Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst & Form

Sonia Hedstrand wallraffade fram bilder på sällskapspojkar i Tokyo

I sitt konstnärskap undersöker Sonia Hedstrand konstnärsrollen, blickar och maktstrukturer. På måndag den 27 februari deltar hon i ett konstnärssamtal i samband med hennes utställning "Ukiyo diary – One month in the floating world" tillsammans med curatorn Gunilla Muhr.

För konstprojektet "Ukiyo diary" reste du till Tokyo för att iklädd rollen som pojkfotografen Amanda ta polaroidbilder på sällskapskillar. Med sin kvinnliga blick erövrar hon nöjeskvarteren Shinjuku och dess nattklubbar. Berätta om den blicken!

– Inom konst- och fotohistorien är det alltid kvinnorna som har varit objekten och mannen som ägt blicken. Jag ville problematisera den objektifiering och exotisering som finns i konst och dokumentärt fotografi. Min syn på konstnärens blick har också förändrats sedan projektet. Som yngre feminist var jag hårdare och mer dömande mot till exempel en person som Helmut Newton. Men som konstnär förstår jag att det finns en aspekt av voyeurism i att vilja skapa bilder av världen.

Nu ställer du ut på Centrum för fotografi. Berätta om utställningen och konstnärssamtalet.

Centrum för fotografi är intressant för mig eftersom det är en medlemsklubb för fotografer, som själva har erfarenhet av maktrelationen som uppstår genom kameran. Men projektet är även en skildring av en extrem servicesektor där det kapitalistiska systemet profiterar på en mångfald av intersektionella underordningar och där känslor säljs. Det går att hyra sig en pojkvän bara för att få någon som frågar hur en mår. Mitt sätt att berätta om detta system befinner sig mellan journalistik, konst och antropologisk forskning.

I ett annat projekt, "Dryckesbröderna", kan man bland annat via Instagram följa dig och en vän i rollerna som två manliga sekelskifteskonstnärer på resa genom Europa. Vad finns det för likheter och skillnader mellan deras blick och Amandas?

– Det finns beröringspunkter mellan dessa båda alter egon. Dryckesbröderna leker med konstnärsrollen, men då är det mer slapstick och tragikomiskt. "Ukiyo diarys" är ett dokumentär arbete. Som karaktären Amanda wallfraffade jag, gjorde en performance i verkligheten utan att folk visste om det. Det som de två projekten har gemensamt är resandet. Det är en satir på de manliga konstnärsgenier som fick resa runt och se världen och skildra den från sitt perspektiv. Som feminist har jag alltid varit kritisk mot det manliga tolkningsföreträdet i konsthistorien. Kanske var jag också lite avundsjuk.