Först tycker jag att det är komiskt – Pablo Picasso framlyft som en freds- och frihetskämpe på Louisiana. Han som har kallats 1900-talets störste konstnär men efter sin död 1973 blivit alltmer omdiskuterad för sin sadism och kannibalism. Både som målare och människa.
Den store ”skaparen och förgöraren” njöt omvittnat av att förnedra, utnyttja och spela ut alla sina kvinnor och närmaste mot varandra. Två drevs till självmord, andra ner i depressioner, missbruk och bitter fiendskap. Han slukade och bröt också ner verk av de gamla mästarna och styckade, förvred och fläkte vällustigt upp kvinnornas kroppar i målning efter målning.
Men visst finns det fog för en Picassoutställning på teMat ”Fred & frihet”, vilket konstprofessorn Lynda Morris ägnat år av forskning åt att belägga. Det var ju Picassos fredsduva som flög över världen under kalla krigets dagar och utan tvivel är hans mest kända verk ”Guernica” – en ursinnig protest mot Francoregimens beordrade bombning av en baskisk stad.
Utställningen öppnar starkt med ”Le Charnier”, i ”Guernicas” anda. Den slutförde Picasso 1945, efter att ha sett dokumentärfoton av en spansk familj som slaktats i sitt kök. Liken ligger i en hög på golvet, med en rundkindad bebis i förgrunden och ekon från Förintelsen i bakgrunden.
Picasso målade denna fasansfulla scen i grisaille och mycket från denna tid går i gråtoner. I det första rummet hänger rader av vanitas, med förgängelsemotivets traditionella symboler som ljus, timglas och kranier.
Mest skakad blir jag av ”Dödens huvud” från 1943, både en ödesmättad kanonkula och en grovt tillyxad dödskalle med ögonhålor som djupa, svarta lakuner. I detta sällskap är ”Befrielsens tupp” en färgglad fanfar, en symbol för ett Frankrike befriat från nazisterna.
Picasso behandlade ofta djur bättre än människor och omgav sig med tuppar, duvor, ugglor, getter, hundar, katter. De dyker upp i olika konstellationer och Lynda Morris sätter stridsscener mellan en katt och en hummer i samband med Kubakrisen 1962, exakt rätt tid.
Centrum i den stora salen är en vägg fullhängd med fredsaffischer, tidningar och andra dokument som vittnar om Picassos engagemang i solidaritetsfrågor, mot krig, fascism, nazism och rasism.
Han gick med i kommunistpartiet 1944, då kommunismen stod för motståndsrörelsen mot Franco, Hitler och Mussolini. Picasso bidrog med stora summor till partiet och medarbetade i partitidningarna. Upprörd över Koreakriget accepterade han även förslaget från Vallauris kommunistiske borgmästare om att dekorera ett kapell på teMat ”Krig och fred”, där skölden med en duva är central.
Louisiana viger ett eget rum åt duvsymbolen. Men Picasso skapade inte fredsduvan specifikt för affischen till Världskongressen för fred 1949. Det var hans nära vän Louis Aragon som fick i uppdrag att välja något i en hög, och när sedan Picassos dotter föddes dagen före kongressen döpte han henne till Paloma, spanska för duva.
Picasso var förtrogen med duvmotivet sedan barnsben, det var hans fars specialitet. Hans duva med olivkvist i mun är en fredssymbol från Gamla testamentet och till hans ömmaste bilder hör kvinnan med en duva till hår.
Hur djupt gick då hans politiska engagemang? Och var det verkligen en stark drivkraft i hans konst? Picasso var omtalat opolitisk under första halvan av sitt liv och hans engagemang väcktes först 1935, i mötet med kommunisten och surrealisten Dora Maar. Här har ny forskning visat hennes nyckelroll i tillkomsten av ”Guernica”.
Att Picasso var kommunist är alltså inget att förvånas över. Men det märkliga var, vilket brittiska konstkritiker noterade i samband med utställningsöppningen på Tate Liverpool, att han aldrig gick ur partiet. Stalins skräckvälde blev ju känt under hans livstid, liksom Sovjetstatens brutala repression i Ungern och Tjeckoslovakien.
Lynda Morris lyfter ingen diskussion om Picassos naivitet, hennes ärende är att leda ett positivt engagemang i bevis. Och jag blir faktiskt förvånad över hur stora summor han skänkte alltifrån strejkande gruvarbetare till medborgarrättsrörelser.
Och Picasso visade verkligen civilkurage under andra världskriget, då han stannade kvar i det ockuperade Paris, stöttade motståndsrörelsen i hemlighet och öppet trotsade nazisterna. Han hyllades därför som en frihetshjälte vid krigsslutet. Men som han bekände för sin livskamrat François Gilot: hans ovilja att lämna Paris var mindre ett utslag av mod än ett ”passivt sätt” att inte ge vika för terror, en ”form av tröghet”.
Picasso var ingen bokstavstrogen marxist och höll hårt på sin konstnärliga frihet när stalinisterna gruffade över att han inte bekände sig till partilinjens socialrealism. Därför känns det extra sorgligt att han var så styvnackad i en förändrad värld och blind inte minst för feministernas frihetssträvanden.
Och halvvägs in i utställningen tappas fokuset. Med lite välvilja går det att associera hans parafraser på Poussins och Davids mästerverk med de bortrövade sabinskorna till aktuella övergrepp i början av 1960-talet. Men jag köper inte Picassos vilda variationer på Delaroix haremsinteriör ”Kvinnorna från Alger” som en kommentar till Algeriets självständighetskamp. Än mindre hans besatta omtolkningar av Manets ”Frukost i det gröna” som ett sympatiuttryck för en liberal ungdomskultur och sexuell frigörelse.
Och när ett moderstema på slutet presenteras som ett utslag för Picassos stora kärlek till kvinnorna är det inte roligt längre, särskilt inte påståendet att ”det finns inget våld i Picassos bildmässiga sexualitet”.
Den som vill kan använda Picasso till i stort sett vad som helst. Han var god för 48 000 verk och motiv som ingår här har tidigare presenterats på teMat ”Medelhavets myter” och i förrförra vinterns blockbuster ”Picasso och mästarna”.
Detta är Louisianas femte Picassoutställning och givna publiksuccé, oavsett vad kritikerna tycker. Jag känner glädje över några enskilda stora konstupplevelser men besvikelse över ett tema som efter hand trampar alltmer snett.