DN:s kulturchef Maria Schottenius: "Rättegången borde aldrig ha hållits."
I dag föll domen mot konstfackseleven Anna Odell efter en rättegång som aldrig borde ha hållits. Odell gestaltade en psykos och satte ljus på en osynlig del av samhället. Jag tycker att hennes film-triptyk var ett gripande konstverk. Hon fällde ingen dom. Det framkom att polis och vård fungerade rätt hyggligt. Den enda dom som i sammanhanget blivit fälld och verkställd är domen över Konstnären. Den folkliga vreden har talat.
Anna Odells uppträdande uppfattades av många uppfattas som en fräckhet, en provokation som visar på arrogans och nonchalans inför de regler som samhällsmedborgare ska lyda. Dessutom kan hon bli känd och berömd på att "luras". Och indirekt tjäna pengar.
Jag reagerade också kritisk när jag först hörde talas om vad Anna Odell hade gjort och uppfattade det som ett spekulativ medialt tilltag. Men när jag såg filmerna och lät dem sjunka in över sommaren – och affären dessutom mojnat – uppfattade jag att Anna Odell verkligen lyckades förmedla en stark upplevelse, som satt kvar.
Det är tråkigt och ledsamt med den här sortens ställningskrig. Jag försöker svara alla er arga och upprörda som mejlar. Nej, jag tycker inte man ska luras. Och inte slösa med allmänna medel. Däremot se poportionerna. Och tänka ett varv till.
Uppsåtet var inte kriminellt. Anna Odell hade en helt annan ambition än att skaffa sig fördelar. Hon ville undersöka ett trauma hon själv hade varit med om, ge det form och beständigt värde i form av tre filmer. Hon kunde ha gjort det med skådespelare, men valde att göra såhär. Manipulera för att få fram det hon ville visa.
Är det verkligen så förfärligt? Jag vet att många behöver sjukvård, och en del får vänta – det gäller inte minst psykvården. Men hur många går inte till doktorn utan att vara särskilt sjuka? Vad kostar det? Ska vi börja polisanmäla hypokondriker? Alla är överens om att rättegångskostnaderna är det som är verkligt kostsamt i sammanhanget.
Och Anna Odell lyckas gestalta något som förekommer, men som vi oftast håller dolt och hemligt.