Världskulturmuseet i Göteborg ställer ut samtidskonst som gestaltar globala problem som migration, miljöförstöring och krig. Men Sinziana Ravini tycker att det är för konfliktfritt och tamt.
Några människor står i en flygplanstrappa och väntar på att få gå ombord på ett flygplan. Men det är något som inte stämmer med bilden. Det finns nämligen inget flygplan att kliva på.
Det är Adrian Paci som filmatiserat denna kollektiva väntan på ingenting. Ett mästerligt verk som väldigt fint fångar det absurdistiska ingenmansland som flyktingar brukar hamna i.
Synd bara att de andra verken på Världskulturmuseets ”Riskzoner” inte lever upp till denna nivå. Urvalet av samtidskonst är precis så där tråkigt representativt som politiskt engagerade utställningar brukar bli, när det inte finns någon större tanke bakom än att presentera ”ett världsläge”.
Problemet med ”Riskzoner” är just dess brist på risktaganden. Världsproblemen reduceras till ett symboliskt eller på sin höjd informativt plan. Inte ett enda av de tretton verken lyckas på allvar skaka om eller informera mig om något jag inte redan visste.
Och vad är det för problem som behandlas utöver den vanvårdade migrationsfrågan? Guillermo Kuitcas försöker fånga storstäders anonyma liv genom ett par kartor som skall fungera som metaforer för mänskliga relationer. Ett annat ämne är den ”riskfyllda konsumtionen”. Ester Partegàs har gjort ett par bilder som zoomar in på produkters innehållsförteckningar. Damián Ortega, vanligtvis en briljant konstnär, visar här ett alltför bokstavligt verk bestående av tre oljetunnor som står staplade på varandra och roterar runt likt byggklossar i ett cirkusnummer.
Även fattigdom och misär får sin skildring i ett verk av José Antonio Hernández-Díez, som producerat ett par skateboard där skivorna består av billigt friterat fläsk som brukar säljas i fattiga stadsdelar. På en videomonitor ser man en hund knapra på en skateboard. Enligt konstnären är verket också en metafor för gatubarn som brukar behandlas som hundar i många storstäder.
Sedan kan man fortsätta bocka av konfliktområden med ”Profeten”, en rätt blek målning av Marlene Dumas som inspirerats av ett tidningsfoto på en patient från ett psykiatriskt sjukhus under Irakkriget och Carlos Garaicoas miniatyrmodeller av olika tortyrhus och fängelser runt om i världen. Även miljöförstöringen ägnas ett verk. Miguel Ángel Rojas har producerat en bild på en plantage där det regnar ner en massa dödskallar. Något som förstås skall representera flygplanens giftbesprutningar.
Det enda verket som lyfter utställningen en aning, utöver Adrian Pacis videoinstallation, är Miguel Angel Rios videofilm med snurror som snurrar runt och samtidigt slår ut varandra. Ett darwinistiskt maktspel, utlämnat åt slumpens lagar.
Det är verkligen besynnerligt att en institution som Världskulturmuseet inte lyckas få till bättre utställningar än så. Jag kan inte minnas när jag sist såg något här som verkligen grep tag i mig. Möjligen utställningen om aids – men så minns man den olyckliga incidenten med konstnären Louzla Darabi, som blev bortcensurerad på grund av ett par anonyma hot från religiösa fundamentalister, och efter det andra censurskandaler.
Med tanke på Världskulturmuseets historia är det inte så konstigt att museet väljer att importera en vandringsutställning som inte riskerar att provocera någon. För om det är något vi behöver i en tid av fundamentalism och främlingsskräck, så är det en institution som både vågar ta konflikter och finna lösningar på dem.