Moderna museet tillbakavisar kritiken

Tavlan stals i Nazityskland på 1930-talet, men enligt Nittve har släkten egentligen ingen juridisk grund för sina anspråk.

DN berättade i går om den pågående tvisten mellan Moderna museet och den judiska släkten Deutsch, om tavlan "Blumengarten (Utenwarf)". Arvingarna till affärsmannen Otto Nathan Deutsch, vars hela bohag inklusive målningen av Emil Nolde stals i Nazityskland i slutet av 1930-talet, begär att Moderna museet ska återlämna tavlan som varit i museets ägo sedan 1960-talet.

Släkten Deutschs anspråk innebär att principerna i Washington-överenskommelsen från 1998 om formerna för återbördande av stulen konst, för första gången hävdas i Sverige. Släktens åsikt - som delas av en rad internationella organisationer och enskilda uttolkare av överenskommelsen - är att museet ska återlämna tavlan utan krav på ersättning. Museet har tidigare å sin sida förespråkat en 50/50-överenskommelse. Man kan också tänka sig att skriva över äganderätten på släkten Deutsch under förutsättning att tavlan långsiktigt lånas ut till ett offentligt museum.

Det senare alternativet fördes ursprungligen fram av släkten Deutsch i ett brev i april 2003, påpekar Lars Nittve som därmed ställer sig frågande till kritiken mot att museet föreslår en sådan lösning.

- Vi kan vara nära ett avgörande just nu, säger museets advokat Jan Widlund och påpekar att han just nu diskuterar olika lånetider med släkten Deutschs advokat.

Lars Nittve och Jan Widlund framhåller att de också har lanserat ett tredje förslag; nämligen en 50/50-lösning där museet står för släkten Deutschs juridiska kostnader.

Förslaget är ett slags provokation riktad mot släktens advokat David J Rowland, som enligt Nittve och Widlund har ett avtal som ger honom mellan 40 och 50 procent av värdet av det han lyckas säkra för familjen. En ansenlig summa pengar - tavlan skulle sannolikt betinga närmare 30 miljoner kronor på en konstauktion - om Rowland och släkten Deutsch får igenom det oftast upprepade kravet att Moderna museet villkorslöst ska lämna tillbaka tavlan.

- Om jag som ansvarig för museets samling ser att det finns två möjliga lösningar där familjen Deutsch får lika mycket i båda fallen, men att den svenska konstpubliken i det ena fallet får kompensation för bortfallet, medan det i det andra fallet hamnar en massa pengar i en amerikansk advokats fickor, så har jag inga problem att ta ställning, säger Lars Nittve. Han fortsätter: 

- Jag placerar mig inte i den här situationen av bekvämlighet, utan för att jag tycker att det finns en rättvisefråga som måste redas ut. Det bekvämaste för mig som tjänsteman hade varit att bara släppa i väg målningen, men det tycker jag inte vore moraliskt riktigt.

Att bara släppa i väg målningen, utan vidare krav på ersättning, är annars den lösning som förespråkas av flera av de personer som DN citerade i gårdagens artikel, några representanter för internationella organisationer, andra enskilda uttolkare av Washingtonprinciperna.

- Det hade varit otroligt mycket enklare om man alltid ska lämna tillbaka villkorslöst, men Washingtonkonferensens principer säger tydligt att det finns en mängd olika situationer och därför måste lösningarna variera. Det är det vi försöker hantera, säger Jan Widlund.

Faktorer som ligger till grund för oviljan att villkorslöst släppa ifrån sig målningen är, enligt Jan Widlund, att släkten Deutsch i början av 1960-talet fick en ersättning till återanskaffningsvärdet för målningen från tyska staten, att så många år förflöt från slutet av 1970-talet då släkten fick kännedom om att tavlan fanns i Stockholm, till 2003 då man gjorde anspråk på den, samt att detta anspråk gjordes hela fem år efter Washingtonkonferensen.

Det är fem år sedan släkten Deutsch första gången hörde av sig om målningen - varför har inte frågan lösts under de åren?

- Det tog lång tid innan vi och familjen Deutsch kunde lägga fram bevis för att tavlan verkligen var ett nazirov. Det belägg som fortfarande finns är det faktum att tyska staten har bestämt sig för att betala ut en ersättning för förlusten av verket. Det valde vi att betrakta som belägg för att det var nazirov. I det ögonblicket skickade vi frågan till regeringen, därför att Moderna museet inte får lämna bort eller sälja verk ur samlingen. Det låg hos regeringen i ganska exakt ett år innan man bestämde sig för att delegera till museet att lösa tvisten, säger Lars Nittve.

Hans arbetsgivare, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har avböjt att kommentera Moderna museets sätt att hantera tvisten, med hänvisning till det formella uppdrag att lösa frågan som regeringen förra sommaren gav museet. 

Pär Nuder som var statssekreterare i den socialdemokratiska regering som för tio år sedan undertecknade Washington-överenskommelsen, anser att tvisten är besvärande för Sverige. 

- Det handlar om Sveriges internationella trovärdighet, säger han i en kommentar till DN.

- Jag är inte insatt i den enskilda ärendet, och vill därför inte ta ställning till hur tvisten skall lösas. Men om jag vore i kulturministerns kläder så skulle jag sätta mig in i frågan. Och dessutom skulle jag rådgöra med de svenska diplomater som aktivt bidrog till att göra överenskommelsen i Washington möjlig.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut