Moderna anklagas för utpressning

År 1938 lämnade Otto Nathan Deutsch Tyskland på grund av nazisternas tilltagande förföljelse av judar, och för att de beslagtagit hans affärsrörelse. Han flyttade till Amsterdam och gav en flyttfirma uppdraget att frakta dit hans bohag från Frankfurt. Bland hans tillhörigheter fanns en mängd konstverk, varav tre av den tyske expressionisten Emil Nolde. Men varken bohaget eller konsten nådde sin destination. Enligt flyttfirman hade allt förstörts i ett bombanfall, en förklaring som långt senare skulle visa sig vara falsk.

En av målningarna, "Blumengarten (Utenwarf)", hänger i själva verket på Moderna museet i Stockholm och har gjort det sedan museets dåvarande chef Pontus Hultén köpte den av en konsthandlare i Schweiz på 1960-talet. Men det skulle dröja till 2003 innan släkten Deutsch, på initiativ av Ricardo Lorca-Deutsch vars gammelmorfar var Otto Nathan Deutsch, gjorde anspråk på den stulna målningen. Ricardo Lorca-Deutsch är med sina 54 år den yngste av de fyra arvingar som gör anspråk på verket. Övriga tre är hans syster samt två syskon som är barnbarn till Otto Nathan Deutsch. De är båda drygt 80 år gamla och bor på äldreboenden i Tyskland respektive Israel.

- Jag skulle vilja ha det här ordnat medan jag och min syster fortfarande lever, säger 81-åringen i Israel, som begärt att få vara anonym.

I slutet av 1990-talet kom frågan om egendom som stulits från judar i Nazityskland på allvar upp på den internationella agendan. Vid en konferens i Washington 1998 undertecknade 44 länder - bland andra Sverige - elva grundläggande principer om hur konstverk som stals av nazister ska återbördas till sina rättmätiga ägare.

Washingtonkonferensen innebar att det för första gången fanns en realistisk möjlighet att vinna gehör för ett krav på återlämnande, förklarar den israeliske Deutsch-arvingen. Till skillnad från sin yngre släkting Ricardo Lorca-Deutsch har han känt till målningens existens sedan slutet av 1970-talet, men har tidigare inte funnit det mödan värt att driva kravet om ett återlämnande.

Sedan överenskommelsen i Washington har bestulna judiska släkter följaktligen gjort anspråk på en stor mängd konstföremål som har spårats till såväl museer som privata samlingar i bland annat Storbritannien, Holland, Frankrike, Österrike, Tyskland och USA. Släkten Deutschs anspråk på "Blumengarten (Utenwarf)" innebär att Washingtonkonferensens principer för första gången hävdas i Sverige.

Men trots att det har gått fem år sedan kravet första gången restes, trots att Moderna museet för två år sedan konstaterade att målningen med största säkerhet stulits av nazisterna och trots att regeringen i juni förra året gav museet det formella uppdraget att lösa frågan i enlighet med Washingtonkonferensens principer har inget hänt.

"Blumengarten (Utenwarf)" finns fortfarande på Skeppsholmen i Stockholm.

Parterna - släkten Deutsch, företrädd av New York-advokaten David J Rowland, och Moderna museet, företrätt av advokaten Jan Widlund från advokatfirman Vinge - har intagit väldigt skilda positioner. Moderna museet har föreslagit två lösningar: antingen en 50/50-uppgörelse där museet köper ut släkten Deutsch för halva marknadsvärdet, uppskattningsvis 10-15 miljoner kronor, eller där tavlan säljs och parterna delar på pengarna.

Det andra förslaget är att "Blumengarten (Utenwarf)" formellt övergår i släktens ägo, men på villkoret att tavlan under lång tid lånas ut till ett väl ansett offentligt museum.

Moderna museets advokat Jan Widlund säger att förhandlingarna från svensk sida hela tiden präglats av angelägenhet om att allmänheten inte ska förlora sina möjligheter att se tavlan.

- Att det här bara skulle vara en ekonomisk affär, där museet lämnar tillbaka verket och arvingarna säljer det och vi delar på pengarna - det är inget vi är så sålda på.

Förhandlingen går att följa i den korrespondens som finns hos Moderna museet och på kulturdepartementet. I ett av de senast daterade breven argumenterar Jan Widlund åter för en 50/50-lösning och hänvisar till uppgörelsen kring ett verk av den franske konstnären Edgar Degas. Uppgörelsen, skriver Widlund, "har gett oss stöd i övertygelsen om att vårt förslag ligger i linje med Washingtonkonferensens principer".

- Men det är helt fel, det måste ju vara ett missförstånd, de två fallen går inte att jämföra med varandra! utbrister Anne Webber som är ordförande i Londonbaserade Commission for looted art in Europe (CLAE), som bildades i början av 2000-talet av Europeiska rådet för judiska samfund (ECJF).

Anne Webber följde på nära håll den judiska släkten Gutmanns försök att få tillbaka Degasmålningen från en amerikansk konstsamlare - och hon var i högsta grad inblandad i den slutliga 50/50-uppgörelsen mellan parterna. Bakgrunden är att hon producerade dokumentärfilmen "Making a killing" som berättade historien om den stulna tavlan. Efter att ha sett en förhandskopia av hennes film sommaren 1998 ringde konstsamlaren och bad henne ordna en uppgörelse med släkten Gutmann. Resultatet blev just den 50/50-lösning som Jan Widlund hämtar stöd ur.

- Men Degasmålningen hade köpts av en privat samlare, det är en helt annan situation än när ett offentligt finansierat museum är inblandat, säger Anne Webber och konstaterar att Moderna museets agerande är "förvånande".

- Sverige, som tidigare visat stor förståelse för sådana här frågor, intar plötsligt en särställning. Medan andra offentligt finansierade museer i Europa och USA generellt återbördar stulna konstverk utan krav på ersättning, så gör Sverige tvärtom och försöker kapitalisera på målningen. Det är chockerande. Man kan ju säga att museet redan har fått sin utdelning av tavlan, genom att ha kunnat visa den i 40 år. Målningen bör villkorslöst återlämnas, anser Anne Webber.

Museets andra förslag, att formellt överlåta ägandet på Otto Nathan Deutschs arvingar men samtidigt ställa strikta krav på vad de tar sig till med verket, gör under någon sekund Anne Webber stum i telefonluren.

- Det är verkligen något väldigt speciellt med en offentlig institution som tror sig kunna diktera användningen av människors egendom. Jag visste faktiskt inte att Sverige hade slutat tro på den privata äganderätten!

Wesley A Fisher, biträdande chef för konferensen i Washington 1998 och i dag utredningsansvarig på organisationen Claims conference som sedan 1950-talet agerat för återbördandet av egendom som stals från judar under nazitiden, är lika kritisk som Anne Webber. För en tid sedan skrev han ett brev till kulturdepartementet där han skarpt ifrågasatte Moderna museets krav på en 50/50-lösning: "Det här är ett slags utpressning. Familjen Deutsch, som först blev bestulen på målningen av nazisterna, tvingas nu betala en lösesumma för att få tillbaka sin egendom.
- - - Det är redan genant för Sverige att frågan ännu inte lösts, och inslaget av utpressning kan komma att visa sig verkligt besvärande."

Brevet, som skickades i mitten av april, har inte besvarats. Det har inte heller diarieförts av kulturdepartementet.

Wesley A Fisher hävdar att juridiska tolkningar inte kan tillåtas styra hanteringen av ett sådant här ärende, utan framför allt moral och etik.

- Museets krav kan vara rimliga i en vanlig situation, men det här är ingen vanlig situation. Jag känner inte familjen Deutsch, men generellt handlar det ju om familjer som har förlorat allt och vars släktingar dödades.

Kravet att Moderna museet på grund av Sveriges undertecknande av Washingtonkonferensens principer utan vidare ska ge bort Noldemålningen avvisas av Jan Widlund.

- Om det hade varit tänkt att gå till så skulle det nog ha stått i konferensprinciperna. Nu finns där i stället en ganska urvattnad formulering, säger han och syftar på den åttonde av de elva principerna. Där slås det fast att man ska söka en "just and fair solution" (en rimlig och skälig lösning), med hänsyn tagen till omständigheterna i det enskilda fallet.

Släkten Deutschs sak försvagas, enligt Jan Widlund, av att västtyska staten redan i början av 1960-talet betalade Otto Nathan Deutschs arvingar en kompensation för det stulna bohaget, inklusive "Blumengarten (Utenwarf)". Advokat David J Rowland hävdar däremot att det är en ovidkommande omständighet, eftersom kompensationen bara motsvarade en bråkdel av målningens dåvarande marknadsvärde samt att den tyska statens villkor innebär att släkten Deutsch ska betala tillbaka beloppet om tavlan någon gång återbördas.

Jan Widlund anser också att släkten Deutschs trovärdighet minskar i ljuset av att det gick 25 år från 1978, då arvingar till Otto Nathan Deutsch fick kännedom om att verket fanns i Sverige, till 2003 då de gjorde anspråk på tavlan.

- Hade inte priserna på konstmarknaden gått upp som de har gjort, så hade det inte kommit något krav, hävdar Jan Widlund.

Även den tyske juristen Gunnar Schnabel, som tillsammans med historikern Monika Tatzkow förra året kom ut med boken "Nazi Looted Art", är kritisk mot det svenska bemötandet av släkten Deutschs anspråk.

- För mig verkar det uppenbart att man från svenskt håll inte förstår Washingtonkonferensens principer särskilt väl. På alla andra håll i Världen har "just and fair solution" hittills betytt att konstverket återlämnas, säger han.

Men Jan Widlund är av en annan uppfattning:

- Om du köper en Picasso på Sotheby's eller Christie's för 200 miljoner är det omöjligt att veta om den har tillhört en judisk släkt. Ska man då lämna tillbaka tavlan utan ersättning? Jag är inte säker på att de svenska skattebetalarna skulle vara så pigga på det.

Jan Widlund framhåller att Washingtonkonferensen inte ledde till någon ändring av svensk lag och att Moderna museet inte har någon juridisk skyldighet att lämna ifrån sig tavlan.

Men även om överenskommelsen inte är juridiskt bindande, så innebär den ett moraliskt åtagande, framhåller Stuart E Eizenstat som i rollen som vice utrikesminister i Bill Clinton-administrationen var värd för Washingtonkonferensen 1998 och hade stort inflytande över principernas utformning.

- Principerna ska vara flexibla, betonar han, mån om att inte ta ställning i tvisten kring Emil Nolde-målningen.

- Det generella antagandet är att ett museum ska returnera stulen konst till de rättmätiga ägarna och att det självklart är ägarna som får fatta beslut om var konsten ska placeras, säger han på telefon från Washington, där han i dag är verksam som advokat.

Är det rimligt att likställa hanteringen av ett stulet verk som köpts av en privat samlare med ett verk som hänger på ett offentligt museum och hävda att en 50/50-lösning är "just and fair"?
- Nej, det är de offentligt finansierade museerna som direkt omfattas av Washingtonprinciperna. Och principerna utgår generellt från att man återlämnar konsten till dess ägare, utan särskilda villkor.

I DN Kultur på onsdag ger Moderna museets chef Lars Nittve sin syn på diskussionen kring Emil Noldes "Blumengarten (Utenwarf)".

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut