Inte långt från det gamla sovjetiska kulturcentret, ockuperat av heroinister, och mittemot det sönderskjutna och minerade Darulamanpalatset, ligger en imponerande byggnad.
Det är Kabuls museum.
På parkeringen står ett trasigt lok och kung Amanollah khans sönderrostade bil från 1920-talet. Men museibyggnaden är hel – restaurerad till sin forna prakt för sex år sedan. Vid entrén står fyra vakter med kpistar. Ovanför dem, en inskription: ”En nation lever när dess kultur lever”.
– Historia är viktigt. Först när vi känner till vår historia kan vi förstå vilka vi är, säger museichefen Omara Khan Masoudi, som guidar genom de folktomma salarna.
Se här – en enorm skål av svart marmor. Tillverkad under den buddistiska eran har den formen av en lotus. Senare tiders islamiska konstnärer har ristat arabisk skrift kring dess rundel.
Och här – skulpturer från provinsen Nuristan. De kraftfulla ansiktena i snidat trä påminner om afrikanska masker. Ett arv från en schamankultur som islamiserades först kring förra sekelskiftet. Andra statyer är hoplappade efter att ha slagits sönder av talibanerna.
Museichefen sjunker ned i en fåtölj på sitt kontor. Med oklanderligt pressad kostym och utsökt brittisk accent utstrålar Omara Khan Masoudi elegans och bildning.
– Vi har föremål som är sextio tusen år gamla och föremål från 1800-talet. Jag gillar dem alla. De är som mina barn, säger han.
En assistent serverar grönt te och nötter i det dunkla rummet, medan Masoudi berättar om sitt liv och sin kamp för att rädda museet genom landets våldsamma historia.
Trots att fadern var bonde och analfabet fick Masoudi studera. Efter examen vid Kabuls universitet 1973 med betyg i historia och geografi anställdes han på museet. Sex år senare invaderade Sovjet. Blodigt inbördeskrig utbröt. Men museet levde upp – ryssarna stal inte, de bidrog med arkeologisk expertis. Besökarna var många, minns museimannen nostalgiskt: skolklasser, studenter, forskare från östblocket.
I slutet av 80-talet insåg personalen att kommuniststyrets dagar var räknade. De värdefullaste föremålen fördes diskret undan och gömdes i ett dolt valv under presidentpalatset. Bland rariteterna fanns ”den baktriska skatten”, över 21.000 smycken från det greko-baktriska riket. Nycklarna till valvet gavs åt betrodda, som svor ett tystnadslöfte. Hemligheten skulle inte avslöjas förrän omständigheterna tillät.
Det skulle dröja 14 år innan det blev dags.
1992 föll kommunistregeringen i Kabul. De segrande mujahedinledarna stred om makten. Huvudstaden våldtogs. Museet besköts och plundrades – många konstföremål såldes utomlands. Under ett par år vågade personalen inte gå till museet. De bidade sin tid och yppade inte ett ord om den gömda guldskatten.
Först när talibanerna återupprättade ordningen 1996 kunde museifolket återvända till sin arbetsplats.
– Det var en sorgens dag. Museet var en ruin, fönsterlöst och utbränt, berättar Masoudi.
Av cirka 100.000 föremål saknades 70 procent. Och de som fanns kvar hade skadats av regn och snö. Också inventarieförteckningen saknades. Nu började det mödosamma arbetet med att katalogisera föremålen på nytt. År 2000 var det färdigt. Året därpå kom det andra dråpslaget mot samlingarna.
Talibanledaren mulla Omar beslutade att förstöra alla statyer och målningar som avbildar människor. De stred mot islam, menade han. Talibanerna var noggranna. De kom varje vecka och letade efter statyer och bilder att krossa.
– De gav sig till och med på islamisk konst, klagar Omara Khan Masoudi, som drabbades av en djup depression.
Hösten 2001 störtades talibanregimen av USA och krigsherrarna i Norra alliansen. Pashtunske klanledaren Hamid Karzai utsågs till statschef. Ännu en gång återvände Omara Khan Masoudi och hans kolleger till ett sargat museum. Men den här gången fick de hjälp. Med expertis från Unesco och pengar från Japan, Frankrike och Storbritannien restaurerades byggnaden.
Museet öppnade på nytt 2003.
Nu var tiden inne att återbörda det baktriska guldet, som legat gömt under presidentpalatset i 14 år. De sammansvurna museitjänstemännen gav sig till känna och avslöjade var skatten gömts. Bakom valvets ståldörrar låg de 20 000 guldföremålen oskadda, i prydligt märkta plastpåsar. Under öppningsceremonin närvarade afghanska och utländska arkeologer. En av dem var Viktor Sarianidi, vars sovjetiska forskningslag upptäckt det baktriska guldet 1978. Han log när han kände igen ett smycke han en gång lagat med tunn ståltråd.
För närvarande visas valda delar av föremålen på en utställning som turnerar på museer världen över.
– Det är bra att folk får se Afghanistans unika kulturarv. Det ger en annan bild av vårt land än terrorn som medierna rapporterar om, säger Omara Khan Masoudi.
Fortfarande är Kabul för osäkert för att man ska våga ställa ut det baktriska guldet här. Men en dag ska det bli möjligt, hoppas museichefen. Med stabilitet och lugn kan också besökarna bli fler. För närvarande får kidnappningar, rån och självmordsbombare folk att hålla sig hemma.
Besöksstatistiken är inget att skryta med.