I höstas satt Eija-Liisa Ahtila i tävlingsjuryn på Venedigs filmfestival tillsammans med registjärnor som Darren Aronofosky (”Black swan”) och Todd Haynes (”Mildred Pierce”) och bedömde filmer av bland annat sin videokonstkollega Steve McQueen – i tävlan med spelfilmen ”Shame”.

Nyligen visade hon sitt färska videoverk ”The annunciation” (2011) på biograf under Göteborgs filmfestival. I den filmen, som även visas i sitt ”rätta” sammanhang på hennes stora stora Moderna-utställning ”Parallella världar” som har vernissage i kväll, iscensätter hon ett slags scenisk gestaltning av Maria bebådelse med hjälp av amatörskådespelare som instrueras av Aki Kaurismäkis favoritaktris Kati Outinen.

Blev du också sugen på att göra spelfilm efter att ha bedömt så många filmer i Venedig?

– Nej. Film är ett verktyg för mig, jag ser mig som en konstnär som arbetar med rörliga bilder som uttryck. Men jag är mycket mer intresserad av hur mediet i sig fungerar, än att göra filmer av viss längd för en viss sorts publik. Det är ett privilegium att använda många olika uttryck, att inte behöva följa vissa regler och att utforska hur man kan berätta historier på olika sätt. Det är vad jag vill göra, säger den 52-åriga Eija Liisa Ahtila som snyggt döljer sin stressnivå över utställningen som just håller på att byggas bakom en vägg.

Bland annat kommer man på att Moderna kunna se en flersektionerad jätteprojektion av en enorm, liggande gran (verket ”Horisontal”) som ingår i den naturorienterade riktning som Ahtilas konst alltmer tagit, inspirerad av den kontroversielle biologen Jakob von Uexkülls idéer om hur människor och djur uppfattar världen olika.

– Men det är klart, efter att ha sett igenom alla de där tävlingsfilmerna i Venedig är det klart...att tanken dök upp och att göra en spelfilm själv, fortsätter Ahtila sen.

– Det skulle kanske vara möjligt att skriva ett manus och genomföra det, men då måste jag ju hitta ett ämne som passar för spelfilm och en historia som fungerar på en enda skärm och ändå uttrycker det jag vill säga.... Jag kan känna att vissa konstnärer som gör spelfilm på ett plan har gett upp sin experimentalitet och förmågan att förmedla upphetsning inför något helt nytt, säger Ahtila.

– Steves filmer är fantastiska, absolut, men de är väldigt, vad ska man säga, ”västerländska”.

Eija-Liisa Ahtila berättar att hennes favoritfilm från Venedigs filmfestival var den grekiska filmer ”Alper” som har svensk premiär i dag (läs Eva af Geijerstams recension) och som fick juryns manuspris.

– Jag vill själva gärna jobba mer med skådespeleri och regi, där ligger min passion och mina ambitioner just nu, säger Ahtila som fascinerades över hur regissören Yorgos Lanthimos arbetar med sina skådespelare och får fram ett avskalat, nedtonat skådespeleri.

– De har verkligen hittat sitt eget uttryck, den gruppen. Jag pratade med dem efter prisutdelningen och frågade dem om de kände till Hans-Thies Lehmanns bok ”Postdramatisk teater”. Det gjorde de inte, och det är uppenbart att de har experimenterat sig fram själva till den här särskilda spelstilen, vilket är intressant i sig själv och jag uppskattar, menar Ahtila som själv pendlat mellan att arbeta med professionella skådespelare och amatörer.

– Min erfarenhet av Venedig var att det är olika världar, konsten och filmen. Två helt olika projekt. Olika kommersiella system. Men det är klart att de hänger ihop på det sättet att jag ju gör filmversioner av mina verk, vilket delvis finansierar min konst.

Har du alltid varit intresserad av film?

– Ja, jag börjad tidigt springa på filmvisningar i min lilla hemstad. I början var det Louis Malle och Robert Altman som jag gillade. Senare blev det mer Antonioni och de italienska neorealisterna. Min syster var au pair i Berlin och jag såg mycket Fassbinderfilmer på den tiden. Wim Wender också. Men konsten var lika viktig. Bland annat minns jag en impressionistutställning när jag var runt tolv-tretton år.