Fabrik nummer 798 var en industri som tillverkade topphemliga militära elektroniska komponenter i utkanten av Peking till i slutet av 90-talet.
Den slog igen när många andra statliga fabriker stängdes i Kina, men Mao-citaten blev kvar på väggar och tak. Som: Ordförande Mao är våra hjärtans röda sol.
I dag är fabriken och det mesta av området sedan sex år en livaktig hemvist för den nutida kinesiska konsten.
Hit kommer inte bara experter, utan även amatörkännare och sedan nyligen busslaster med utländska turister.
År 2008 startas ständigt nya gallerier i 798. Vid årsskiftet öppnade Ullens Center for contemporary art, som räknas som Kinas största utrymme för nutida konst. Den belgiske baronen Guy Ullens och hans fru Myriam har samlat på kinesisk konst i två årtionden.
- Ullens är en milstolpe för konsten i Peking. Det har länge poppat upp nya gallerier med så kallade kommersiella konstnärer, men Ullens har höjt standarden i 798-distriktet och utrymmet är av en helt annan storlek, säger besökaren Jie, som kommit för att se utställningen "House of oracles" med den kinesiske konstnären Huang Yong Ping.
Utan Ullens, tror hon, hade den kinesiska publiken aldrig fått se verken från denne Huang, en av Kinas största nutida konstnär, som sedan 1989 är bosatt i Paris. Det här är första gången Huang Yong Ping har en större utställning i Kina och Peking är enda stoppet i Asien under en lång turné.
Samtidigt visas verk av sex internationella konstnärer, och herr Lu, som en gång arbetade i den gamla topphemliga fabriken, har fått ett nytt intresse. På torsdagar, då det är fri entré, går han hit för att studera vad nytt som ställs ut, eller för att se om saker han sett tidigare.
- Jag kan komma hit hundra gånger utan att tröttna, säger Lu, som brukar ta med sina vänner när han blivit särskilt betagen av en utställning.
Hela 798-distriktet pulserar av nybyggaranda. Gallerier byggs om inför nästa utställning. Lastbilar far i skytteltrafik med byggmaterial. Många dussin arbetare gräver med spadar med långa skaft. I bakgrunden reser sig ännu några gamla fabriksskorstenar vid lokaler där industriproduktion fortfarande pågår. De röda tegelfabrikerna i området andas ännu av gammal kommunistepok. De ritades av östtyska arkitekter och byggdes med sovjetiska pengar på 50-talet, medan relationerna ännu var goda mellan Sovjet och Kina. Men innanför de flesta väggar har verksamheten förändrats.
Kalla krigets dagar är slut och har ersatts av utställningar med Mao-satirer, abstrakt konst, något naket och erotiskt, unga okända konstnärer på frammarsch, performancekonst, kaféer, restauranger och den 89-årige nestorn Wu Guanzhongs senaste utställning.
För konstnärerna och galleristerna som sökte ett ställe med billiga hyror blev det ett lyckokast att flytta hit 2002. Lokalerna är trendiga. De ger en undergroundkänsla. Etablerandet av 798 Art District har dessutom sammanfallit med den internationella boomen för modern kinesisk konst.
Nykomlingar i Peking kan förvånas av att det mesta tycks tillåtet. Samhällskritik förekommer som i bildkonstnären Yang Yis konstfotografier som ställs ut på Paris-Beijing fotogalleri. Yang föddes i en liten by nära Långa floden. Han har skapat bilder där han ställer sin egen och andra byar nära floden under vatten. Det är en kritik mot den stora dammen som byggts, som i slutet av året kommer att översvämma stora områden och göra dem obeboeliga.
Men mest handlar konsten i 798-distriktet inte om samhällskritik utan om kommersialism. Med de stegrade priserna på den internationella marknaden för kinesisk nutida konst, med det snabbt växande antalet aktörer som vill få plats i 798 och med Pekings glödheta fastighetsmarknad runt hörnet, höjs hyrorna snabbt. Det har gjort det allt svårare för mindre gallerier och kulturella institutioner att överleva.
I några studior sover konstnären på ett sovloft inne i ateljén. Performanceartisten Chen Jin sålde i fjol sin lägenhet i Peking som blivit värd en miljon. Han använde pengarna till att hyra ett ställe i 798, där han sedan dess bor och har genomfört en tredagars festival i performancekost med inbjudna från Burma, Baltikum och USA. Alla fick plats på sovloften i lokalen under festivalen, men sparkapitalet urholkas snabbt.
Wu Gong tillhör en grupp konstnärer födda på 70-talet, som ännu har långt kvar till ryktbarheten som några av hans äldre kolleger födda på 50- och 60-talet nått i omvärlden.
- Jag renoverar en lokal och ska snart öppna ett galleri, förklarar han i ett hörn av 798-området.
Wu Gongs målningar har hittills sålts för mellan 10.000 och 200.000 yuan (nästan lika många kronor), men det är inget mot vad verk sålts för av Fang Lijun, Zeng Fanzhi, Yue Mijun, Liu Xiaodong, Wang Guangyi och Zhang Xiaogang, som lätt kan kosta över en miljon dollar.
I samma hörn av 798-distriktet stöter vi ihop med två arbetare som blivit kvar sedan de gamla fabrikernas tid.
- Jag har jobbat här i 45 år, först i fabrikerna med elektronik och nu med att renovera gallerierna, konstaterar Zhang, en man i 60-årsåldern.
Hans kollega Wei berättar under en paus i byggarbetet om fabrikerna 774 och 738 som på den gamla tiden samarbetade med Siemens.
Tiderna förändras, konstaterar Wei:
- Men mina fotspår finns både i fabrikerna och i gallerierna. Däremot förstår jag mig inte alls på konsten.