Ylva Ogland har ett svart köksbord i lägenheten på Söder i Stockholm. Det är samtidigt ett konstverk, påpekar hon när jag drar ut en stol och slår mig ned.

Över sängen hänger en version av Ylvas uppmärksammade verk ”Orakel”. I hallen står det slitna leksaksskåpet, som Ylvas pappa byggde och som finns med i hennes Velazquez-inspirerade målning ”Venus vid sin spegel”.

Jag sneglar på det runda köksbordet igen. Ylva har målat en vit gestalt som bryter av mot det svarta, sträcker sina händer mot bordets mittcirkel.

– Det där är Snöfrid som håller upp jorden och bredvid henne är det två sprutor, som representerar en mörkare kraft. Snöfrid är min spegeltvilling, förklarar hon och diskar en kastrull till mjölken.

Mitt på bordet står en vodkaflaska. ”Destillerad ametist”, får jag veta. Den är också en del av konstverket, liksom stenarna bredvid.

– Det är rosenkvarts, som står för kärleken och banden till familjen, berättar Ylva Ogland.

Hon häller upp kaffet och ställer kopparna på bordet bredvid Snöfrid. Vi pratar om att det var här, i den egna lägenheten, som hon för ett år sedan hade en av sina två uppmärksammade utställningar i Stockholm. I åtta veckor stod hennes och maken Rodrigo Mallea ­Liras hem öppet för allmänheten.

– Livet och konsten flyter ihop för mig. Det är så jag lever. Det konstnärliga arbetet är huvud­saken och så anpassar sig resten efter det.

Hennes klingande skratt överröstar den svaga cellomusiken från ateljén/sovrummet intill.
Ylva Oglands konstverk ”Orakel” föreställer en oval spegel med stjärnor i ramen. En sådan spegel hängde hemma hos hennes mormor i Västerbotten när hon var liten.

– Men den verkliga spegeln ser inte riktigt ut så där. Det här är min tolkning, mitt uttryck. Målningen reflekterar tomhet, som en verklig spegel aldrig gör, betonar Ylva.

Morföräldrarna hade en gård i Sörfors, där de odlade lin och kardade ull på gammalt vis. Där tillbringade Ylva sina första år tillsammans med sina föräldrar.

Men det är inte av nostalgiska skäl som Ylva målar mormors spegel.

– Spegelbilden är en grundstomme i min konst, ett brott i verklighetens yta som också Ingmar Bergman och Magritte Duras arbetat med. Det är där Snöfrid finns. Snöfrid lever i spegelvärlden bakom oraklet. Där inifrån ser hon ut på den här verkligheten.

– Jag jobbar ju med olika medvetandenivåer och tidskeenden.

Snöfrid är Ylva Oglands andliga alter ego och central i hennes konstnärliga uttryck. Under vårt samtal dyker Snöfrid upp gång på gång. Hon blir så påtaglig att jag frestas knacka på spegeln, be henne komma ut och sätta sig med oss.

När Ylva var fyra år flyttade föräldrarna till antroposoferna i Järna. Både mamma och pappa var konstnärligt aktiva och Ylva växte upp i en tillvaro där kreativiteten stod i centrum. Livet blev tidigt en fantastisk konstskola, med föräldrarna som inspiratörer.

– Under hela min uppväxt levde jag bland folk som vågade göra saker, skapa sina egna världar, leva lite som de ville. Det var nog väldigt viktigt för mig, säger Ylva.

Som tolvåring målade hon gärna av kända tavlor. Det var då hon förs­ta gången gav sig på Leonardo da Vincis ”Madonnan i grottan”. Det har blivit otaliga variationer sedan dess.

– I ”Madonnan i grottan” målade jag hela tiden av en detalj, en ängel som för mig stod som en bro mellan betraktare och verket. Leonardos förhållningssätt tilltalar mig. Det är inte fråga om att göra en fin färgklutt som matchar, att det är vackert på det sättet. Konst handlar om analys, att betrakta och iscensätta en situation.

Ylva loggar in på sin dator och visar en senare variation. Den är målad strax innan hon tog sin examen på Konsthögskolan. Hon berättar att hon hamnade i en konstnärlig blockering när hon gick ut.

– Jag tyckte jag kunde se min väg utstakad och den var ganska tråkig. I bästa fall kunde jag vara en uppskattad målare vid sextio. Den konstnärliga praktiken kändes väldigt trång. Det var en egen liten värld, en återvändsgränd.

Där man inte nådde ut, menar du?

– Precis. Där man inte mötte betraktaren utanför systemet. Det var bara en liten grupp som bestämde vad som var bra eller dåligt. Jag undrade för vem jag gjorde kons­ten. Jag passade inte in där.

Ylva Ogland började experimentera med utställningsformen i stället, tillsammans med maken Rodrigo Mallea Lira (de blev kära när de tecknade av verk på Nationalmuseum). Paret tog över Tensta konsthall 2004 i samarbete med Jelena Rundqvist. Målet var att göra själva institutionen till ett allkonstverk.

Den egna konsten blev som ett hemligt projekt vid sidan av. Det var förlösande, säger Ylva i dag. Hon kunde mer otvunget följa sitt eget spår, borra djupare i sina egna livserfarenheter.

Vad hade hänt om du inte börjat med utställningarna tror du?

– Då hade jag nog slutat med konst helt och hållet, faktiskt.

Ylva Ogland befinner sig i en återhämtningsperiod. Det gångna året har varit lika hektiskt som framgångsrikt, med utställningar över hela världen. Den egna konsten har numera tagit över helt och hållet. Häromåret flyttade paret till New York, där Rodrigo öppnade ett galleri på Manhattan. Närmast kommer hon från en performance­biennal i New York, där hon ställde ut ett vodkadestilleri.

– Vi destillerade fram Snöfrid av rubiner och champagne. Snöfrid materialiserar sig ­ibland i den formen och då dricker man henne för att hon vill komma nära. Hon vill komma ut i den här verkligheten. Som jag ser det ligger själva bildskapandet i drycken, säger Ylva.

Resan till hennes mer personliga uttryck började med ”Anders, Ängeln, Xenia”, en triptyk inspirerad av Caravaggios stilleben ”Fruktkorgen”. Ylva utgick från foton av två narkotikapåverkade vänner till pappan. Hon kombinerade dem med ett stilleben av heroin.

Fanns det droger där du växte upp?

– Ja, särskilt i den tidigaste barndomen. Folk var påverkade omkring mig. Det var ju en del av vänster­rörelsen och hippietiden. För mig finns också en koppling mellan drogerna och Oraklet, som ligger bortanför skadeverkningarna. I alla tider har man ju tagit droger för att uppnå ett annat medvetandestadium.

I samma inspiration föddes serien ”Ylva – 85”. När Ylva var tjugo rev hon sönder några foton pappan tagit av henne som elvaåring, naken sittande på en stol och sovande. Nu målade hon av fragmenten i sin konst. Det var de verken hon ställde ut i lägenheten i Stockholm för ett år sen, i ett projekt av MAP, Mobile Art Production. Samtidigt visade Galleri Brändstrom hennes utställning ”Snöfrid vid sina speglar”, där Oraklet fanns med.

Kritikerna nockades av dubbeltillslaget. En del tolkade målningarna av elvaåriga Ylva som bearbetningar av övergrepp.

– ”Ylva – 85” är en analys av en situation, både min blick och min pappas blick på mig. Man får tolka in vad man vill, beroende på egna erfarenheter och uppfattningar. Men jag har inte den verkligheten.

– Det är det fantastiska med konst, att den inte är färdig, att den blir till i betraktaren.
Hon går barfota runt i lägenheten. Snart vill Ylva sätta sig på huk på golvet som hon brukar, fortsätta med målningen som står lutad mot väggen i sovrummet. Den ska ingå i hennes nya performance-projekt – att ”dansa Snöfrid ut ur spegelvärlden”.

Hon skissar inte först. Ylva jobbar alltid direkt på duk med oljefärg och pensel, målar lager på lager. Ibland går det flera år mellan ”tagningarna”. Men det händer att en målning klar på några timmar.

Hon målar överallt, rullar bara ihop duken och tar den med sig.

Har du något drömprojekt?

– Ja, ett vi diskuterar just nu – att göra Snöfrid och destilleriet i ett hus vid en glaciär i alperna.