Daniel Birnbaum är i Stockholm på blixtvisit för att samordna hantverkarna i sin lägenhet. Håret står på ända efter morgonduschen, men snart puttrar expressokokaren på spisen och vi sjunker ner i soffgruppen från Ikea i de annars ekande tomma rummen. Familjens flyttlass från Frankfurt går först vid jul.
Han är smittsamt positiv och avundsvärt avslappnad inför utmaningen som överintendent för Moderna museet. Jobbet börjar på måndag men han har redan smygstartat med att förra helgen inviga en utställning av Klara Lidén i London, svenskans hittills största. Den kom till på hans initiativ och öppnar i april på Moderna
Din mamma var intendent på Nationalmuseum, hade det någon betydelse för att du tackade ja till chefsjobbet?
– Jag var helt ointresserad av konst som barn men var jämt på Liljevalchs, Moderna museet och Levande verkstad. Mamma kände konstnärer som Öyvind Fahlström och att växa upp i en sådan värld gör att det inte är någon jättegrej för mig att kliva in på Moderna museet. Jag hade lust att försöka med chefsjobbet.
Daniel Birnbaum resonerar om hur fantastiskt Moderna museet är, med en av Europas viktigaste samlingar, när telefonen ringer. Det gör den minst tio gånger under intervjun och varje gång störtar han i väg men är snabbt tillbaka och plockar upp tråden.
– Min främsta kärlek till Moderna har hittills handlat om museets tidiga kataloger, jag har alla från 60-talet, det är världens finaste konstkataloger!
Han visar katalogen för ”Rörelse i konsten”, en legendarisk utställning som nästa år firar 50-års jubileum.
– Det borde man uppmärksamma på något sätt. Jag har en inte helt allvarlig idé om att utlysa en tävling om den mest originella konstkatalogen.
Birnbaum har sysslat mycket med böcker och visar en färsk konstpublikation, den femte i en serie som han och Frankfurtkollegan Isabelle Graw är redaktörer för. På Städelschule, som han nu lämnat efter tio år som rektor, har han också arbetat nära konstnärer på den lilla konsthallen Portikus. Nästa bok i konsthögskolans serie ska handla om Jutta Koether.
Vem är det, jag har aldrig hört namnet?
– Hon är skribent och konstnär, som både målar, gör performance och musik. Min första, lite större grej för Moderna är något med henne i mars.
Birnbaums ambition är att få till en utställning med Jutta Koether ihop med bästisen Kim Gordon i kultbandet Sonic Youth och den äldre New Yorkkonstnären Tony Conrad.
– Jag kan inte lova allt detta men idén är att visa upp hennes verk inom olika discipliner, det är viktigt för mig.
Det interdisciplinära intresset har följt honom sedan 80-talet, då äldsta systern Anja ledde in honom i kretsen runt Moderna dansteatern, med koreografen Margareta Åsberg och konstnären Jan Håfström. Det ledde vidare till tidskriften Kris, där Birnbaum ingick i redaktionen tillsammans med dåvarande danskritikern Horace Engdahl.
Och efter jul ska Moderna ställa ut Eva Löfdahl, som blev känd på 80-talet …
– Det är jag väldigt glad för. 80-talet var tiden då jag blev vuxen och postmodernismen introducerades. Eva Löfdahl stod mitt i detta och jag skulle vilja lägga till en serie diskussioner om Walldagruppen som hon tillhörde och filosofer som Jean Baudrillard.
Vad står mer på programmet?
– En stor utställning med Siri Derkert i sommar, Eija-Liisa Ahtila som jag skrivit om kommer 2012, sedan Wolfgang Tillmans och Hilma af Klint 2013.
Du pratar nästan bara om kvinnor, har du lämnat ditt manliga nätverk?
– Om du menar Kris-gänget så är det rätt länge sedan. Många av de intressantaste konstnärerna och curatorerna som jag jobbar med nu är kvinnor.
Birnbaum har exempelvis samarbetat med amerikanskan Carolyn Christov-Bakargiev, chef för nästa Documentautställning i Kassel och schweiziskan Bice Curiger, konstnärlig ledare för nästa konstbiennal i Venedig – den som han själv ledde till publikrekord 2009.
Vad är din främsta lärdom som ledare av Venedigbiennalen?
– Det viktigaste är funderingar på hur samlingar och utställningar kan göras mer relevanta i vår globaliserade värld. I dag måste man tänka bortom västmetropoler och ha med konstnärer från Asien, Afrika och Sydamerika.
På biennalens temautställning är han särskilt nöjd med att ha parat ihop svensken Jan Håfström med Pascale Marthine Tayou från Kamerun. Och efter Moderna museets lyckade kvinnokonstprojekt ”Det andra önskemuseet”, kanske det är dags för ett tredje önskemuseum, spånar Birnbaum; en satsning på konst utanför västvärlden.
– Det är speciellt viktigt nu med ett främlingsfientligt parti i riksdagen.
Du sprutar ur dig sig så många idéer att jag undrar var allt ska få plats?
– Det gäller att jobba lite friare, att hitta smarta rum och kanske använda dem som hittills visat samlingarna. Nu när den moderna konsten blivit så dyr och Moderna växt som institution, är det viktigt att skapa små rörliga enheter inne i museet.
– Allt behöver inte vara så stor och dyrt. Jag vill undersöka arvet efter den subversiva konströrelsen Situationisterna, ett projekt som kan delvis vara i Visningsmagasinet och Auditoriet.
Hur ser du då på ett mer klassiskt museiarbete och samlingen?
– Jag ser fram emot att tänka ut nya kronologiska eller tematiska hängningar, och synergieffekter i samarbete med den nya filialen i Malmö.
Nu ringer Ann-Sofi Noring på dörren. Daniel Birnbaum har bett henne komma eftersom han vill ”kommunicera” en viktig förändring i ledningen av Moderna. Noring går från att vara biträdande till vice museichef. Ett dubbelt ledarskap med en man och en kvinna tycker Birnbaum är en lyckad modell på MoMA i New York och Serpentine Gallery i London.
– Man gör saker i dialog. Till skillnad från Ann-Sofi har jag ingen erfarenhet av att leda ett museum. Däremot är jag rätt bra på det samtida konstlivet och har många internationella kontakter, så tillsammans får vi en bredare kompetens.
Birnbaum och Noring är rörande överens om fördelarna med denna dialogiska lösning. De har nu ett ”storslaget arv” från den avgående chefen Lars Nittve att ro i land. Det är en länge planerad utställning för nästa höst med Claude Monet, William Turner och Cy Twombly.
Daniel Birnbaum låter en smula nervös inför denna prövning:
– Det är en stor, påkostad utställning, där alla tre konstnärerna för första gången visas stort i Sverige ...
Men först väntar en hektisk vecka då du ska möta personal, press och Vänförening. Vad önskar du dig i välkomstpresent?
– Jag vet att Cecilia Edefalks målning ”Baby” snart ska säljas. Det är i mitt tycke ett av de viktigaste samtida svenska konstverken. Det vore en fantastisk present till mig och museet!