Än en gång rullar debatten om graffiti, gatukonst och klotter. När Stockholms stad i dagarna stoppade Riksteatern från att annonsera för sitt kommande gatukonstevent Art of the Streets på stadens kulturtavlor med hänvisning till sin klotterpolicy, dammades den gamla debatten av och tog ny fart. Men frågorna är desamma: Leder legal graffiti till klotter och skadegörelse? (ja, säger ena sidan, nej, säger den andra) Vad vill stadens invånare se i dess offentliga rum? (Reklam, offentlig konst, stickningar på lyktstolpar, graffiti?) Vad är olagligt (till exempel bryta upp mark och placera ut hyenor) och vad är lagligt (sprida affischer med graffitimotiv)? Ska man få göra vissa (fina) saker ändå? Och vem är det som ska avgöra vad som är ”fint” och vad som är ”fult”? Det är en över femton år gammal debatt, som ständigt aktualiseras.
Först debatten kring Art of the Streets. På den ena sidan står Riksteatern. Ceylan Holago, som är producent för Art of the Streets, kallar stadens utspel för censur, ”ett direkt hot mot yttrandefriheten”, och pekar ut stadens klotterpolicy som det stora problemet.
– Den gör att vi inte ens kan informera om vårt evenemang, sa hon till DN tidigare i veckan.
Från stadens håll hävdar man i stället en spridningseffekt, att där det finns legal graffiti finns också mer klotter.
– Vår nolltolerans från 2007 är väldigt omfattande och tydlig, och nu kan vi för första gången se att antalet anmälda klotterbrott minskar i Stockholm. Från 46 000 anmälningar 2009, till 36 000 år 2010. Jag tror att det är viktigt att hålla fast vid nolltoleransen nu när vi ser att det går åt rätt håll. I andra städer, där man har lagliga väggar, ser man att klotter i anslutning till de här väggarna ökar, säger Christoffer Järkeborn (M), ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd.
Samtidigt är inte nolltoleransen på något sätt ny. Redan 1994 satte Stockholms stad tillsammans med bland andra SL och polisen i gång en kampanj mot gatuvåld och klotter. Och SL och gatu- och fastighetskontoret har sedan dess haft nolltolerans mot graffiti. Som milstolpar i debatten kan nämnas såväl bråket kring graffitiutställningen ”The Arrow” när Stockholm var kulturhuvudstad 1998, och stängningen av en annan utställning – Stockholm Underground – 2002, vilken gjordes med hänvisning till just klotterpolicyn. Som mental förebild till policyn fanns New Yorks nolltolerans, där man hade satsat hårt på att beivra mindre brott (till exempel olaglig graffiti) för att därmed öka tryggheten och förhindra större brott. Däremot beivrades inte legala målningar.
– Om en graffitimålare hade fått tillstånd av en fastighetsägare att måla vid hörnet på 123:e gatan och Broadway, gick han till det lokala poliskontoret och anmälde det. Och då ingrep inte polisen. Men hade samma sak skett här, hade snarare polisen åkt ut till fastighetsägaren och sagt att ”vi har nolltolerans mot graffiti”, låt dem inte göra det, säger Jacob Kimwall, konstvetare och debattör.
Stockholms nolltoleransvariant har inte skilt på vad som är olagligt eller vad som är lagligt. Den har riktat in sig på graffitin. Det har till exempel gjort att en mer än tjugo år gammal graffitimålning i Bromsten (”Fascinate”), som hade tillstånd när det begav sig, 2008 skulle tas bort med hänvisning till klotterpolicyn. Oppositionen krävde k-märkning och flera remissinstanser sa i år att målningen hade ”kulturhistoriskt värde”. Nu väntar vidare utredning. Och när Stockholms stadsmuseum anordnade gatukonstvandringar, fick guiden direktivet att gatukonst (visserligen olaglig) var okej, men inte (laglig) graffiti.
– Jag tycker inte att man ska överdriva skillnaden mellan gatukonst och graffiti, men gatukonsten är mer populärkulturell, smart och humoristisk, som tilltalar en urban medelklass. Medan graffitin är ganska inåtvänd, har en manlig arbetarklassnorm och kan te sig ganska obegriplig för många, säger Jacob Kimwall.
När en flock hyenor i juni plötsligt dök upp inte långt från Stureplan (och sedan togs bort) var det många som ville att verket skulle räddas. Det startades en Facebookgrupp för hyenornas bevarande och Aftonbladets Åsa Linderborg ville till och med försvara verket med sin kropp. I sig ganska likt hur tjuren utanför Wall Street i New York sattes dit 1987 utan tillstånd, men plockades bort av polisen. Med den skillnaden att den sattes tillbaka efter New York-bornas protester. Fråga: Ska ett verk – till exempel hyenorna – få vara kvar för att många tycker om det?
– Ja, det tycker jag absolut. Det var ett lysande och roligt projekt. Dels var de så bra utförda, sedan blev de oerhört uppskattade av många människor. Jag tycker inte att man ska behöva be myndigheter och konstråd om lov för att göra konst i det offentliga rummet, säger Magnus Wallström, som driver sajten gatukonst.se.
Alla förfrågningar om offentlig konst går genom Stockholm Konst och Stockholms konstråd, som är politiskt tillsatt. Mårten Castenfors, chef för Stockholm Konst, ser annorlunda på hyenorna.
– Som ett subversivt projekt tyckte jag att det var kul och väl genomfört, men när sedan folk börjar kräva att vi ska köpa in och sanktionera det, tycker jag att det börjar bli odemokratiskt. Varför ska det vara tillåtet att göra vad man vill i staden bara för att det är konst? säger Mårten Castenfors.