– Det var något mycket speciellt och vackert med hur människor här i New York kom samman direkt efter attackerna. Offentliga platser som Union square och Washington square park blev ställen som förde stan samman. Jag ville skapa en ny offentlig plats, ett minnestorg som kunde ge vad de där platserna gav efter attackerna: en känsla av gemenskap och samhörighet.
Så beskriver arkitekten Michael Arad inspirationen till sitt minnesmärke över dem som dog i attackerna den 11 september 2001. Minnesmärket invigs i dag, söndag, och är den första delen av World Trade Center-området som öppnar igen för allmänheten, tio år efter att byggnaderna och platsen ödelades.
Arad var okänd när han 2004 vann det prestigefyllda uppdraget – endast 34 år gammal, med en färsk arkitektexamen. Precis som 5.000 andra hade han på vinst och förlust skickat in ett bidrag till den öppna, anonyma tävlingen.
Tävlingen avgjordes av en högprofilerad jury med tretton medlemmar.
Jag frågade nyligen James E Young, som är professor i engelska och judaistik, vad de letade efter bland alla dessa tusentals förslag.
– En utformning som kunde uttrycka djup förlust men också förnyelse. En plats som kunde vävas ihop med stan igen, inte ett permanent gapande sår, svarade han.
Arads gigantiska minnesmärke består av ett torg stort som fyra fotbollsplaner, utformat tillsammans med landskapsarkitekten Peter Walker. Här planteras just nu 400 ekar som ska ge grönska och skugga. Platsen domineras av två djupa fyrkantiga bassänger. De är placerade precis där tvillingtornen en gång stod och är exakt lika stora, som vore de tornens fotavtryck. Längs kanterna strömmar högt brusande, konstgjorda vattenfall – USA:s största hittills med totalt 500 meters bredd och 9 meters fallhöjd. Runt bassängerna löper en kant av brons med namnen på de nära 3.000 dödsoffren.
I juryn satt även Maya Lin, konstnären bakom det hyllade Vietnam Veterans Memorial i Washington, som uppfördes för 30 år sedan. Lin lär ha varit den som starkast argumenterat för Arads utformning. Och när jag över telefon frågar Arad om hans konsthistoriska influenser så är det just hennes minnesmärke han nämner först.
Det finns onekligen likheter – det avskalade, abstrakta formspråket och så den centrala placeringen av dödsoffrens namn. Men medan Lins minnesmärke är en sparsmakad diabasvägg i en park så är Arads en omfattande nybyggnation i en helt raserad stadsdel, gjord av ofantliga mängder stål, betong och granit.
Detta syns inte minst på prislappen. Lins minnesmärke kostade 9 miljoner dollar. Arads kommer att sluta på över 700 miljoner dollar, en astronomisk summa även om den också inkluderar ett anslutande museum. Det ska stå färdigt nästa år och är till hälften ritat av norska arkitektkontoret Snøhetta.
Häromveckan träffade jag Marita Sturken, professor i medier, kultur och kommunikation vid New York-universitetet, som för några år sedan kom ut med en bok om återuppbyggnaden av World Trade Center-området. Hennes gissning är att museet blir den stora destinationen för turistströmmarna, inte minnesmärket. Men så tycker hon inte heller att minnesmärket håller måttet.
– New York är en stad som är högst kapabel att skapa innovativ design; här finns en enorm mängd konstnärer, arkitekter och intellektuella. Ändå har man producerat något som i slutändan kommer att vara extremt banalt, hävdar Marita Sturken.
Hon befarar att hela platsen ska kännas som vilket ”corporate plaza” som helst, med konstruerad natur omgiven av ogästvänliga kontorsskrapor.
Sturken anser att hela processen misslyckats. Jag frågar henne varför.
– Politikerna jäktade. Det rådde en otålighet som verkligen inte stämmer överens med den tid som ett projekt som detta behöver.
Och visst gick det snabbt i början. Det tog bara ett och ett halvt år mellan attackerna och tävlingen.
Därefter bromsade dock processen in. Protester från anhörigföreningar, beslutsfattare och byggherrar förde med sig flera omfattande förändringar av Arads design. Enligt medierna ledde detta i sin tur till högljudda protester från arkitekten, som utmålades som oerfaren och kompromisslös. I dag tycks Arad ha lagt allt det där bakom sig:
– De senaste åtta åren har handlat om att ta en mycket personlig vision och förändra den för att tilltala tusentals.
Jag frågar slutligen vad han tycker har varit mest givande i det här projektet.
– Arbetet med hur namnen kring minnesmärket är ordnade, för mig har det varit en otroligt tillfredsställande erfarenhet. Det har gett förståelse för vilken inverkan den här dagen hade på alla dessa människors liv.
Namnen på dödsoffren står inte i bokstavsordning. De är först uppdelade efter var de befann sig vid attackerna (till exempel i Pentagon, på Flight 11 eller i World Trade Center). De som jobbade i tvillingtornen är därefter uppdelade efter respektive arbetsgivare.
Men placeringen är mer komplex än så. Varje anhörig har tillfrågats om vilka namn de vill ska stå tillsammans med deras döda familjemedlem. På så sätt har man kunnat skapa vad Arad kallar meaningful adjacencies.
Bredvid varandra kan man exempelvis hitta namnen på kolleger som brukade äta lunch tillsammans, bröder som båda jobbade som brandmän eller goda vänner som åt frukost i restaurangen på 107:e våningen den där förödande tisdagsmorgonen, berättar Michael Arad:
– Ingen designer hade kunnat komma på den här presentationen på egen hand. Den kunde bara växa fram ur denna långa process.