Nathalie Djurberg är knappt trettio år gammal, men redan en internationell konstsuccé, med verk i bland annat Guggenheimmuseets samlingar i New York.

Hon bor och arbetar i Berlin, och nyss hade hon sin första semester på länge, länge. Det höll på att bli en intervju på Arlanda, innan flyget till Thailand skulle lyfta, men det blev för tajt.

Det blev en mejlintervju i stället, om till exempel skuldtänkande och om att alltid välja konsten framför allt annat.

Vad har du hittat som konstnär i Berlin, som du inte hittar i Sverige? Hänger du i någon konstnärskoloni?
- Jag är tyvärr väldigt asocial under de perioder då jag arbetar, så den konstnärskoloni jag tillhörde bestod av mig själv och Jonas Dahlberg, som nu har flyttat till­baka till Stockholm. Jag kan arbeta helt koncentrerat i Berlin. Det är mycket lättare att välja sina influenser i en situation där man alltid är lite utanför.

Varför ville du bli konstnär?
- Jag har tidigare inte ansett att jag egentligen gjort det valet, det har helt enkelt varit mitt enda intresse, från det att jag var liten. Det är först på senare år som jag har blivit intresserad av andra saker, och ifrågasatt mitt val av arbete.

Hur kom det sig att du började ­arbeta just med leranimationer?
- Jag skäms lite, för den här frågan har jag svarat på hundra tusen gånger. Jag var otroligt trött på konst, och kände mig väldigt vilsen, mycket för att jag hade vuxit ifrån mitt tidigare sätt att arbeta. Jag hittade ett sätt att arbeta, där jag inte behövde få en bild att stå för sig själv, utan kunde jobba med händelser eller situationer.

Känns det självklart för dig att vara konstnär? Är det en skum yrkesroll?
- Det känns självklart eftersom det är det jag alltid har gjort. Jag kan känna mig otroligt frustrerad och orolig över vad jag har, och vad jag väljer bort, för att ägna mig helhjärtat åt konsten. Men de erfarenheter och kunskaper jag hämtar utan­för konsten är ju sådant som jag sen använder mig av i mina verk. Problemet är att när jag försöker ägna mig helhjärtat åt något annat tröttnar jag väldigt snabbt. Jag ägnar mig åt det tvångsmässigt, för att jag inte får den tillfredsställelse intellektuellt och praktiskt som jag får av konsten.

Utgår du någon gång från själva materialet, från en figur eller en interiör, eller är idéerna helt klara när du börjar modellera och filma?
- Ibland utgår jag från en interiör, men oftast från en fragmentarisk idé, en rörelse till exempel. Idéerna utvecklar sig allt eftersom, och det blir ett spel mellan det fragmentariska och berättandet. Även om det känns som om jag fått en idé precis just nu, kan jag ofta följa den tillbaka många år, eller till min tidiga barndom.

- Ibland kan jag ha en idé helt färdig, där jag till och med vet varenda kameravinkel och klipp. Men när idéerna är så färdiga har jag inte samma behov av att genomföra dem, jag har redan genomfört dem i huvudet.

Den sagoform som ofta finns i dina filmer, finns den där för att göra berättande så demokratiskt som möjligt? Att alla ska kunna känna igen åtminstone formen?
- Jag har aldrig brytt mig om att vara demokratisk, formen uppkom för att jag hade ett behov av att uttrycka mig, och detta var det ultimata uttryckssättet för mig. Om jag hade varit duktig på att skriva hade jag gjort det i stället.

- För att jag ska behålla koncentrationen och intresset så kan jag inte tänka på vad mina verk gör med betraktaren förrän efter de är klara. Varje gång jag blir rädd för att göra fel politiskt val, tvingar jag mig själv att genomföra idén som den var tänkt, för att inte bli politiskt korrekt av ren rädsla.

Är dockorna du använder viktiga i sig, eller kan du tänka dig att göra helt datoranimerade filmer?
- Nej, tekniken är otroligt viktig, jag behöver arbeta med händerna för att jag behöver en praktiskt aspekt i mitt arbete. Jag tror att mycket skulle gå förlorat för mig om jag gick över till datorteknik. Det praktiska arbetet har också en väldigt lugnande effekt på mig eftersom det fungerar som en motpol till det teoretiska.

Jag fattar att du har fått den här frågan tusen gånger, men ändå. Det våldsamma och det sexuella i din konst, varför finns det där?

- Våldet och det sexuella är det som är starkast fysiskt, och kanske lättast att ta på, jag kan till exempel använda mig av fysiskt våld för att spegla det psykiska våldet, eller använda mig av sex för att spegla tvångsmässighet.

Jag läste någonstans att du beskrev dig själv som "en väldigt skuldbelagd person". På vilket sätt då?
- Den straffande guden. Jag hade ett kalvinistiskt tänkande som barn, jag jobbar väldigt hårt för att släppa det, för samtidigt som det är att straffa sig själv, kan man finna trygghet i ett sådant tankemönster eller handlingsmönster.

Hur var det att växa upp i Lysekil?
- Jag tillbringade inte hela min barndom där, utan bara från det att jag var åtta år till sexton. Men jag har inget annat att jämföra med, annat än filmer och böcker. Vi drack oss aspackade redan som trettonåringar. När man var för full gladde sig de andra, och släpade ner en till havet för att få en att dricka saltvatten tills man kräktes. Jag har ett minne av att ha druckit vatten när jag var törstig, med en yta glänsande av bensin och olja. Det var ändå oskuldsfullt att växa upp där, så nära naturen. Jag saknar havet otroligt mycket i Berlin.

Tror du att konst kan förändra människor och samhällen?
- Detta är en sådan ledsam fråga, mitt intuitiva svar är nej. Jag vet att det förändrar mig när jag jobbar med det, och jag hoppas verkligen att min konst kan förändra situationer skilda från konsten. Men kons­ten har så svårt att nå ut till dem som rör sig utanför konstkretsarna. Jag tror att det finns konstformer som är mycket starkare, som i alla fall påverkar mig mycket mer, till exempel litteratur. Men när konst är riktigt bra kan det vara så fantastiskt bra.

Arbetar du någon gång med andra material? Målar på duk?
- Nej, jag är otroligt dålig på att måla, vilket är så frustrerande, eftersom jag uppskattar måleri, eller åtminstone har en romantiserad bild av måleri. Men däremot så arbetar jag just nu med skulpturer utanför animationen, men jag har svårt att vara lika intim med dem som jag är med animationerna.

Har du ett starkt idéflöde hela tiden, eller har du perioder av torka också?
- Jag har perioder av torka, men under de perioderna anstränger jag mig som mest eftersom jag blir så otroligt rädd och vilsen, och upptäcker att jag inte har något liv alls utanför mitt arbete, att min person är helt beroende av det.

- Nu har jag lyckats ha två veckors semester. Jag kan inte komma ihåg när jag hade en lång paus sist. Det har nog aldrig hänt tidigare. Jag är otroligt stressad men också exalterad. Exalterad för att jag ska börja arbeta med några väldigt fina idéer, stressad för att alla tillstånd jag befinner mig i känns så definitiva. Har jag lyckats med att inte tänka på konst i två veckor blir jag rädd att det tillståndet ska hålla i sig resten av livet, som om jag skulle vara rädd för att inte vara kär i en helt ny förälskelse.

- Så den film jag ska arbeta med nu heter "Once removed on my mothers side", vilket ju givetvis är den bästa film jag någonsin gjort, eftersom det alltid känns så med den nyaste filmen.