Stilbildaren

"Stilikonen Karin 150 år” heter sommarens utställning i konsthallen Kvarnen i Sundborn, i regi av närliggande Carl Larsson-gården. Lilla Hyttnäs som makarna Larssons berömda hem i Dalarna egentligen heter var deras gemensamma skapelse. Men han tog åt sig all ära, en bild som länge bestått.

– Att få visa Karin Larsson i helfigur har varit en dröm i många år, säger Marianne Nilsson, intendent på Carl Larsson-gården som avslutar sin gärning med Karinjubileet.

– Hennes hand och öga märks i alla rum här, särskilt i de fantastiska textilierna som ger en sådan hemtrevnad. Efter hundra år känns Karins design fortfarande modern och först nu tycker jag att hon börjar få all den uppmärksamhet hon förtjänar!

Det var akvarellerna av det trivsamma huset och familjelivet i Sundborn som gjorde Carl Larsson folkkär och internationellt känd, genom böcker som ”Ett hem” 1899. Arbetet med att lyfta fram Karin ur makens slagskugga inleddes 1967 med en biografi av en svärson och tog fart 1997 med Londonmuseet Victoria & Alberts samutställning ”Karin och Carl Larsson – skapare av den svenska stilen”.

Och nu, åtta decennier efter Karin Larssons död, får hennes centrala roll belysning från alla tänkbara håll. Nyligen kom boken ”Karin Larssons värld – inredning, trädgård, mat, mode, textil”. Hennes odlingspassion står i centrum för sommarsatsningen ”Åt solsidan på Sofiero” och i barndomshemmet i Hallsberg visas Karins tidiga måleri och handarbete jämte hennes textila arv.

Men allra störst är satsningen i Sundborn. Släktföreningen som driver Carl Larsson-gården och häromåret köpte konsthallen Kvarnen har bjudit in elever från Borås textilhögskola för att inspireras av och levandegöra Karins gärning.

Lilla Hyttnäs har blivit sinnebilden för den ljusa, lätta ”svenska stilen”. Så många förvånas av den starka färgsättningen med orangerött och grönt, sjubarnsfamiljens innovativa ”compact living” och inte minst de djärva stilblandningarna.

– Eleverna fastnade för Karins lekfullhet, återbruket av material och mönster, de folkloristiska och japanska influenserna. Och de funderade på vem hon varit i dag, berättar Marianne Nilsson.

I konsthallen Kvarnen hänger textilstudenternas hyllningar nu i form av kläder i lysande färger, vågade skärningar och applikationer av sönderklippta lp-skivor eller tamponger. Här finns blommor tillverkade av ölburkar, fantasifulla barnplagg och huvudpersonen Karin sedd i ett genusperspektiv – med kurbitsmustasch!

Utställningens producent Wanja Djanaieff är själv textilkonstnär och skriver i katalogen om Karin Larssons lustfyllda förhållningssätt; hur hon stiliserade, fick infall och aldrig avslutade ett mönster som det påbörjats. Hon var egensinnig även tekniskt, och centralt i utställningen hänger det omtalade draperiet ”Kärlekens ros”, utfört i ett slags fri snärjteknik eller makramé.

Eviga symboler som blommor, ormar, träd, pilar, hjärtan och vågor återkom i Karin Larssons textilkonst men hon kunde också kommentera samtiden. Marianne Nilsson visar den svarta kudden där första världskriget har gestaltats med abstraherade eldslågor, krutrök och bloddroppar.

– Karins mönsterspråk är mer modernt än Carls naturalistiska måleri, konstaterar hon.

I Kvarnen visas några broderade och vävda originaltextilier, som annars skyddas i mörka skåp på Lilla Hyttnäs. Karins egendesignade kläder illust­rerar hennes självständiga attityd även till modet. Hon ratade det korsetterade idealet med sin lediga klänningsmodell och det kända ”Karinförklädet”, och sydde lekvänliga plagg till barnen, som då för tiden brukade kläs som små vuxna.

Karin Larssons fördomsfria, praktiska förhållningssätt visar sig också i Kerstis nattlinne hopsytt av linnehanddukar. Och när Marianne Nilsson guidar runt på Lilla Hyttnäs pekar hon på den vackra duken i läsrummet, som saknar dekor på sidan som inte syns. Karin brydde sig heller inte om att fästa trådar eller om det blev hoppor i vävarna.
”Det gör inget, handen ska synas”, sa hon.

– Det är det som är så härligt med Karin Larsson, hon var ingen pedant, säger Marianne Nilsson.

– Dessutom är det tur att hon inte fäste tåtarna på baksidan. Där är färgerna inte blekta och vi kan klippa av en bit när vi beställer nytt material. Och vilka färger hon kopplade ihop, rosa och lila!

Faktum är att kopiorna ger en mer rättvisande bild av hennes djärvhet än bleknade, slitna original. Släktföreningen har på senare år lagt ner stora resurser på att återskapa Karin Larssons dukar, kuddar, gardiner och gobelänger.

– Att måla med nål och tråd var tidigare inte så mycket värt, kommenterar Marianne Nilsson men understryker samtidigt Carls höga aktning för Karins textiler, för så fort hon gjorde något nytt dokumenterar han det i sitt måleri.

”Allt hon tog i blev vackert” och ”Karin har alltid rätt” kunde Carl säga privat, även om han utåt i tidstypisk, patriarkal anda hävdade hemmet som sitt verk. Men de bevarade breven avslöjar hans beroende av Karin, både känslomässigt och konstnärligt. Hon var stylisten på Lilla Hyttnäs och pekade ut möjliga motiv.

– Det är en sådan härlig, varm ton dem emellan i breven. Carl kom från svåra förhållanden och hade en manodepressiv läggning medan hon var lugn, trygg och hade en underbar förmåga att hjälpa honom över svackorna, berättar Marianne Nilsson.

Karin föddes Bergöö, i en kärleksfull, burgen köpmannafamilj. Pappa Adolf gav sin dotter och svärson Lilla Hyttnäs som sommarnöje 1888, då en liten parstuga som hans mor och två systrar bott i. Sundborn med den strömmande ån och traditionsrika bondekulturen påminde Carl och Karin om franska Grez-sur-Loing, där de träffades i den skandinaviska konstnärskolonin.

När familjen Larsson bosatte sig permanent i Sundborn 1901, i nationalromantikens och den engelska Arts & Crafts-rörelsens anda, var alla barnen redan födda. I fyra omgångar bygges Lilla Hyttnäs på och om ännu fler gånger, för den växande barnaskaran och behovet av ateljé och verkstad. Tretton rum och kök blev det till slut.

– Vi vet inte vem som ritade vad, inga ritningar har bevarats. Förmodligen diskuterade de sig fram till lösningar med varandra och ortens hantverkare, säger Marianne Nilsson.

Klart är att Carl stod bakom väggmålningar och texter som ”War Välkommen, kära Du/Till Carl Larsson och hans Fru!” över entrén. Men eftersom han reste mycket var Karin byggledare. Lilla Hyttnäs vimlar av överraskande grepp; igensatta dörrar har givit plats för skåp, förvaringsutrymmen byggts in och vid påbyggnader har ytterväggar och fönster behållits i interiören.

Makarna Larsson bröt även mot tidens mörka, tunga interiörer genom att släppa in ljus och färg.

– De vågade vara annorlunda, till och med provocerande, berättar Marianne Nilsson.

När det gäller möblerna vet man säkert att Karin ritade flera: den trappstegsformade blomster­hyllan som stjäl minimalt med ljus, barnsängen med spjälor av takpärt från en kyrka, det fyrkantiga bordet i ateljén och den rustika gungstolen i förfunkisstil – den som snickare Arnbom tyckte var så ful att leveransen skedde i skydd av mörkret. Här var Karin så långt före sin tid att Ikea hundra år senare tagit fram en påfallande lik modell.

Hur ska man då tolka Karins liv och gärning? Var hon förtryckt och tvingades sluta måla för att ta hand om man och barn? Marianne Nilsson har fått den frågan många gånger men hävdar bestämt att inget tyder på att Karin upplevde det så själv.

– Tvärt om blommade hon ut i Sundborn efter år av kringflackande. På Lilla Hyttnäs utvecklades hennes textila konstnärskap, här fick hon ro.

Dessutom fick hon möjlighet att odla sin trädgård. Karin hade omvittnat gröna fingrar, tillhörde de första som odlade tomater i Sverige och anlade en gammaldags trädgård med franska inslag. Sommartid blev den ett grönskande uterum och att även Carl älskade blommor syns i målningarna.

– Det var Karin som arrangerade de läckra buketterna, hon hade en sådan estetisk känsla, säger Marianne Nilsson.

Mathållningen var också speciell för sin tid, Karin lärde sig franska rätter i Grez-sur-Loing och italienska på resor. Hon använde parmesanost, hällde olja på salladen, ställde oliver på julbordet, lagade vitlöksspäckad lammstek, pasta, pizza och polenta.
Allt som allt skapade detta Lilla Hyttnäs speciella atmosfär; en gästfri, barnvänlig och lantlig idyll. Med Carls bästsäljande böcker och hundratusentals reproduktioner startade turistströmmen till Sundborn, även från utlandet.

Alla älskade detta hus och vad det stod för, särskilt barnen. Efter Carls död 1919 och Karins 1928 bildades efter en tid släktföreningen, där medlemmarna fortfarande har nyttjanderätt.

– Det är väldigt ovanligt att en släktförening driver museum. Men våra föräldrar ville inte skingra boet och vi vill också använda huset, så alla avsade sig sin arvsrätt, förklarar barnbarnet Lars Larsson Hytte.

– Alla pengar går till underhållet och det är bra för sammanhållningen.

Publiksiffrorna har varierat genom åren, som bäst över 60 000 besökare, vilket gett pengar över till skötseln och mer personal, däribland en husmor som bokar in övernattningar – släktföreningen har i dag 230 medlemmar!

Den yngsta generationen arbetar nu med att föra in Karin och Carl i 2000-talet och vända dalande besökssiffror. Förutom utställningar i Kvarnen handlar det om inspirationsaftnar, workshopar och barnverksamhet – att bygga vidare på den kreativa känsla som miljön på Lilla Hyttnäs genererar.

Barnbarnsbarnbarnet Helena Brunkman skriver i ett öppet brev till Karin att hon och hela familjen vill tacka för det unika arvet: ”för allt vackert och roligt du och Carl lämnade efter er”.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut