Ända in i Stockholms kulturnämnd har Bruno K Öijer, Göran Greider och de andra poeterna som inte vill dikta om kärlek på beställning väckt djupa sympatier. Ledamöterna Ann Mari Engel (V) och Mårten Andersson (V) gick ifrån byråkratsvenskan och gjorde sin skrivelse på versmått när Mårten Castenfors begärde pengar till projektet:

Uti hufvudstaden en kunglig förmälning ska stånda
Stadens styresmän greps visst därvid av vånda
Ville också få del av den kungliga stassen
Och vände sig till författarparnassen
För att bli hovpoet bjöds en mindre dusör
Plus äran att delta i hyllningskör
(Det är allt som oftast konstnärernas lott
Att få lön som är symbolisk blott)

En lyxig (ut)gåva ska sen brudparet föräras
Och stadens lovsång till monarkin frambäras

För att folket rätt sin gåva ska uppskatta
Vill vi nu saken alldeles riktigt fatta:

Gav stadens styresmän sin konstsalong ett direktiv
att ordna hyllningen till gyminstruktör med viv?

Är det kulturbidragen ifrån staden
som används för att förgylla strandvägspromenaden?

Är forna tiders fjäsk för överheten åter
När konstens frihet ni en smula tukta låter?

Och Liljevalchs-chefen Mårten Castenfors svarar också han på vers:

När stadens slav uti konstens tjänst åhörde om kunglig giftoyra
Hans kärleksröda hjärta började bulta, och då ej av syntetisk syra

Nej stadens flitige tjänsteman lade pannan i underdånigt veck
Frågan var hur objuden vanlig dödlig också kunde äras utan konstnärligt smäck?

Ur det inre steg Svearikes dikterare fram och ett ljudligt verk i pampig allé
I örat hördes smäktande kärleksdikt till sten och myra, en lyrik i dag helt passé

Många i parnassen fylldes vid inbjudan av kärleksrus
Andra såg republikanskt tjänstemannen som en förrädisk lus

Ann Mari och Mårten ifrån (V) visade oväntad lyrisk talang
Heureka! Varför inte i högborglig allé också en röd poesipendang

Ty lika obruten som kärlekslängtan är i slott och koja
Lika viktigt är det att i konst, politik och litteratur skoja.

Eder hovnarr,
Mårten Castenfors