Årets nominerade byggnader till Kasper Salinpriset är ett litet bostadshus i Landskrona, den nya akutmottagningen vid Skånes universitetssjukhus i Malmö samt skivfilteranläggningen vid Ryaverken i Göteborg.

Tre hyfsat starka nomineringar, om än radikalt väsensskilda. Bostadshuset i Landskrona (arkitekt Elding Oscarson) är en minimalistisk byggnad i samtida japansk stil som domineras av öppna planlösningar och detaljer i vitlackad, perforerad plåt.

Sjukhuset i Malmö är ett monumentalt bygge som förenar influenser från Colosseum med ett funktionellt formspråk och starka färgaccenter (CF Møller/Samark), medan Ryaverket för tankarna till Charles-de-Gaulle-flygplatsen med sin ovala, hangarliknande form och dominerande glaspartier (KUB Arkitekter).

Vem vinner? Min gissning är att privathuset i Landskrona ligger bra till, eftersom det visar hur man kan integrera ett samtida formspråk med en äldre, historisk bebyggelse. Mot det talar möjligen att det alltför uppenbart ansluter till rådande internationella trender.

I vilket fall kan man konstatera att Skåne än en gång ligger bra till, med två nomineringar av tre. Precis som vanligt, frestas man tillägga. Förra året vann exempelvis Gert Wingårdh med sina urbana villor i Malmö.

Vad som gått snett i Stockholm har diskuterats länge, särskilt på de uppmärksammade debatter som hållits i ABF-huset under det senaste året. Att arkitekterna vill rita intressanta hus är självklart, liksom att de ledande politikerna är angelägna om att staden ska fortsätta att växa. Men efter att ha följt de många och hetsiga diskussionerna börjar jag luta åt att det är stockholmarna själva som är problemet.

De välbesökta mötena om stadens framtid torpederas alltsomoftast av ilskna innerstadsbor som inte vill få den egna utsikten förstörd. Så fort något nytt projekt presenteras organiserar sig de boende i närområdet, delar ut flygblad och hänger röda fanor i fönstren. Meningen är att det ska se ut som en demokratisk gräsrotsrörelse, men vad det egentligen handlar om är att en välbeställd medelklass med näbbar och klor försvarar värdet på den egna bostaden.

Visst finns det historiska förklaringar, som att 60-talets rivningar i city genomfördes på ett brutalt sätt. Men de händelserna ligger snart 50 år tillbaka i tiden, och saknar betydelse för yngre generationer.

Vad vi ser nu är hur politikerna genom att sälja ut en stor del av stadens hyresrätter har skapat en ny, ekonomisk maktfaktor. Varje enstaka bostadsrättsförening representerar ett sammanlagt kapital på något hundratal miljoner. Vid sidan av Skönhetsrådet, Samfundet S:t Erik och andra konservativa krafter argumenterar denna nyrika medelklass för att all nybyggnation i Stockholm måste placeras utanför tullarna – där de flesta bor i hyresrätt, och därmed saknar ekonomiska påtryckningsmedel. Så har vi fått en segregerad stad, där ett välbeställt fåtal dikterar villkoren för hur de andra ska leva.

På så sätt speglar nomineringarna till Kasper Salin-priset bara den politiska verkligheten. Till glädje för skåningarna, men med alltmer besvärande konsekvenser för oss stockholmare.