Kylan sprider sig i rummet.
- Kan jag få se en kopia på faxet?
Hennes verk fascinerar mig så till den grad att det inte betyder något att
sättas på plats inför alla dessa åhörare. 86 år och kanske världens
största nu levande konstnär. Som bor så här, i ett trångt brunmurrigt hus
med slitna textiler, upptrampat trägolv och hyllorna bågnande av grå/beiga
dokument. Som vore det seklets början.
Associationen går till Giacometti som i den grå ateljésörjan ointresserat
sparkade in sina guldtackor under sängen. Dessa båda påminner om varandra,
inte bara i sin obönhörlighet. Först nu vågar jag fixera Louise Bourgeois
med blicken. Liten, med polerad finspräcklig rynkhud och håret i en
ungflicksaktig hästsvans. Grå kläder, grå soffa, grå ögon som nu åter
spikar mig mot väggen.
- Det här hade gått att göra per telefon. Och till Mathias som redan för
tre år sedan fotograferat henne: "Dina gamla bilder är ju lysande! Varför
ta nya? Har jag ändrat mig kanske?"
Efteråt förvånar jag mig mest över att vi passerade testet. Att jag, i
nåder godkänd, fick inviten att återvända. Och så plötsligt detta
underbart uppsprickande leende! För i hela Louise Bourgeois konstnärsskap
ligger ett skarp avvisande av allt som inte är absolut nödvändigt. Hon har
dessutom ett rysar-program: flera stora internationella utställningar bara
i år (bland annat tillsammans med Jenny Holzer och modeskaparen Helmuth
Lang i Wien) och hela Guggenheim inplanerat för millennieskiftet. Hon
arbetar alltid, skriver också, går inte längre på teatern, reser inte och
isolerar sig allt mer för att hushålla med krafterna.
- Men på söndagarna har jag öppet hus för sådana som har något att säga,
upplyser hon på förmiddagen, dagen efter. Nu inte längre som en sluten
järnport utan nyfiken, tufft klädd i gul skjorta och blå tröja och ofta
med ett leende i ögonen. Åldern märks endast på hennes försiktiga gång och
att hon lätt blir trött.
- Söndagsvisiterna ger mig en möjlighet att följa unga människor. Men att
undervisa konstnärer är att förspilla tiden. Konstnärer föds. De görs
inte. Undervisningsindustrin växer hela tiden i New York, men det finns
inga arbeten. Min lösning är att orientera eleverna mot medicinska yrken,
mot healing and nursing. Alla människor behöver vård.
Louise Bourgeois talar kristallklart, utan omsvep, ibland rått, ibland som
en kylig vetenskapsman. Hon är intresserad av medicin, av läkekonsten. Hon
dras till skärningspunkten mellan medicin och konst. Det förklarar hon med
att hon som ung fick sköta sin mor som mot slutet av första världskriget
insjuknade i influensa och resten av livet, innan hon dog i emfysem,
förblev ömtålig.
- Jag tog hand om henne som en kärlekspant till min far, säger hon och
anspelar genast på det barndomstrauma som utgör en motor i hela hennes
verk. Det drivs av en till en början återhållen hatkärlek till pappan -
den svikande barnslige charmören och gobelängspecialisten. Genom att göra
barnens engelska guvernant (Sadie var tre år äldre än Louise) till
älskarinna och i tio år hålla henne i hemmet väckte han ett våldsamt
raseri hos dottern som bultar allt häftigare genom den åldrade konstnärens
verk.
- Något i läkandet liknar konsten, säger hon och ber mig läsa en fransk
recension av hennes pågående utställning i Bordeaux (på Malmö konsthall i
höst ).
- Den där kritikern ser bara våld och aggressivitet hos mig. Men helandet
och förlåtelsen är minst lika viktiga som revanschen.
Om man bara kan födas till konstnär, är då hennes egen elitutbildning
bortkastad, frågar jag? Nej, så långt vill hon absolut inte gå. Bildningen
tackar hon modern för. Hon var långt före sin tid och lidelsefull
feminist. För henne var det naturligt att placera Louise i Paris bästa
skola, lycée Fenelon.
- I was an overachiever, säger hon. Jag gör alltid mycket mer än
nödvändigt. Men jag var typisk fransyska. Mitt högsta mål var att behaga
min far. Han var en lättjefull kvinnotjusare som behövde någon som kunde
ta hand om sin hustru. För han var ständigt på resande fot för att hitta
värdefulla gobelänger att reparera. Särskilt gillade han England. Han hade
bara äventyr med utländska kvinnor. Om de blev gravida kunde han placera
dem utanför gränsen. Själv fick jag inte åka med i hans convertible.
Platsen bredvid honom var vikt för älskarinnan.
- Utöver gobelänger tog han också med sig trädgårdsskulpturer hem. Han var
en konnässör och samlade på stolar som hängdes i taket på vinden. För
mamma ville inte ha hemmet som lager utan som en plats att leva på.
Jag ser mig omkring. Av foton att döma var Louise Bourgeois barndomshem i
Choisy-le-Roi utanför Paris dekorerat och superestetiskt. Men i hennes
eget branta Greenwich Village-hus (Louise flyttade till USA 1938 när hon
gift sig med den amerikanske konsthistorikern Robert Goldwater) lyser
dekoren med sin frånvaro. Allt är reducerat till funktion.
Hennes konst är djupt självbiografisk. Påminner inte vissa kitschiga
element i den om trädgårdskonst? I hennes senaste "Cell" (en bur på
utställningen "sår", Moderna museet i Stockholm) finns flera stolar ur
faderns samling, hängande i gallrets tak. Där finns också
familjemedlemmarna som en grupp hierarkiskt ordnade stolar i ett hörn. På
varje sits ligger glaskulor som bräckliga behållare för tiden. I gången
står en väldig pendellik nål och en elektrisk stol. Längst in ligger en
kopuleringsmaskin med två par lemmar. Ingången kantas av en pelare med
faderns manschetter.
Under fyrtio år arbetade hon och ställde flitigt ut i USA, utan att slå
igenom annat än hos andra konstnärer. Visserligen var hon personlig vän
med de stora männen, med Breton, Calder, Giacometti, Duchamp, Warhol,
Mapplethorpe... Men till den stora allmänheten nådde hon inte förrän på
80-talet, då man började acceptera konstnärer som likt Louise Bourgeois
inte höll sig till EN stil utan experimenterade över vida materialfält.
- Jag bryr mig inte om material. Jag gör det bästa jag kan med vad jag
råkar ha till hands. För mig börjar det alltid med idén. Sedan bestämmer
jag mig för vad som bäst passar den. Just nu håller jag på med cyberspace
och intresserar mig för hologram och datorer. Men även om jag inte fäster
vikt vid materialen använder jag dem alltid i sin högsta potential. Endast
då kan de betjäna mig.
Kanske ligger teckningarna närmast idéerna. Numera tecknar hon bara på
natten. "Därför att jag inte kan sova och har massor av uppslag. "Hon
visar mig nya teckningar med oroliga streck som liknar brodyrstygn. De
väller fram som hår (en maktsymbol) eller vilda vågor. Bildvärlden är
magisk- surrealistisk.
- Nålen och saxen följer mig. Jag fick massor av träning hemma i
gobelängtekniker. På de antika gobelänger som min mor och far reparerade
var ofta figurernas underkroppar borta, och som flicka fick jag uppdraget
att rekonstruera och lägga till saknade lemmar.
- Om arbete fick man i min ungdom ofta höra: oroa dig inte, du kommer
aldrig behöva svinga en hammare. Precis så sa min mamma om nålen: oroa dig
inte , du kommer aldrig behöva plocka upp en nål...
Med ens går det upp för mig att nålen i hennes konst intar den plats som
hammaren och skäran kan göra i andras verk. Den är både magisk, symbolisk
och ett faktiskt instrument för reparerande. De barocka gobelängernas
flöden förs vidare i hennes egen växande bildvärld, där alla delar kan
svälla in i varandra och bilda nya helheter.
Efter att som A-student ha tagit sin baccalaureat försökte Louise begå
självmord genom att kasta sig i floden men räddades av fadern. Hon
pluggade matematik och geometri på Sorbonne innan hon bytte sida och
började gå på konstskolor. "I did them all". Hon studerade för Roger
Bissi re, Marcel Gromaire, Fernand Leger, Othon Friesz, André Lh te, Paul
Collin och Cassandre. Särskilt nyfiken är jag själv på Leger, vars verk
jag nyss sett på en stor retrospektiv på Museum of Modern Art.
Louise tar ned Leger på jorden - en vingelpetter. Men han lärde ut
koncentration på det väsentliga och att man kan strunta i allt annat.
Dessutom såg han skulptören i henne! Det avläste han i hennes teckningar.
Hon talar med knixande eftertryck, tar av och på sig glasögonen, är mycket
vacker. När hon sänker rösten byter hon tvärt till franska. Den finns i de
djupaste lagren,
och där gror också ilskan. "Men
den måste brytas ned till den ursinniga viljan, passionen, att förstå,
att lyssna, att lära sig, att se och se igenom ..."
Var får hon då styrkan från? Den ligger i personligheten. Hon har alltid
varit fast besluten att inte låta sig knäckas. Hon tar fram ett foto på
sig själv som flicka stående framför den prydliga äldre systern. Den yngre
brodern slukar beundrandre Louise med blicken. Själv pressar hon stadigt
hans hand.
- Hur var er syster, frågar jag artigt. Henne struntade jag i, klipper
Louise av. Min roll var att försvara min bror.
Jag tänker på skulpturerna av knoppande penisar, lindade eller halvt
utspruckna. På köns- och mjukdelarna som förvandlas till marmordjur. Och
särskilt på "La Fillette" (den lilla flickan), ett sargat man-likt organ
upphängt i en krok i taket.
- När allt kommer omkring har jag levt med fyra män, med min make och mina
tre söner. Jag var deras beskyddare. Jag beskyddade också min bror. Men
även om jag känner mig som beskyddare av fallosen betyder det inte att jag
inte är rädd för den. Låt sovande hundar ligga...
Erotiken i hennes verk brukar chockera, men den är så självklar att den
inte ens faller mig in att diskutera.
- Det är kvinnorna i min familj som varit starka. Männen har alltid varit
good-for-nothings, muttrar hon plötsligt och frågar om jag vill ha en kopp
te.
Medan hon plockar fram örtsorter talar vi om förstörelsen som drivkraft i
konsten. Men egentligen dominerar inte den hennes verk - utan smärtan och
ambivalensen. Hon vill ömsom krossa och driva ut de onda andarna, ömsom
försona. Men både förstörelselusten och behovet att hela måste sublimeras
till konst.
- Jag är en Descartes-person. Mina skulpturer bottnar i en stark känsla.
Så sublimerar jag den till form.
Ett exempel är den stora "The destruction of the father" (1974), som hon
ska visa på årets Sao Paolo-biennal på temat kannibalism. Egentligen
uppstod den vid matsalsbordet som hon som liten flicka kände sig fängslad
vid. Äcklad tvingades hon svälja faderns dagliga dos av skryt. Skulpturen
liknar en bordsduk med fallosformer. Över den hänger mulliga bröst eller
moln. Sammantagna ger de en kväljande känsla, som att vara instängd i en
mun eller grotta. Verket återgår på barnets önskedröm att sluka både
familjen och fadern.
- Det tog mig fyrtio år att driva ut (exorcise). För blotta tanken var
tabu.
I konsten är hon också mördare. Men i livet tar hon de maktlösas parti.
Hennes lidelse är fransk. Men hon skulle aldrig ha kunnat bli konstnär i
Frankrike. Hon måste flytta från sin far för att se klart. Hon har behövt
exilen för att på distans utveckla ett eget konstnärligt språk.
Louise ser nu trött ut och Jerry Gorovoy, hennes assistent, visar
diabilder för att liva upp henne. Vi slår fram bilder av verk med hennes
egna barnkläder hängande på galgar av djurskelett.
- Kontemplationens ben, mumlar Louise och beskriver hur mamman och pappan
grälade om vilka klänningar som passade henne bäst. Båda överöste henne
med dyrbara haute couture-utstyrslar. "Men var ni då inte ett älskat
barn?" frågar jag. "Visst. Jag hade en jeunesse
d or, en gyllene ungdom"
Ambivalensen igen. Det mesta i hennes familj var konfliktfyllt. Men Louise
konfronterade aldrig sin far som ung. Hon bet ihop tänderna och var
duktig. Konsten är hennes terapi.
- Kanske var det i själva verket så att modern orkestrerade hela historien
med älskarinnan/guvernanten och hennes boende i hemmet för att hon själv
inte längre orkade med sex och ville behålla maken i sin närhet, föreslår
Jerry när Louise slumrar till ett slag...
På eftermiddagen får vi en chans att följa med till Louise Bourgeois
ateljé, en väldig före detta industrilokal i Brooklyn. Jag öppnar dörren,
helt oförberedd på att handlöst ramla ned i en underjordisk kultur. Det
undermedvetna?
Här pågår något slags arkeologisk utgrävning. Golv och väggar bångnar av
skulpturer i tyg, marmor, plast, trä, gips, tråd. Här står manshöga burar,
blivande "Celler" som ännu inte fallit Louise på läppen. Där hänger
manglade nattlinnen och barnklänningar från 10-talet. I hörnet en
skulpterad spindel, arketypen för modern, den flitiga, envisa. En bur är
fylld med melankoliskt blå textilier, trådslitna gobelänger och ett
marmorblock med uppstickande öron. Lyssna till tiden! En spiraltrappas
sockel är ingraverad med orden: "seamstress, mistress, distress, stress."
Jag ser det klassiska i hennes skulpturer. Fötterna, händerna, svepningens
rörelse för tankarna till Bernini. Men hennes klassicism paras alltid med
stråk av vildhet - alternativt bryts den ned till till något smärtsamt
intimt, nästan privat.
Hyllor och vagnar dignar av modeller i gips men också av små lemmar,
bendelar, plastarmar, klot, skyskrapor, ögon. Överallt hittar jag
anspelningar på nålar, knivar, saxar, garnlindor och skyttlar. Tre höga
trappor paraderar utmed en vägg. Flera montrar är fyllda av glasburkar.
Här finns också abstrakta målningar. Allt täckt av damm.
Femtio års produktion mognar här. Först nu inser jag Louise Bourgeois
konstnärliga metod: kristallisering. Ett verk kan ta henne fyrtio år att
utföra. Recycling pågår. Glasburkarna kommer från hennes eget hushåll,
benen är familjens matrester, i burarna hänger hennes barndoms troféer.
Hon arbetar med flera verk parallellt. De som inte benådas återladdas,
inlemmas i nya idéer - eller lämnas åt sitt öde. Men ateljén är ingen
kyrkogård. För allt återupprättas med tiden.