Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Närsynt virtuellt världsmuseum

Gatukonstnären MTO:s muralmålning utanför den italienska staden Gaeta.
Gatukonstnären MTO:s muralmålning utanför den italienska staden Gaeta. Foto: Flavia Fiengo/Festival memorie urbane/artist MTO

Allt fler museer ansluter sig till den digitala söktjänsten Google art, som gör kulturarvet globalt tillgängligt. Kommer internetjätten att förändra vårt sätt att se på konst? undrar Dan Jönsson.

”Loading, please wait…” står det med stora svarta bokstäver på vägbron vid infarten till den syd­italienska staden Gaeta. Passerar man under järnvägsviadukten möts man i nästa korsning av en hög vit mur, med ännu större bokstäver: ”Google ERROR 404: MURAL NOT FOUND.”

Målningen gjordes i våras av den gåtfulle franske konstnären MTO till den årliga gatukonstfestivalen Memorie urbane, och är ett av de hittills vassaste inläggen i debatten om internetjätten Googles nya databas för konst, Google art. Projektet, som lanserades för fyra år sedan, är en digital söktjänst som ansluter till företagets övriga generalplan för världsherravälde – Google earth, Google street view, Google books, Google cultural institute – med visionen om en global, virtuell konstsamling.

För första gången i historien: ett verkligt världsmuseum.

Att en mer principiell debatt om Googles konstprojekt kommer igång först nu säger en del om nät­gigantens framgångsrika strategi där visionära satsningar lanseras på en småskalig, närmast idealistisk nivå. Vid starten 2011 var bara några få museer i USA och Europa anslutna – kritiken handlade då främst om glappet mellan de storslagna globala ambitionerna och den snäva, västerländska blick på konsthistorien som syntes i urvalet.

Det gnället kunde Google enkelt borsta av sig i takt med att man snabbt skrev kontrakt med allt fler museer, från Colombia till Indien. I Sverige hörde Livrustkammaren och Hallwylska till dem som anslöt sig tidigt och över hela världen har avtalen uppfattats som smidiga verktyg för att skapa intresse kring samlingarna, göra dem tillgängliga och på sikt få skjuts i besökssiffrorna.

Samarbetet med Google blir en integrerad del av verksamheten med bland annat chattfunktioner och youtubefilmer, men ses som en ofrånkomlig teknisk utveckling och blir därmed svårt att kritisera.

Frågorna som dominerat debatten om Google Art Project har i stället varit mer filosofiska – och, misstänker jag, inte helt ovälkomna för företagets marknadsavdelning. Kommer Google att förändra vårt sätt att förhålla oss till museernas samlingar? Rentav vårt sätt att se på konst över huvudtaget?

Den amerikanske konsthistorikern James Elkins har diskuterat följderna av de extremt högupplösta digitaliseringar som Google gjort av vissa nyckelkonstverk. Bilder där man bara verkar kunna zooma in och zooma in utan att det någonsin tar slut.

Elkins tar exemplet med Seurats ”Söndagseftermiddag på La Grande Jatte”, vars pointillistiska teknik på lite håll ger betraktaren en illusion av glittrande soldis. På nära håll löser effekten upp sig i ett gytter av små färgfläckar, något som förstås går att studera framför den fysiska målningen på Art institute of Chicago, men som Googles digitaliserade version tar ytterligare ett steg, till en närmast mikroskopisk blick. Elkins frågar sig om denna extrema närgångenhet verkligen gör att vi ser konsten bättre, om vi inte snarare kommer för nära konsten?

Det tål att diskuteras. Precis som man självklart också måste vara öppen för de demokratiska möjligheterna i att ett universellt kulturarv för första gången i princip blir universellt tillgängligt.

Frågan är bara hur demokratiskt det är när denna tillgänglighet styrs och administreras av världens förmodligen mäktigaste informationsföretag? På vilket sätt, och framför allt på vilken grund, ger det i längden Google inflytande över vad som visas, samlas, diskuteras?

Redan nu innehåller Google art inte bara fasta konstverk utan även föreläsningar, seminarier och virtuella guidningar. Vilka museer kan – och vill – i det långa loppet försvara sin integritet inför dessa enorma exponeringsmöjligheter?

Det är talande att denna mer principiella kritik inte fått fäste förrän nu, när Google sedan i vintras anslutit även gatukonsten till sitt världskonstprojekt. Gatukonsten, som ju inte har så mycket annat att förlora än sin integritet; som med sin subversiva blick för de vittgående betydelserna av smygande, till synes oskyldiga förändringar kan öppna våra ögon inte bara för allt vi faktiskt ser, utan också för det vi inte ser.

”We live on Google earth”, säger MTO. Det ligger något i det.

Men hans målningar i Gaeta finns i alla fall inte på Google art.

Inte än.