta kryphålen i det strikta regelsystemet. Han blev redaktör på skoltidningen och utnyttjade det för att iscensätta utflykter på skolans tak. I nian organiserade han ett massivt matkrig (”Det första i Adolf Fredriks historia!”) med resultatet att hela klassen straffades med att tvingas städa skolgården i stället för att åka på avslutningsutflykt.

Foto: Jonas Eriksson

I gymnasiet väntade musikutbildningen Rytmus, som ”dödade det sista intresset för musik”, säger Makode Linde. Men under gymnasiet började också helt annan värld öppna sig: Stockholms klubbliv. För att komma in på ställen med åldersgräns utarbetade han redan i tidiga tonåren ett system tillsammans med sin mamma. På gayklubbar som Patricia och Häktet kunde man boka bord för att äta middag. Framåt tio-elvasnåret gled Makodes mamma diskret hemåt, och han hängde kvar.

– Hon har alltid stöttat mig, i allt.

Så fort Makode Linde fyllde 18 började han jobba på Tip Top, som då var Skandinaviens största gayklubb. Där tog han över champagnebaren – serverade, valde musik.

– Att jobba på krogen är ett bra sätt att börja avsky människor och alkohol, man ser alla trasiga alkade själar. Det är som att jobba på ett psykhem, stammisarna kommer varje dag och dricker sig till bedrövlighet, sedan kommer Lena Nyman och hänger in sin hund i garderoben och ingen tycker ens att det är konstigt.

Han beskriver krogtiden som en fem år lång efterfest, full av ecstasy och rave som visserligen fick honom att gilla musik igen, men i slutändan blev för slitsam. I stället började Makode Linde på en ljudteknikutbildning.

– Jag började göra musik. Komponera. I två års tid jobbade jag intensivt med en tecknad science fiction-porrmusikal.

Ett snabbt synopsis?

– Inledningsscen: naken kvinna springer genom islandskap, jagad av kukar med huggtänder. Hon mensar och mensar och lämnar blodiga spår i snön …

Okej, just ”snabbt synopsis” är inte riktigt Makode Lindes grej. Vi gör ett hopp framåt i tiden på åtta minuter.

– … lesbiska rymdvampyrer som skulle förstöra diktatorns plan. Medan jag höll på med det där sade en kompis: ”Du borde söka till konstskola.”

Det gjorde Makode Linde. Sju gånger sökte han till Kungliga konsthögskolan, ”Mejan”, utan att komma in. Han sökte till Konstfack också. Till slut gjorde han om sin ansökan.

– Jag ville egentligen inte jobba med saker som hade med mitt ursprung att göra. Jag var trött på att hela tiden bli rasifierad, det kändes som att konsten kunde vara en utväg, en frihet. Men jag ville komma in. Jag tänkte: okej, ska jag spela ut det kortet? Jag kan vara er svarta bög som ni tar in för att bredda rekryteringen! Jag strök bort allt ur ansökan som inte handlade om ras eller yta. Jag sökte med änglabilder med Ku Klux Klan-kåpor och en negerbollsbild. Och jag kom in.

Foto: Jonas ErikssonDet låter som om ansökan var ett konstprojekt i sig.

– Ja, det var lite av ett performance. Raskortet kan spelas mot en, eller så kan man spela det själv. Jag ser inget fel med att använda det till sin fördel. Om 90 procent av alla människor inte kan se bortom min ras – då är det spelplanen jag har att röra mig på. När jag sedan började gräva mer i de här ämnena blev det en självgödande process där en tanke ledde till en annan.

Det var under konstskoletiden Makode Linde skapade sina första rubriker. 2008 ordnade han klubb på F12 i Stockholm med djurtema, där han stoppade akvariefiskar i drinkglas och hade levande kycklingar målade med färg. Linde blev åtalad för djurplågeri, och till slut friad i en närmast surrealistisk rättegång där målarfärg och fjäderdräkter diskuterades i detalj.

Fyra år senare exploderade tårthistorien. Han var en av konstnärerna som bjöds in att utforma en tårta till 75-årsjubiléet av Konstnärernas riksorganisation på Moderna museet, och gjorde en föreställande en svart Venusfigur. Själv låg han under bordet med ansiktet upp, sminkad i stereotypt blackface. Tårtan var en del i Makode Lindes ”Afromantics”-serie, där han gör om klassiska kultursymboler som grekiska statyer och mumintroll och målar dem till figurer från minstrelshower, där vita förlöjligade svarta med skokräm i ansiktet.

Så dök dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth upp och skar första tårtbiten. Makode Linde skrek. Ministern matade honom med röd kaka utskuren ur tårtkroppens underliv. Debatten efteråt blev hätsk. Afrosvenskarnas riksförbund krävde ministerns avgång – och kallade dessutom Makode Lindes verk för rasistiskt. ”Det här är en installation full av rasistiska övertoner. Det finns anspelningar på kannibalism och i hela atmosfären finns ett hån”, sade förbundets talesperson Kitimbwa Sabuni till Aftonbladet.

Foto: Makode Linde”Tveksam produktplacering. Reklam för Din sko råkar på nätet dyka upp på en bild av min tårta. Har fortfarande inte fått betalt.” Foto: Makode Linde.

Fyra år efter tårtskandalen frågar jag Makode Linde vad han hade blivit för sorts konstnär om han kommit in på Mejan den där första gången, med sin opolitiska ansökan.

– Du hörde mig ju berätta om sci-fi-musikalen. I december gjorde jag en julkalender på ett galleri i Berlin, den hade inte alls hade med min ras att göra: en tolvårig flicka som är gravid efter incest får magen upphuggen av en yxa i en extremt blodig kejsarsnittsscen, en prima ballerina röker genom fittan …

Vänta, du hittade någon som på riktigt kan röka genom …

– Mm, det är en god väninna som har det som partytrick. Jag gillar splatter, gore, trashig underbälteskultur, punkiga dragqueens som gör vad som helst, ingen jävla politiskt korrekt bullshit. Det är det jag själv går i gång på, det min kulturella bakgrund.

Vad drar dig till splatter?

– Att de fortfarande är kreativa. Jag gillar att se saker jag inte sett förut, att känna något. Att det kryper i skinnet. Man skrattar och skriker och känner sig lite chockad samtidigt: ”Jag kan inte titta på det här!”. Det är en rätt skön känsla.

Exakt den reaktionen, ”jag kan inte titta på det här”, tror jag att många fick av ditt tårtperformance.

– Ja. Och det är inte så vanligt att man känner så i dagens samhälle. De flesta jag känner är ganska blasé, inget chockar, inget upprör. Men i den kultur jag konsumerar ses det jag gör inte som något märkligt.

 

I Sverige finns det en nyfrälst stämning. Folk har börjat inse att det finns rasistiska stereotyper, och så tar de på sig sina helt nya glasögon, vilket gör det väldigt endimensionellt.

 

Själv värjer han sig mot beskrivningen att hans egen konst har ett ”chockvärde” – det är inte det han är ute efter.

– Det finns två typer av gallerikonst jag gillar. Den ena är konst där jag tänker: Men gud, hur har han gjort det här, vilka detaljer! Folk som har skrivit av Gamla testamentet på ett riskorn, typ. Den andra är den som är så enkel att den får mig att tänka: Fan, varför kom jag inte på det först. Om du tittar på den här bilden …

Makode Linde tar fram ett fotografi i sin telefon, den bild som gett hela utställningen dess omstridda namn: ”Negerkungens återkomst”. På fotografiet sitter han själv som konung på en tron, omgiven av guld och prylar och flätade kläder och med månen och hela rymden i bakgrunden, en så detaljerad bild att det skulle ta en timme att uppfatta allt. Han zoomar in på öronen. Där hänger örhängen. Gjutna i form av öron.

– Jag har inte sett det förut. Har du? Varför har ingen tänkt på att ha öron som örhängen? Det är så enkelt att jag spyr! En sådan idé känner jag mig väldigt nöjd över att ha kommit på. Jag har gjort ringar av fingrar, och tåringar av tår.

– Jag gör egentligen den enklaste formen av postmodernistisk konst. Jag tar två välkända begrepp, skapar en hybrid, och får något som känns nytt men ändå känns igen, med en ”uncanny valley”-känsla av att något inte står riktigt rätt till. Ju mer välkända komponenter, desto tydligare blir bilden, desto mer direkt når man folks undermedvetna och kan börja leka med begrepp. Att alkemistiskt försöka uppfinna något helt nytt har jag lagt bakom mig. Jag tror inte att det är möjligt.

Foto: Jonas ErikssonI utställningen blandar han delar av sitt tidigare konstnärskap med nya verk – alltihop inramat av en sorts Makodisk sagovärld. Han vill göra besökarna till aktiva deltagare i utställningen – skådespelare, om man så vill. Utställningen har en tydlig bana att gå genom, och det finns också masker att bära. En sak som väckt intern diskussion på Kulturhuset Stadsteatern, enligt Linde, och som slutade med att de planerade maskerna i rött, vitt och svart bytts ut mot bruna papperspåsar.

– Men det finns undantag för masktvånget. Om man har lika mörk eller mörkare hudfärg än jag, så slipper man ha mask om man vill. Eller om man bär slöja eller hijab. Eller har en extremt stor hatt.

I utställningen finns en dörrmatta och pallar i form av Afrikas kontinent.

– Jag har tänkt mycket på domesticering, att tillhöra huset eller hemmet. Ur ett slav- och boskapsperspektiv, men också hur hem och härd står i motsats till främlingen. Ur ett konstperspektiv handlar det om att ta någonting som är vardagspraktiskt värdelöst – vad kan du göra med en symbol som Afrika, den är svår att rita av, har inte direkt jätteglada konnotationer – och ge formen en funktion.

Metadiskussionen kring utställningens titel har också letat sig in under den senaste månaden. Benny Fredriksson får ”en egen hommage”, säger Makode Linde. Små bollformade ansikten demonstrerar med små skyltar vid tårtverket – vissa av dem döpta efter verkliga personer. Och så finns de låsta dörrarna, med skyltar som ”Stängd pga kränkt”, som man kan tolka som symboler för det i utställningen som inte blev. Att Kulturhuset Stadsteatern och bråket skulle bli en del av hans konst var inte meningen från början, säger Makode Linde. Men …

– Med tanke på hur stor del av min tid jag måste sitta och diskutera kränkthet, så är det inte konstigt att det kliver in i mitt konstnärskap. Idioter har alltid inspirerat mig. När jag nu serveras hela organisationer av idioter … det är inspiration för flera år!

Borde du inte ha fattat att det skulle bli debatt?

– Efter vernissagen, ja! Det räknade jag kallt med. Jag hade schemalagt två veckor för debatt efteråt. Men jag hade inte räknat med någon jävla debatt innan.

Utifrån är det lätt att undra om det här inte var hela planen från början.

Foto: Makode Linde”Jag, Lilla Lovis och Liselott drog på obligatorisk burkashopping i Rajastan och insåg att det var internationella kvinnodagen.” Foto: Makode Linde.

– Jag önskar det! Då hade jag planerat lite annorlunda!

Jag frågar varför han inte bara skiter i utställningen.

– Det är klart att det hade varit skönt att tänka, fuck it, jag behöver inte det här. Just nu är det så osäkert vem som har yttersta ansvaret för min utställning – eftersom det tydligen inte är jag. Men jag kan inte hoppa av, jag är för målinriktad. Och är man en 34-årig konstnär i Stockholm med dåligt rykte har man inte råd att tacka nej.

Vore det inte enklare att sluta göra politisk konst och bara göra splatter?

– Jag har tydligen en röst som folk tycker är viktig. Jag löper gärna linan ut. Och varför skulle jag byta inriktning? Ingen ber Monet sluta måla näckrosor, eller bjuder in Ozzy Osborne och säger att han inte får bita huvudet av en fladdermus! Varför ska jag ändra på mig för att det sitter en massa ointresserade människor och förväntar sig att deras åsikt ska ha en betydelse för mig – no way.

Foto: Makode Linde”Hårskulptur av Sara Mathiasson, kvinnan i mitt liv och ett konstnärsgeni. Bilden är från hennes soloutställning.” Foto: Makode Linde.

Det är första gången under intervjun som Makode Linde faktiskt låter arg, frustrerad. Ingen vill prata konst, säger han, det är det värsta i alla debatter som rasat kring hans verk. Konstkritikerna har varit övervägande positiva i sina recensioner – DN:s kritiker hyllade hans retrospektiv på Galleri Kleerup 2012, och han var en av fem nominerade till DN:s kulturpris 2013. Men konsten är en försvinnande liten del av diskussionerna kring honom.

– I den senaste debatten verkar folk utgå från att jag tycker att ”neger” är ett jättetrevligt och bra ord som ska användas på allt och alla hela tiden, det har jag aldrig sagt! Om man ser tårtan, tror man att jag är för könsstympning då? Det är samma enkla logiska slutledningsfel. Jag kan inte ens bemöta en så basal inställning till konst.

Varför är debatten så förenklad då? Handlar det om det allmänna debattklimatet, eller att just de här frågorna är så infekterade?

– Frågorna är infekterade. I Sverige finns det en nyfrälst stämning. Folk har börjat inse att det finns rasistiska stereotyper, maktförhållanden som man kan känna igen i olika delar av samhället. Och så tar de på sig sina helt nya glasögon, vilket gör det väldigt endimensionellt: ”Jag ser en svart person på bild, om den svarta personen inte är glad är det en förtryckande bild.”

– Folk borde känna sig mycket mer kränkta av reklamen i tunnelbanan. Titta på vilka bilder svarta och vita är med i. Jag har sett svarta i reklam för fakturering utan eget företag och för City Dental. Har du betalningsanmärkning eller måste ha riktigt billig tandvård – här finns lite svartskallar du kan identifiera dig med. Men i resereklam för Zanzibar – glöm det, där är det vita kärnfamiljer. Jag tror att det övergår de flesta svenskars förstånd att en svart person på en strand kan vara turist. Det retar ihjäl mig. Kolla affischerna här nere på Stadsteatern: vit person, vit person, vit person. Den svartaste är typ Alexandra Rapaport!

Det finns något nästan överregisserat över situationerna Makode Linde hamnar – eller försätter sig själv i. Matkrigen i skolan. Kycklingrättegången. Tårtan, som Linde faktiskt inte visste att just kulturministern skulle skära i förrän samma dag. Till och med den fruktansvärda misshandelshistorien, där Makode Linde blev överfallen mitt i natten av en man på ett galleri i Strömstad för ett par år sedan, är osannolikt symbolisk:

– Han slår mig – med en svensk flagga. Det hade känts orealistiskt om det var en film. Men det blir så här, gång på gång på gång. Saker i mitt liv får så många metanivåer. Jag kan inte låta bli att se det komiska i det. Det var hemskt att bli överfallen av ett fyllo med en svensk flagga, men det går inte att inte skratta. Det är för sjukt.

En vecka senare kommer Makode Linde till DN:s studio för att bli fotograferad. Han frågar om jag sett Facebookeventet för utställningen. Det har jag inte.

– Gå in och läs! Det är troll, det är kränkta, det är Alexander Bard – hela spektrumet, säger Makode Linde och skrattar. Till hälften låter han trött, till hälften road.

Jag läser Facebookdiskussionerna lite senare. De handlar fortfarande inte om konst.

Övriga bilder i texten: Jonas Eriksson.

Gjorde omslag till Kentskiva

Namn: Makode Alexander Joel Linde.

Ålder: 34 år.

Bor: Halva tiden i Berlin, halva tiden i Stockholm.

Bakgrund: Gick i Adolf Fredriks musikklasser som liten, och sedan på musikgymnasiet Rytmus. Har studerat ljudteknik, samt konst på Konstfack, California College of Arts och Kungliga konsthögskolan.

Konst: Har bland annat ställt ut ett retrospektiv på Galleri Jonas Kleerup i Stockholm 2012 och haft soloutställningen ”Taboo fetisch” på Lokstallet i Strömstad 2013. Blev internationellt uppmärksammad för verket ”Painful cake” på Moderna museet i Stockholm 2012, när dåvarande kulturministern filmades då hon skar i en tårta föreställande en svart Venusfigur.

Popkultur: Har ordnat klubbar, gjort omslaget till Kents album ”Röd”, samt regisserat videon till Zhalas låt ”Slippin around”.

Aktuell: Med utställningen ”Negerkungens återkomst” på Galleri 3 i Kulturhuset i Stockholm, den 30 januari–24 april.

Intervjun

Text: Hanna Fahl

Plats för intervjun: Ett stort tomt rum med en soffgrupp i Kulturhuset. Makode Linde dricker kaffe. Utanför fönstret är Sergels torg grått och isigt.

Foto: Jonas Eriksson

Om fotograferingen: Makode var peppad, och slog två flugor i en smäll med sin utstyrsel: Efter plåtningen var han på väg till Guldbaggegalan.