I den gudfruktiga kolonin i Massachusetts på 1600-talet riskerade man att stämplas och straffas som häxa om man följde det franska modet med höga klackar. Åtminstone om bärarinnan använde skorna för att snärja en man.
Skor, magi och förtappelse har hängt ihop ända sedan Hermes bevingade sandaler. Sagorna är fulla av dem: Askungens, Mästerkattens, Karens i "De röda skorna", Dorothys glittrande i "Trollkarlen från Oz". Och även om man i dagens verklighet varken kan hoppas på att bli räddad av prinsen med glassko i hand, eller riskerar att brännas på bål, finns den dubbla laddningen kvar. Skor är, och har länge varit, något mer än bara skydd mot smuts och vassa stenar.
I dag innehåller sagorna inte fullt så mycket klassisk magi, nu handlar det i stället om att skorna får vara symboler för ett kliv vidare i livet, som i Curtis Hansons fina filmatisering av chicklitklassikern "I hennes skor" från 2005. Den kan också ses ett som övertydligt anpassningstecken när Anne Hathaway byter sina skabbiga gympaskor mot stilettklackar i "Djävulen bär Prada", eller som tröst i en tillvaro tom på känslor i Sofia Coppolas "Marie Antoinette". Framför allt kanske i den mest skofixerade av skofixerade tv-serier: "Sex and the City", där tittarnas drömmar om en lite mer glamourös och oberoende tillvaro dröms extra bra i ett par riktigt höga sandaletter från Manolo Blahnik.
Alternativt, sedan filmen haft premiär (i Sverige den 21 juni), ett par pytonskor med nitar från Proenza Schouler eller Diors ormskinnssandaletter i gladiatormodell. Båda har redan utnämnts till sommarens "it-skor" efter att Sarah Jessica Parker burit dem i rollen som Carrie.
Peter McNeil är professor i modevetenskap vid Stockholms universitet, och ligger bakom ett av standardverken om skor, "Shoes. A History from Sandals to Sneakers". Tillsammans med ekonomihistorikern Giorgio Riello har han samlat en diger skara modeforskare som både berättar om platåskor i renässansens Florens och om fetischisters längtan efter att bli trampade av riktigt höga klackar. Nu sitter han i Berns matsal, dricker ett glas eftermiddagsvin och konstaterar att han blivit lite övermätt på skor efter att ha gått igenom tiotusentals par i museivalv och utställningslokaler. Men han tror fortfarande att det är komplexiteten kring skor som gör dem så tilltalande.
- De röda skorna Marilyn Monroe bar i "Herrar föredrar blondiner" signalerar kärlek och passion, och anspelar på sex. Men med en aningen annan form på klacken, eller förändring i färgen kan de framstå som artigt respektfulla, smakfulla. Kanske är det vad som är så åtråvärt med skor, väldigt enkla förändringar som kan sända ut så fullständigt väsensskilda betydelser.
Sagorna återspeglar tider där ytterst få människor hade råd med fina skor, där ens klasstillhörighet tydligt kunde avläsas på fötterna. De fattiga bar träskor eller klumpiga arbetsskor, medan överklassen kunde excellera i utsökta, lätta och ömtåliga fotbeklädnader. Män som kvinnor. När sedan männens kläder förenklades och standardiserades under 1800-talet förvandlades kvinnorna till provdockor för sina makars sociala status och rikedom. Samtidigt kunde mannen upprätthålla sin mask av anspråkslöshet genom att beklaga sig över hustruns ansvarslösa slösande på kläder och skor. Något som görs än i dag, även om kvinnorna numera spenderar sina egna pengar på egna statussymboler.
- Trots kvinnornas kamp för lika rättigheter har de aldrig gett upp skorna, säger Peter McNeil. Suffragetterna som demonstrerade på Londons gator hade medvetet högklackade stövlar på sig, så att de inte skulle kunna brännmärkas som okvinnliga, och under 50-talet fanns det grupper av lesbiska arbetarklasskvinnor som utmärktes av sina fantasifulla skor.
- Det märkliga är att den här föränderliga potentialen som finns hos skor också är precis det som används för att döma kvinnorna som köper dem. De utmålas som impulsiva, irrationella, oberäkneliga. När vi arbetade med boken pratade vi med många kvinnor, som alla hade väldigt starka åsikter om skor. Vissa sade att de älskar skor för att de fortfarande kan ha dem på sig, oavsett om de går upp i vikt. En av de mest intressanta episoderna i "Sex and the City" tycker jag är avsnittet där Carrie blir bestulen på sina nya skor på en "baby shower" och frustreras av att hon förväntas belöna andra för att de skaffar barn samtidigt som hon som singelkvinna inte får någonting. Så hon meddelar att hon ska gifta sig med sig själv och önskar sig Manolo Blahnik-skor i bröllopspresent.
I dag har kanske skorna ersatts av dyrbara handväskor som den främsta symbolen för ett galet kvinnligt konsumerande. Tittar man på tv-serien "Gossip girl", som följer snuskigt rika ungdomar i New York, är det en kraftig övervikt för säsongens väskor framför skor - mer av Burberrys tjugotusenkronors "Warrior"-väska än Balenciagas fantasifulla perforerade stövlar. Framtidens Imelda Marcos kommer möjligtvis att definieras av sin väskgarderob snarare än skohyllor fyllda med tusentals par skor. Men historiskt är det i alla fall skorna som utmärkt kvinnor som ondskefulla, menar Peter McNeil.
- Det enda som sparades från avrättningen av Marie Antoinette var den ena av skorna hon bar. I fallet med Imelda Marcos var det jetset-glamouren i kontrast mot Filippinernas fattigdom och sweatshops som bevisade hur ond regimen var. Trots att hennes man sannolikt var bra mycket mer föraktlig blev hans konsumtion aldrig lika symbolisk.
Kanske ska världens skoälskare andas ut när de fördömande blickarna riktas åt annat håll och hoppas att slentriankritiken av vackra skor förr eller senare dör ut.
- Titta bara på Askungen, skor döljer eller visar upp saker, och det finns ett stort mått av folklore i det. Skor formar sig efter användarens fötter, det är därför de förekommer så ofta i konsten. Dessutom har man väldigt starka relationer till skor, när någon dör behåller man ofta klädesplagg, men kastar skorna. De är väldigt starka objekt.
- Man kan inte heller säga att platta skor bara är till för att vara bekväma. Ballerinaskor förmedlar exempelvis en aningen pryd, nästan arkaisk femininitet. Det finns ingen rak koppling mellan att en hög klack är dålig och en platt är bra. Det handlar bara om sammanhang.
Och den bästa medicinen mot alla som tycker skor ska vara praktiska icke-objekt är fortfarande collaget till Bow Wow Wows låt "I want candy" i "Marie Antoinette". I brist på pengar eller lust att köpa kan man beundra den fingertoppskänsla Manolo Blahnik hade när han skapade 1700-talsskor med en touch av nutid. På repeat.