Spekulativt, patriarkalt och för lite problematiserande? Eller tvärtom för mycket pekpinnar? Kritiken av Nationalmuseums utställning ”Lust & last” går isär, men intresset från publiken är stort.
Förra helgen öppnade Nationalmuseums nya utställning med erotisk konst från de senaste 500 åren. ”En misslyckad utställning”, skrev de två konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe vid Stockholms universitet i ett debattinlägg i gårdagens DN Kultur.
Enligt dem saknas en kritisk reflektion kring materialet. Utställningen är strukturerad efter en heteronormativ och manlig blick, som inte ifrågasätts. Att katalogen problematiserar och ”ger en viss historisk kontextualisering gör det än mer anmärkningsvärt att inget av detta återfinns i själva utställningen”, skriver de och spekulerar i huruvida utställningen snarare handlar om att locka en storpublik utifrån devisen att sex säljer än om en genuin vilja att diskutera erotikens visuella aspekter.
Solfrid Söderlind, överintendent på Nationalmuseum, har följt kritiken.
– Det stämmer att en manlig blick dominerar, och det beror på att mannen har dominerat konsten genom historien. Det är män som har gjort konsten och analyserat den. Det är precis det vi vill få publiken att reflektera kring. Genom att visa hur värderingar och normer har sett ut genom historien, vill vi få betraktarna att tänka själva kring vilka normer och gränser vi har i dag, utan att skriva folk på näsan, säger hon och fortsätter:
– Det här är konst som vi ofta ser på museer, men när den är utspridd bland andra tavlor är det ingen som reagerar. Att det blir en så kraftig reaktion när vi sätter ihop dem är ett tecken på att det faktiskt skapar nya perspektiv.
Alla håller heller inte med om att utställningen problematiserar för lite. Expressens recensent Therese Bohman blir tvärtom irriterad över att konstverken inte får tala för sig själva och tycker att utställningen genomsyras av en beskäftig politisk korrekthet. Hon hade hellre sett att museet hade lämnat helt fritt åt betraktaren att själv ”bli road, berörd och kanske framför allt: upphetsad”.
Hur mycket resonerande text en utställning ska innehålla är ingen enkel fråga, menar Solfrid Söderlind.
– Genom publikundersökningar har vi utarbetat vissa riktlinjer för hur mycket textinformation vi ska ha. Det handlar bland annat om hur länge man ska behöva stå stilla och läsa. Det finns alltid de som vill ha mer text och de som vill ha mindre. Det är därför vi har kataloger som gör det möjligt att problematisera utställningen vidare. Vi har alltid kataloger tillgängliga i utställningen för den som vill läsa mer, säger Solfrid Söderlind.
Hon kan även konstatera att intresset från publiken är stort. Under vernissagehelgen sågs utställningen av drygt 7.000 besökare, vilket är fler än under de populära utställningarna ”Rubens & van Dyck” och ”Prerafaeliterna”. Men att utställningen handlar om spekulativt publikfrieri, avfärdar hon.
– Det är inte därför vi gör en utställning, det vore inte seriöst. Vi vill göra intressanta utställningar. Det här med normer kring sexualitet är en aktuell fråga. Titta bara på hur Apples Appstore vill förbjuda visst material. När vi sätter in det i det här sammanhanget blir det tydligt att vissa värderingar fortsätter att komma igen.