Berättelsen om den unika rörelse som döptes till New Khmer architecture är lika hänförande som sorglig. Men för att den omotiverade rivningen av teatern ska bli begriplig måste vi backa 50 år i tiden. Vi får helt enkelt börja med ett slut. Slutet på den franska dominansen över Indokina. Vi får börja med att Kambodja blir självständigt, under ledning av den då drygt 30-årige prinsen Norodom Sihanouk. Ett litet avsides kungadöme sjudande av nymornad nationell stolthet och storslagna ambitioner.
Sihanouk var en despot, men också ett slags renässansmänniska. Han knöt landets unga begåvningar till sig och denna dynamiska krets tog sig entusiastiskt an uppdraget att modernisera landet. Prinsen var själv djupt engagerad i arbetet, men med stor respekt för deras individuella konstnärliga uttryck.
Den då 29-årige Vann Molyvann var kungarikets första utbildade arkitekt. Han blev den inofficiella ledaren för sin generation. Tillsammans med Henri Chatel, Lu Ban Hap och de andra drog Vann Molyvann upp nya stadskartor. Han ritade monument, bostäder och regeringsbyggnader. På ett decennium fördubblades huvudstadens yta och befolkning.
Framför allt byggnaderna väckte omvärldens beundran. De var moderna, men samtidigt helt egna. Phnom Penh blev "the place to be".
I dag är det få ens i Kambodja som minns denna eruption av kreativitet under två korta decennier. Minnet gick liksom så mycket annat under i kaoset som följde.
Men vad var det som gjorde arkitekturen så speciell? Vi får fortsätta vår färd till ett anslående vackert hus i Phnom Penhs södra delar. Där tar den nu 82-årige Vann Molyvann emot. Han förklarar på välformulerad och eftertänksam franska.
- Efter en lång period av nedgång, fanns det helt enkelt en kreativ dynamik i landet, en dynamik av aldrig tidigare skådat slag.
Då, nyss återkommen från arkitekturstudierna i Frankrike, togs han upp i Sihanouks krets. I Frankrike hade han tagit intryck av Le Corbusier, Paul Rudolph och Frank Lloyd Wright. Senare inspirerades han även av japansk arkitektur. Han fascinerades framför allt av Le Corbusiers måttberäkningssystem - Modulor - som bygger på människokroppens proportioner i stället för statiska meter.
Men de unga kambodjanska arkitekterna var inga fantasilösa epigoner. De studerade noggrant landets klassiska byggnader, utan att låta intrycken reduceras till kitschigt ornament. Arvet från templen kring världens åttonde underverk, Angkor Vat, integrerades i stället i själva den arkitektoniska idén.
De tog även stor hänsyn till det tropiska klimat som omgav dem. Det resulterade i byggnader som gör liten skillnad på inom- och utomhus. För en västerlänning svär det mot allt vad hus heter. Sedan tusentals år har våra byggnader tillkommit i kamp mot elementen. I Sverige ska ett hus vara beboeligt i såväl snö som sommarvärme - ett årligt temperaturspann på 60 grader. Idealet, om än numer försett med enorma fönster, är en tättslutande fästning kring en luftbubbla skild från sin omgivning.
Men i tropikerna är förutsättningarna helt annorlunda. Byggnaderna ska bara skydda mot torrperiodens brännande sol och monsunernas skyfall. I värmen är i stället svalka helt avgörande. Vann Molyvann och hans kolleger arbetade därför med intrikata lösningar för naturlig ventilation. Hela väggar omvandlades till öppna gallerverk, så vinden kan blåsa in i exempelvis vardagsrummet och sedan ut genom köket. Samtidigt bildas suggestiva skuggspel i rummen, när solljuset silas genom gallren.
I Le Corbusiers lyfta byggnader kände de igen den kambodjanska traditionen att placera husen på pålar. Ett skydd mot översvämningar, som både skapar skugga att arbeta i och luftdrag under golvet.
Le Corbusiers krav på platta tak fungerade däremot sämre. De läckte in under skyfallen och blev stekheta öknar under resten av året. Den franske arkitekten som ingick i Sihanouks krets, Henri Chatel, löste problemet. Han försåg det platta taket med ett veckat övertak, även det på pålar. Därunder kunde människorna umgås i bris och skugga. Chatels veckade tak kom sedan att bli något av en symbol för den nya kambodjanska arkitekturen. Det går igen på många av epokens byggnader.
Det kan tyckas enkelt. Men det är inte bara praktiskt, utan även vackert. De lyfta byggnaderna med sina lyfta tak tycks på avstånd nästan sväva. Som geometriska figurer, skurna ur vit färg i hård kontrast mot partier i rött tegel. Det är en elegant funktionalism, där strukturen närmar sig det skulpturala.
I slutet av 60-talet invigdes Vann Molyvanns två mästerverk - den nu rivna Nationalteatern och Olympiastadion. Teatern samlade hela den kambodjanska modernismens särdrag, medan den senare, med sina omkringliggande dammar och böljande landskap, är nästan lika monumental som Angkor Vat.
Men när invigningsbanden klipptes hade skymningen redan börjat lägga sig över denna korta glansperiod. Historien tog en tvär vändning och ridån gick upp för vad som kallas den kambodjanska tragedin. USA:s förödande bombregn följt av röda khmerernas människoföraktande revolution lade en fjärdedel av befolkningen i mull, bland dem flera av de unga arkitekterna.
Och så är vi tillbaka i 2008, hos Vann Molyvann som sitter böjd av åren och betraktar en helt annan ombyggnad av sitt land. En ombyggnad han har svårt att finna ord för.
Det finns paralleller med 60-talet. Förändringen sker än en gång mycket snabbt. Sedan år 2000 har ekonomin årligen växt med i genomsnitt 9,5 procent. Kambodjanerna föder flest barn per familj i regionen och befolkningen ökar årligen med 300.000 nya små medborgare.
Och det byggs åter i en rasande takt. Men till skillnad från för ett halvt sekel sedan är det inte visionära stadsplanerare som ritar ritningarna. Nu är allt underordnat det enskilda affärsintresset och det mesta sker helt ad hoc.
Det skulle inte behöva vara så. Vann Molyvann har ägnat en stor del av sin tid som pensionär åt en gedigen genomgång av sydostasiatisk stadsplanering. I hans månghundrasidiga analys finns en åldrad mästares samlade erfarenhet. Bland annat vill han inte att Kambodja gör om vad han kallar grannländernas misstag och koncentrerar all utveckling till en megastad, som Bangkok.
Jag frågar om han ska skicka sin bok till premiärministern. Han ler ett stillsamt gammelmansleende:
- Jag tror inte att han är läskunnig. I vilket fall som helst bryr han sig inte.
Omdömet är inte så brutalt som det kan tyckas. Den nuvarande regimen har förvandlat Kambodja till världens näst mest korrumperade land (efter Kamerun). I kombination med den rådande rövarkapitalismen finns det en prislapp på allt.
Det senaste inslaget i den ekonomiska utvecklingen är fastighetsspekulation. På två år har markpriset i Phnom Penh ökat med svindlande 300 procent.
I spekulationens spår följer även en sällan skådad rivningsiver. Att inget är fredat förstår man när man ser templet Kompong Preah utanför Kompong Chhnang. I den 1.200 år gamla byggnaden har man grävt flera tre gånger tre meter stora hål. I dem ska den mobiltelefonmast förankras som placerats mitt i templet.
Det är i det sammanhanget som Vann Molyvanns rivna Nationalteater ska förstås. Att den nuvarande kungen gav byggnaden sitt beskydd vägde mindre än mutornas många nollor.
- Jag kan försäkra dig om att det gjorde mig enormt ont att den revs. Inte ens röda khmererna rev de här husen.
Man kan naturligtvis invända att oersättliga kvarter gick förlorade när man i Sverige rev för luft och ljus i mitten av förra århundradet. Men då fanns en vision. Sådant siktdjup finns inte i dagens Kambodja. Här råder de snabba vinsternas närsynta diktatur. Man köper en tomt och efter att ha smörjt rätt mutkolv kan man göra vad man vill med marken.
Ett sådant exempel är stadens första skyskrapa, som inom kort ska börja byggas. Ett sydkoreanskt företag ska lägga 1,5 miljarder kronor på det 42 våningar höga Gold tower 42. Placeringen är den kanske sämsta tänkbara, i en korsning som redan lider av trafikinfarkt.
- Skyskrapor förändrar fullständigt befolkningstillväxten i en stad. Den kommer inte vara 2,7 procent utan 6, 8, 10 procent om året. Det kommer omgående att skapa enorma trafikproblem. Man vet sedan 20 år att man måste bygga ut infrastrukturen i Phnom Penh. Det är enkelt. Men nej. Det finns ingen framförhållning.
Ett annat exempel, med lika stort symbolvärde, är ministerrådets byggnad. Den är en av Vann Molyvanns första. Eller rättare sagt var, för även den är sedan ett par månader ett minne blott. Den bildade en svag båge, som en tänkt omfamning av besökaren. Fasaden var täckt av stora fönster, för att gestalta allmänhetens insyn i regeringsarbetet.
Men, berättar Vann Molyvann, vid ett kinesiskt statsbesök skulle en av gästerna besöka damrummet. Eftersom ingen brytt sig om att renovera det sedan huset byggdes var bekvämlighetsinrättningen ur funktion. Kineserna erbjöd då flott sina värdar en ny och bättre fungerande byggnad. Den tidigare omfamningen ersätts nu av en monstruös klossliknande sak, med en enorm trappa som medborgaren mödosamt måste bestiga innan han eller hon når maktens centrum. I denna nybyggnation har ett helt mentalitetsskifte omedvetet fångats.
När jag frågar Vann Molyvann vad han tycker om dagens arkitektur svarar han inte. Det är inte konstigt. De nyrikas jättevillor byggs alla efter samma thailändska mallar. De liknar mest jättebakelser, med kitschiga kolonner och blåtonade fönsterglas. Men som en affärsman entusiastiskt förklarar för mig: "Det är snyggt för att det är nytt. Gammalt är fult."
Och medan Unesco protesterar rivs de gamla pittoreska kolonialbyggnaderna i samma anda som Vann Molyvanns prisade Nationalteater. Ett kulturarv försvinner i grävskopornas gap, medan plånbokens män räknar på vinsten.
De fria marknadskrafternas kulturpolitik.