För ett och ett halvt år sedan blev Stina Wirsén uppringd av Nationalmuseums utställningskommissarie Margareta Gynning.
– Hon ville ha med mig i museets stora teckningsutställning. Jag bjöd över henne till min ateljé och sedan gick hon här och rafsade i mina lådor tills hon var nöjd.
För Stina Wirsén, som jobbat på DN sedan 1991 och under åren belönats med ett 20-tal internationella priser i tidningsillustration, kom inbjudan som en total överraskning.
När vi tillsammans vandrar runt på museet och ser utställningen växa fram, inser hon för första gången i vilket sammanhang hon hamnat.
– Jag blir lite generad av tanken på att folk om några dagar ska gå här och titta på mina teckningar vid sidan av de stora mästarna. Jag har ju hela mitt liv ägnat mig åt brukskonst, tidningssidan har varit mitt utställningsrum. Och så hamnar jag plötsligt här, säger hon.
Därmed inte sagt att hon inte känner sig befryndad med ”de stora grabbarna”, för grabbar är vad det mestadels handlar om.
– Alla de som hänger här är mina kolleger. De har brottats med samma problem som jag. Om kropp och identitet, manligt och kvinnligt, säger Stina Wirsén.
Det var just på grund av detta sökande som Margareta Gynning tyckte att DN-tecknaren hade en given plats i utställningen, den första översiktliga visningen på flera decennier av museets handteckningar, en av världens rikaste och största samlingar med totalt 180 000 teckningar och grafiska blad.
– När man tittar på våra teckningar ser man att könsnormerna hela tiden växlar genom historien. Stinas androgyna figurer har till exempel många beröringspunkter med 1700-talets bilder av den manliga aristokratin. Där finns mycket av det vi i dag ser som feminint, säger Margareta Gynning.
Stina Wirsén erkänner att hon alltid har tyckt att det varit spännande att leka med manligt och kvinnligt.
– Redan som barn tecknade jag stora kvinnor och små män, trots att mamma vägde 50 kilo och pappa dubbelt så mycket, berättar hon.
Enligt Margareta Gynning är en annan av Stina Wirséns kvaliteter hennes linjeföring.
– Den är helt fantastisk. Hon skapar hela tiden en sådan spänning mellan fina och fula linjer. Och när de båda uttrycken möts uppstår en enorm laddning, säger hon.
Stina Wirsén har en betydligt enklare förklaring till sitt sätt att teckna.
– Det beror på DN:s dåliga papper. För att nå fram till läsarna måste jag hela tiden vara tydlig, nästan grafisk. När jag gör ett porträtt tar jag ofta fasta på den avbildades blick, det är ett sätt att dra in läsarna på sidan, berättar hon.
Av samma praktiska anledning blir hennes porträtt mestadels väldigt avskalade.
– Jag funderar ofta på hur mycket jag kan ta bort utan att människan försvinner. Att det fortfarande är Kerstin Ekman eller P O Enquist jag visar upp, säger hon.
Det har blivit dags för Stina Wirsén att lämna måleriets nationalscen för den här gången. När hon går ut i ett snöyrigt Stockholm har det mesta av hennes förlägenhet lagt sig.
– Jag tycker det ser jättefint ut där inne. De har gjort ett bra jobb. Och såg du vilka fina ramar de plockat fram? utbrister hon.