- Det här är ett enda stort brandtal, säger Katti Hoflin, chef för Kulturhusets Rum för barn i Stockholm.
- Det är ett kulturpolitiskt utropstecken att upplåta en megayta åt de minsta medborgarna.
Hon står i rödrosa stickade strumpfötter mitt i utställningen "Noll till ett", och ser sig om på 800 kvadratmeter vit yta. På golvet är det mjukt, där ligger en långlånglång kuddkorv som sträcker sig över hela rummet, det finns låga runda soffor med spegelgolv, det finns mycket stora saccosäckar i halvgenomskinliga tält, man kan gå in och lägga sig och vara lite i fred om man vill.
Man kan krypa överallt. Man får inte ha skor på sig.
Allt är vitt. Och stort. Och lugnt. Och vackert. Mild musik, sakta växlande ljus.
"Noll till ett" öppnade den 20 december och håller på till den 1 mars. Det måste ha låtit som en totalt knäpp idé från början, men Kulturhusets chef Eric Sjöström blev glad och sa: Det där låter så konstigt så det måste du göra.
- Jag hade läst barnombudskvinnans rapport om att många, både barn och föräldrar, inte lyckas knyta an till varandra, säger Katti Hoflin.
- Jag ville ge dem en miljö där de kunde skruva ur tiden och bara mötas. Barn i dag har det så mycket svårare än när jag växte upp på sjuttiotalet! Vi fick vara i fred mer. I dag är barnen omgivna av vuxna, men det är vuxna som pratar i mobil. Om vi inte ens har tid med barnen det första året, när har vi då tid?
Katti Hoflin har varit chef för Rum för barn i två år. Hon kom till ett nyligen ombyggt Rum för barn, med vackra bibliotekslokaler och en uppskattad konstnärlig verkstad.
- Det första jag gjorde var att begränsa antalet besökare, säger Katti Hoflin. Trafikljuset i fönstret visar grönt när fler är välkomna, men rött när det är fullt. Det ska inte vara en förvaringsplats utan ett möte med konsten. Rum för barn är en så ovanlig miljö för barn, den är påkostad i stället för att vara nedsliten. Det förändrar barnen. De kommer in och man ser hur de tänker: Får jag vara här?
När Katti Hoflin talar om hur barn har det i dag är det med upprörd omsorg: det finns så mycket som hon vill ändra på. Och det gör hon också. Hon har infört en levande musikscen med internationella gästspel. I höstas ordnade hon tillsammans med Svenska barnboksinstitutet en stor och stormig barnboksdebatt i hörsalen, och fortsatte med tre seminariekvällar om barnkultur. I december gjorde hon en levande julkalender, en stor låda ur vilken det dök upp allt möjligt: en performancegrupp, en klezmerorkester, en bibliotekarie, "en dag var det jag själv som var där".
Och under en lördag i november var hela Kulturhuset Barnens kulturhus, med bland annat rundpingis i Hörsalen, lektioner i hur man hälsar på hundar, akrobatik och hur man hjälper ett utrotningshotat instrument.
Katti Hoflin bubblar av idéer: att få bygga en riktig barnscen med genomtänkt barnperspektiv, att utveckla webbplatsen och göra en internationell portal där barn kunde få prata med barn i andra länder, och så vill hon göra en egen plats för 10-13-åringarna, ett eget sinnligt bibliotek med ett kök där man kan laga mat, och ett ställe där man bara kan hänga - "såna finns det för få av" - och så borde man bygga stora mjuka kokonger längs glasväggen mot Sergels torg.
- Där man bara kan ligga och växa!
Hon var själv tämligen stökig som barn, ett skolkande, bråkigt barn som svor åt lärare och stack ut på stan i stället för att gå i skolan. Men då hamnade hon just på Kulturhusets Läsesalong, där en bibliotekarie upptäckte henne och stack åt henne böcker som kunde passa. Det präglade henne. Bibliotekarier är guld för barn.
Yrkesmässigt har hon en brokig bana bakom sig: bonde, skådespelare, musiker, nattradiopratare. Hon var länge programledare i olika program i SVT, bland annat i det legendariska ungdomsprogrammet "Bullen". Det kommer fortfarande fram arga tittare
På stan som skäller ut henne - för att programmet inte finns längre.
- De erfarna rävarna på SVT lade grunden till mitt ledarskap. Och de lärde mig att aldrig vara ytlig. Numera ser jag mig som en analog public service-gumma.
Sen blev hon programledare i "Bolibompa", där hon en sommar uppmanade barnen att skicka in frågor. Aningslöst, förstås. Hon hade tänkt sig en rad konkreta frågor, och visst, de kom ju. Hur blir man hovdam (man skriver till hovet)? Men sen kom också alla de där andra, svåra frågorna. Från flickan vars syster hade dött, som undrade vad döden var. Ett annat barn ville veta hur stort universum var.
- Då lärde jag mig att inte underskatta barn. Små människor bär också på stora frågor. De behöver få vara i fred, men de ska vara omgivna av vuxna med stora öron. De ska inte bara få underhållning light, i amerikanskt skrikiga färger. Vem har bestämt att estetik för barn alltid ska vara färgglad?
Många av Katti Hoflins idéer för Kulturhusets barnverksamhet stupar på ekonomin; till exempel hade hon velat ha en ritual med fottvätt för alla som går in i "Noll till ett"-utställningen. Men den var dyr nog som den var, det fanns inte en krona över till fottvättarpersonal.
- Vi skulle ju aldrig ha råd utan våra sponsorer, konstaterar hon med krass tacksamhet.
Man kan ju undra om det går att bygga barnkulturen på sponsorer, men vad gör man när samhället inte satsar mer? Är det något Katti Hoflin är riktigt arg på, så är det att samhället kommer med resurser först när barnen redan har drabbats av psykisk ohälsa och sociala problem. I stället för att ge barnen en bra uppväxtmiljö och förebyggande resurser!
Det där har fått henne så rasande att hon allvarligt har övervägt att starta ett barnparti. Men enfrågepartier tror hon inte riktigt på, så det blev aldrig något.
I stället jobbar hon hårt på att inte bara göra allt hon kan som chef, utan också vara en vuxen som lägger sig i ute på stan. Som när hon ser ungdomar som lagt upp fötterna på tunnelbanesäten: då går hon fram med en gratistidning och lägger under fötterna på dem.
- Man ska inte skapa en konflikt, men man ska se vad de gör.
Det finns andra tillfällen när hon blir så arg att hon inte bryr sig ett dugg om ifall det blir konflikt. Som när hon var i en affär och såg en mamma som ryckte sitt barn hårt i armen och sa "Är du helt jävla dum i huvet?" Då gick Katti Hoflin fram till barnet och sa: "Man får inte ta barn så där i armen. Och du är inte dum i huvet, glöm aldrig det!"