Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst & Form

Rösterna från Gusen

Ur Christoph Mayers video "Audioweg". Bild 1: "Den här byggnaden var ­huvudentrén till koncentrationslägret Gusen 1." Bild 2: "Det var blod överallt, och jag visste inte vad det var, och jag klev nästan i det." Bild 3: "Jag drog upp täcket så att jag inte skulle känna kylan från den döde mannen som låg bredvid mig."
Ur Christoph Mayers video "Audioweg". Bild 1: "Den här byggnaden var ­huvudentrén till koncentrationslägret Gusen 1." Bild 2: "Det var blod överallt, och jag visste inte vad det var, och jag klev nästan i det." Bild 3: "Jag drog upp täcket så att jag inte skulle känna kylan från den döde mannen som låg bredvid mig." Foto: Christoph Mayer
I den österrikiska byn Gusen låg ett av nazisternas koncentrationsläger. Nu har konstnären Christoph Mayer gjort en konstinstallation i form av en guidad tur genom det sömniga samhället. Författaren Ola Larsmo satte på sig hörlurarna och följde med.

Först av allt får man kvittera ut en Ipod på byns lilla museum, som egentligen bara rymmer en enda sak: krematorieugnarna. Instruktionerna är att gå ut på parkeringsplatsen, sätta på sig hörlurarna och trycka på "play". Så börjar det, med ett enkelt barndomsminne.

"Vi var på väg till tåget. Jag höll min mor i handen. Det var en varm och skön dag. Klänningstyget slog kring hennes ben när hon gick. Jag såg inte hennes ansikte. Jag kände bara hennes hud, hennes hand, hur hon luktade. Platsen ser annorlunda ut nu. Byn, landskapet, dess dofter. Det är min barndoms landskap. Ingen kan riktigt säga var alla byggnaderna stod."

De följande nittio minuterna tillbringar vi inne i ett av de märkligaste konstverk jag upplevt - "Audioweg Gusen - det osynliga lägret", skapat av den österrikiske konstnären Christoph Mayer. Han är i trettioårsåldern och tillhör de mer uppmärksammade ur sin generation. Numera är han bosatt i Berlin, men växte själv upp i Gusen. Bilden av att vara på väg till stationen kommer ur hans egen barndom. Hans minne avlöses av ett annat, ett äldre - från krigets och lägrens tid. Sedan följer en kör av röster, ibland avbrutna av vänliga instruktioner: Gå upp till vägen. Ser du det vita huset där borta? Gå dit. "Vi går nu längs utkanten av det gamla lägret, fram till ingången till Gusen I."

Under en och halv timme förs vi av rösterna på en vandring genom det lilla samhällets bakgator och skogsstigar. Hela tiden: landskapet sett genom andras minnesbilder. När vi stannar och tar av hörlurarna är jag kallsvettig. "Platsen ser annorlunda ut nu."

Byn heter Gusen och ligger några mil utanför Linz i norra Österrike. I dag bor här runt tre tusen människor. Man kör igenom samhället på någon minut utan att lägga märke till något särskilt: låga, rappade hus med de typiska österrikiska blomsterlådorna. Den enda större arbetsplatsen är stenbrottet, i dag ägt av företaget Poschacher som säljer natursten.

Det var tillgången på granit och järnvägsförbindelserna till det närbelägna Linz som lockade hit SS efter Anschluss i mars 1938, då Österrike mer eller mindre motvilligt blev en del av Nazi-Tyskland. Hitlers hovarkitekt Albert Speer hade stora planer för Linz, där Hitler bott som barn. Redan i maj 1938 köpte SS:s holdingbolag Dest upp stenbrottet i Gusen och började anlägga ett koncentrationsläger. Likadant gjorde man en halvmil västerut, vid stenbrottet Wienergraben i Mauthausen. Kring de bägge stenindustrierna byggdes tvillinglägret Mauthausen-Gusen, ett av de värsta i krigshistorien. Vissa tecken tyder på att det var här man först provade gasen Zyklon B på fångar. Här dog minst 120 000 människor.

Det var i Gusen som slavarbetare grävde ut fabrikskomplexet Bergkristall - rakt ur berget. Här ryms 50 000 kvadratmeter av underjordiska och bombsäkra industrihallar och transporttunnlar, där Messerschmitt skulle massproducera Luftwaffes "hemliga vapen" - jetstridsplanet ME 262, Svalan, tänkt att återge tyskarna övertaget i luftkriget. Av det blev ingenting, främst därför att fångarna var för illa däran.

Det märkliga är att allt detta i dag är osynligt. I dagens Gusen syns inte ett spår av det vidsträckta läger som under kriget utgjorde större delen av samhället. Ingångarna till det underjordiska fabrikskomplexet är förseglade. Om man inte vet var man ska titta går historien inte att urskilja. Den är helt enkelt utraderad.

Mauthausendelen av lägret finns kvar. Det var ett villkor då den sovjetiska ockupationsmakten drog sig tillbaka 1947 - att Mauthausen, där många ryska krigsfångar gasats ihjäl, skulle bli ett minnesmärke. Samma sovjetiska ockupationsmakt tömde Gusen-lägret på alla maskiner, lämnade kvar ett skal och baracker som långsamt förföll. Få av Gusens invånare verkade tycka att det var viktigt att minnas vad som utspelat sig mitt ibland dem. Tills herr Haundschmied dök upp.

- Här. Kör lite längre fram, så vi kan se mellan träden

Ingenjören Rudolf Haundschmied är storvuxen och målmedveten: han vill visa oss minsta cementstump som sticker upp ur fjolårsgräset. Varje fläck bär på sin historia och han har tagit till sin uppgift att bevara den. Han är i fyrtioårsåldern och har alltså inte själv upplevt kriget. Men sedan han var barn har han varit fascinerad av hembyns "glömda" historia. Nu sitter han i vår hyrbil och dirigerar oss mellan de få spåren efter lägret. Vi är tre: jag, herr Haundschmied och Anna Livion, kurator och konstvetare, som just nu förbereder en utställning åt Levande historia. Det är så vi hamnat i Gusen.

Haundschmied pekar med hela handen: där är SS:s gamla personalbaracker, där det i dag bor gästarbetare som arbetar hos Poschacher. Enstaka baracker har omvandlats till villor. Slutligen, säger han efter att vi kört uppför en brant tvärgata i skuggan av berget, här är ingången till Bergkristall. Genom lövslyet skymtar vi en stängd stålport. En kvinna som rastar sin hund passerar och ger oss en orolig blick.

Senare, över en schnitzel på det lokala värdshuset, plockar Haundschmied fram sina tjocka pärmar. Nu berättar han för oss i timmar. Om "den stora harjakten" 1944, när en grupp sovjetiska fångar som rymt jagades och dödades, av SS och lokala bönder som frivilligt deltog. Och om andra bönder som sändes till Buchenwald för att ha hjälpt fångar på rymmen. Vi frågar vad som en gång väckte hans eget intresse: det är så med barn, säger han, de är känsliga för tystnader, det man inte talar om. Och vi pojkar såg ju spår överallt. Vi var inne och sprang i Bergkristall, det var lättare att komma in på den tiden.

- Alla spår höll på att försvinna, säger han, myndigheterna var inte heller intresserade av att minnas. Österrike är mycket bra på att glömma.

En vändpunkt kom när kommunfullmäktige lade ett förslag om att flytta krematorieugnarna, som blivit kvar just på grund av sin otymplighet, till minnesplatsen i Mauthausen, där de aldrig stod under kriget. De var den sista synliga resten av Gusenlägret. Då sade ett par före detta fångar ifrån: någon sorts minne måste bli kvar på platsen. Det bildades en förening för platsens historia, och 2004 öppnades en litet museum kring ugnarna.

Det intressanta med Haundschmieds alla berättelser är att han inte vill generalisera. Varje människoöde skall berättas i sin egen rätt. Det tar sin tid. Vi sitter länge den kvällen, medan värdshuset stänger omkring oss.

Det är lätt att i efterhand känna indignation över hur människor hanterar historien på den plats de bor. Att vilja glömma, eller åtminstone att låta vidrigheter sjunka undan, är dock en begriplig reaktion. Livet går vidare, och måste så göra. Men vad innebär det att ens hemort varit skådeplats för vad som blivit själva sinnebilden för ondska? Hur ska man förhålla sig - odla sin trädgård utan att bry sig om vad man råkar gräva fram?

Christoph Mayer har som konstnär främst koncentrerat sig på verk som försöker fånga det osynliga, det försvunna. "Minnet", svårgripbart, flyktigt och alltid ofrånkomligt, är en central del av hans olika konstprojekt, som numera väcker allt större internationellt intresse.

För fyra år sedan började han skissa på vad som kom att bli verket "Audioweg Gusen". Han intervjuade dem han kunde hitta som hade egna minnen av lägret: bybor, före detta fångar - och ett par lägervakter, som faktiskt gick med på att låta sig spelas in. Bit för bit växte en enorm dokumentation fram - röster av de människor som fanns på plats under lägeråren, på bägge sidor av stängslet. Det är de rösterna som nu berättar sina historier på Ipoden, på den plats där de ägde rum.

En av dessa röster tillhör "Frau Trude", som växte upp i Gusen men som flyttat därifrån. Under krigsåren var hon anställd vid SS:s egen förskola, och hade hand om lägerkommendantens barn. När hon en dag hade svår tandvärk fick hon av denne lov att utnyttja lägrets egen tandläkare. Det var första gången hon var innanför lägerportarna.

"Det var blod överallt, och jag visste inte vad det var, och jag klev nästan i det.

Plötsligt såg jag vad det var som hände. Det stod en lastbil där, flaket var fullt av säckar. Två fångar fick order av en kapo att slå säckarna mot väggen, med barnen inuti, ett-två-tre, pang, det var så de slog ihjäl dem. Jag stod bara där, förstenad, och såg vad som hände, och när lastbilen var tom släppte de fram mig."

Den plats där "Frau Trude" berättar sin historia är nu en tom parkeringsplats mellan två flerfamiljshus. Ingenting visar vad som ägt rum på platsen.

Hon avlöses av en annan röst: "Det är helt normalt här, jag har alltid trivts."

Vandringen går vidare längs den banvall där en sorts pendeltåg förde de utmärglade fångarna upp till Bergkristall, i öppen åsyn för de bybor som valde att se. Järnvägsspåren är borta. Mellan träden skymtar små bondgårdar. Rösten tillhör nu en äldre kvinna:

"Vissa dagar låg stanken från krematorieugnarna tät. Särskilt mamma brukade bli upprörd, men fick svaret: Det måste göras. Vi kan ju inte behålla dem. De är inte mänskliga, mamma. De är inte människor."

En annan röst:

"Det är inte platsen Gusen som har dödat eller misshandlat någon. Det var människor som gjorde det."

Rösterna blandas, talar ur ett flerstämmigt förflutet. En av de märkligaste tillhör den gamle lägervakten.

"Har ni levat med skuld? Nej, det har ni inte. Den inre värld, där jag lever, ibland har jag öppnat dörren. Jag har alltid varit ensam med min skuld. Och sedan kommer jag fram till nästa dörr. Det finns ju ingenting där!"

Han är svår att lyssna till. Ändå är det han som får sista ordet. Vi tar av oss hörlurarna. Den yttre världen kommer tillbaka: biltrafik, fågelsång, ett tåg i fjärran. Vi står framför den igenbommade porten in till Bergkristall.

Senare samma dag träffar vi Christoph Mayer i Linz. Hans "Audioweg" är ett av de verk som ställs ut på årets "Ars Electronica"-festival och han är mitt mellan olika framträdanden. Det är en varm och blåsig eftermiddag, vi sitter på en uteservering på ett av Linz många stenlagda torg, och jag frågar om han mötte mycket motstånd mot projektet i byn. Nej, säger Mayer, det var inte så många som hade invändningar. Någon satte upp en "Tillträde förbjudet"-skylt där "audiovägen" skulle gå. Men de flesta var öppna och alltmer positivt inställda.

- Jag var inte ute efter att slå fast någon skuld, säger han. Vad jag ville göra var att undersöka vad som fanns kvar, i människors minnen. Och, inte minst, undersöka vad ett minne är. Hur det är kopplat till en plats. Hur det formar dem som bor där, hur det formas av dem.

Frånvaron av tillrättalägganden är vad som gör verket så svårt att avvisa: det är så här människor minns, detta är vad de vågar minnas, och en del vågar mer än andra. Mayer lade ned mycket arbete på att få så många av Gusenborna som möjligt delaktiga. Han och hans medarbetare ordnade diskussionskvällar i det lilla museet, kvällar dit han bjöd in filosofer som skrivit om minne, historia och skuld, som Aleida Assman och Harald Welzer. Men också äldre bybor som levt i byn under lägertiden, överlevande lägerfångar, yngre bybor ur Mayers egen generation och ortens dominerande arbetsgivare Poschascher. Alla skulle engageras och känna sig delaktiga. Som Mayer uttrycker saken:

- Det är inte bara ett verk som handlar om att dokumentera vad som varit. Jag hade också ambitionen att påverka de minnen som tar form just nu. Det är så jag ser på "Audioweg Gusen" - en skulptur av minnen.

Så länge jag själv har skrivit har jag varit fascinerad av detta, att de allra största berättelserna, de som säger mest om oss själva, är just de som står i skuggan, strax utom synhåll. Det är där vi placerar dem. Där kommer de att stå kvar, och genom sin osynliga närvaro forma oss och vårt synfält. Det vi inte vill veta, inte vill minnas, är ytterst vad som definierar oss. Som det sägs mellan replikerna på Mayers "Audioweg": "Kära Medusa, finns du inom mig?"

Vilka minnen är då dina, och vilka av dina minnen är andras? Hur vet du egentligen vad som är vad?

På väg tillbaka från Linz kör vi genom Gusen. Ett citat ur "Audioweg" singlar åter förbi genom huvudet:

"Människor försvinner inte. Själar försvinner inte. Hur många finns det på varje plats?"

Utrotningsläger för "eliterna"

Mauthausen-­Gusen var Mauthausen-Gusen var ett dubbelläger. Här mördades minst 120.000 människor – en del bedömare kommer fram till en dubbelt så hög siffra. Under hela kriget gick lägret med vinst. SS hyrde ut slavarbetare till de kringboende bönderna och till storföretag som motortillverkaren Puch, medicinföretaget Bayer och flygplansfabrikören Messerschmitt.

I Mauthausenlägret bedrevs "medicinska experiment": fångar smittades med tyfus eller avrättades med injektioner av fenol rakt i hjärtat, en teknik som utvecklats av Aribert Heim, mer känd som "Dr Död". (Heim, som om han lever är 93, är den värsta krigsförbrytare från nazitiden som aldrig arresterats.)

Från december 1941 hade lägret i Mauthausen en gaskammare i bruk. Fram till dess hade man avrättat fångar genom att köra dem mellan de båda lägren i specialbyggda lastbilar där avgaserna leddes rakt in i "passagerarutrymmet".

Mauthausen-Gusen skulle fungera som utrotningsläger för "eliterna" från ockuperade länder som Polen: hit fördes advokater, politiker, präster och akademiker. Och tusentals barn.