Under sin drygt 30-åriga karriär har Sophie Calle gjort sig känd för konstverk där hon förföljer främlingar, låter sig själv skuggas av en privatdetektiv eller filmar sin döende mor. Hon kastar sig smidigt fram och tillbaka mellan det egna jaget och den andre, mellan den privata och den offentliga sfären. Mellan fiktion och dokumentärt.

Själv ser hon sina verk som allmängiltiga och inte alls särskilt avslöjande.

– Det är ingen som vet något om mig. Jag har upplevt dödsfall och separationer, men exakt samma sak som jag berättar skulle 20 personer till kunna berätta, säger hon och fortsätter:

– Om det jag gjorde blev för personligt skulle det inte längre fungera som konst.

På Hasselblad Center har hon valt att visa verk ur serien "True stories". En till synes självbiografisk berättelse, där vi får följa Sophie Calle från två års ålder fram till i dag. Det är fotografier, främst svartvita, som kombineras med små korta, men oumbärliga texter.
Hon säger att hon trots seriens titel inte alls gör anspråk på sanningen.

– Allt har hänt, men det betyder inte att det är sanningen. Till exempel det jag skriver om min pappa i ett av verken, det hände. Men det är inte sanningen om min pappa, säger hon.

Att bli den 30:e mottagaren av Hasselbladsstiftelsens internationella pris i fotografi kom som en total överraskning. I ärlighetens namn kände Sophie Calle inte ens till priset, som tidigare gått till bland andra Nan Goldin, Christer Strömholm och Josef Koudelka.

– Jag blev förvånad, men glad. Jag har alltid varit intresserad av fotografi, men det har aldrig haft högsta prioritet för mig. Några av mina verk innehåller inte ens några bilder och i andra verk har jag inte tagit bilderna själv, jag har bara valt dem, säger hon.

Egentligen var det inte förrän i arbetet med det uppmärksammade projektet "Prenez soin de vous", som tidigare har visats på Venedigbiennalen och fanns med på Sophie Calles stora utställning på Louisiana i Danmark i somras, som hon lade tyngden på det rent bildmässiga.

I verket utgår hon från ett brev som en före detta pojkvän skrev för att göra slut, som sedan har tolkats av en rad kvinnor utifrån deras yrkesmässiga roll, allt från dansare till språkvetare.

– Det är egentligen första gången jag verkligen har uppskattat arbetet med fotografierna, konstaterar Sophie Calle.

Vanligtvis är det viktigare att hitta en bra historia, att skriva och arbeta med installationen.

– Jag har aldrig satsat på att göra bra bilder. För mig handlar det mer om själva idén. Även en dålig bild kan höra hemma i ett verk, om det är den som bäst illustrerar det jag vill berätta.

Fotnot: Prisceremonin äger rum lördagen den 30 oktober på Göteborgs stadsteater. Utställningen på Hasselblad Center i Göteborg pågår till den 13 februari 2011.