Det var i samband med att Helsingfors 1998 utnämndes till nästa kulturhuvudstad som beslutet togs att stadens målningar och klotter skulle bort, så även dess affischer och klistermärken. Politikerna inspirerades av Stockholms metod med snabb sanering och nolltolerans mot graffiti, olaglig som laglig. Tio år senare hade projektet ”Stoppa klottret” kostat 250 miljoner kronor och kritiken växte.
– I vanliga projektarbeten har du ett mål, en tidsplan och en öppenhet med vad du har åstadkommit. Men det här bara fortsatte och fortsatte utan vare sig insyn eller analys, säger Finlands kulturminister Paavo Arhinmäki.
Som DN tidigare har berättat stoppades nyligen en reklamkampanj för gatukonstkonventet Art of the streets med hänvisning till Stockholms nolltolerans mot graffiti. Till konventet den 13–14 augusti kommer den finske kulturministern, men han ska inte prata om Stockholm, utan om Helsingfors.
– Vårt projekt hade massor av pengar, men de ville inte berätta vad de användes till. De sa att klottret minskade, men visade aldrig hur de kom fram till sina resultat. Och de vägrade att debattera nolltoleransen om du inte tog avstånd från hela graffitikulturen.
När Paavo Arhinmäki ger sin syn på situationen mellan 1998 och 2008 beskriver han den som ett krig mellan staden och graffitimålarna.
– Från att ha setts som en positiv kultur hamnade målarna längre och längre utanför samhället. De blev mer hardcore, deras konstnärliga idéer försvann, de fick fängelsestraff och skadeståndskrav. Det gynnade varken dem eller oss, säger Paavo Arhinmäki.
Föräldrar hävdade att det anlitade vaktbolaget använde övervåld, Ungdomsverket tyckte att politiken försvårade deras arbete och det moderna museet Kiasma hamnade i konflikt med staden när de arrangerade utställningar med graffiti. När Arhinmäki, som då var kommunalpolitiker, 2008 lade ett förslag om att i stället tillåta målningar på ett bullerplank mitt i Helsingfors, blev svaret enhälligt. Nolltoleranspolitiken lades ned.
I dag finns flera tillåtna väggar i Finland, gatukonstfestivaler har blivit fler och nyligen blev en graffitimålare utnämnd till så kallad länskonstnär. När den kilometerlånga väggen öppnade stod Paavo Arhinmäki och delade ut lappar med regler till dem som hade kommit: Släng använda sprejburkar i återvinningen, klottra eller måla inte på andra byggnader än dem som är tillåtna.
– Självklart kommer det att finnas de som kommer att göra det ändå. Men de allra flesta förstår och accepterar de här reglerna, säger Paavo Arhinmäki.
Ja, frågan är alltså om den lagliga graffitin nu också kommer att leda till mer olaglig?
– Nolltoleransförespråkarna sa alltid att tillåten graffiti resulterar i mer olaglig, men vi fick aldrig se några bevis på det. Och man tog heller inte hänsyn till att det kan finnas en rad andra förklaringar, som antalet ungdomar, vilken social bakgrund de har, vilket område det handlade om. Det fanns inget intresse för annat än en förklaring, hävdar Paavo Arhinmäki.
Det är väl inte orimligt att tro att nära en tillåten graffitivägg kommer det också att dyka upp klotter?
– Den före detta projektledaren för nolltoleransen säger att det olagliga klottret har ökat men samtidigt anser den biträdande stadsdirektören, som var politiskt ansvarig för projektet, att man inte har fått sådana signaler. Men det är sant att man tog bort mycket taggar, vi betalade miljontals euro för det. Men varför ska vi använda skattebetalarnas pengar för att tvätta en tågtunnel som ändå bara graffitimålarna, sanerarna och väktarna ser? Vi tar fortfarande bort olaglig graffiti, men vi lägger mycket mindre summor, säger Paavo Arhinmäki.
I trygghetsundersökningar, åtminstone i Stockholm, har man sett att många upplever klotter som otryggt och fult, är det då inte politikers uppgift att bekämpa det?
– Jag tror i och för sig att en del av den otryggheten beror på att man har utmålat graffitimålare som farliga. Men det är klart att ser du taggar på ställen där de inte ska vara, så är inte det trevligt. Då ska vi se till att de inte hamnar där.
– Det kommer alltid att finnas olaglig graffiti, jag menar inte att vi ska acceptera det, men vi måste fundera på vilken väg som är bäst att gå. För min del så ger jag hellre ungdomar möjligheter att använda sin kreativitet på ett positivt sätt än att ha nolltolerans mot allt.