Utställningen ”Var Strindberg rasist?” öppnar med debatt torsdag 6 september kl 18:30 på Mångkulturellt centrum i Botkyrka kommun. Leif Magnusson är beredd på diskussion kring nationalförfattaren.

– Eventuella reaktioner är välkomna, säger han. Det speciella är att Strindberg och vi befinner oss på var sin sida av Förintelsen. Åren kring 1900 var tidsandan annorlunda, judehatet var utbrett och accepterat. Men Strindbergs antisemitism var radikalare och mer revolutionär än det stora flertalets. Strindbergs åsikter – som lästes av många – pekade därmed framåt, mot allt som hände senare under 1900-talet.

Ett exempel på radikaliteten är att även tidningen Söndags-Nisse, som ofta publicerade rasistiska ”judekarikatyrer”, klagade över att Strindberg ”stält sig i têten för svenska antisemiterna”. Samtidigt föraktade Strindberg samtidens punschnationalism, symboliserad av personer som Sven Hedin. I stället sökte han en arisk idealmänniska och hade omfattande kontakter med den italiensk-österrikiske rasmystikern Jörg Lanz von Liebenfels (1874-1954) som senare blev ledande rasideolog under Adolf Hitler.

De brevväxlade och sägs ha träffats. Liebenfels organiserade 1907 tempelriddarorden Ordo Novi Templi, som ägnade sig åt ”ariska” ritualer för att ”rädda den vita rasen”. Detta skedde på borgen Werfenstein, som Strindberg besökte i Österrike. Symbolen var en fana med svastika i mitten.

– Vi vet inte vilken påverkan Strindbergs skrifter hade på eftervärlden – i vad mån han kan hållas ansvarig för mellankrigstidens svenska antisemitism. Men vårt uppdrag på Mångkulturellt centrum är att förhålla oss kritiska mot Sveriges kulturarv. Att analysera Strindberg som rasist är vårt bidrag till Strindbergsåret och nutiden. 2012 säljs Strindbergs rasideologiska ”Tschandala” på högerextrema webbplatser.

Leif Magnusson är samtidigt stor Strindbergsbeundrare och ledamot av Strindbergssällskapets styrelse.

– Men Strindberg är inte bara ”den kloke humanisten” som vi kramar sönder i efterhand. Han kan heller inte ursäktas med ”konstens frihet” eller som ”fri ande”. Kulturproducenten är inte isolerad, författaren står inte utanför samhället – det visar erfarenheten av exempelvis lasermannen.

Strindberg har andra sidor, han är exempelvis kritisk mot kulturgemenskaper. Men samtidigt fryser han ner människor i raser, ”negern” är och förblir en idiot. Samma sak angående kvinnorna, som sägs stå närmare aporna. Sådant kan få förödande konsekvenser.

Andra har framhållit Strindberg som antirasist, exempelvis Strindbergsmuseets chef Stefan Bohman som skrivit en artikel utifrån en konstruerad debatt mellan Sverige­demokraterna och Strindberg (SvD 22 januari 2012). Problemet, enligt Magnusson, är att ”Strindberg var ingen stillastående person utan rörde sig hela tiden”. 1884 gjorde han avbön angående antisemitism, för att kort därefter återfalla. Angående Dreyfussaffären 1894–1906, som delade Europas intellektuella angående synen på judar, stod han på antisemiternas sida.

– Faktum kvarstår – det var samma krafter som inspirerade både Strindberg och Adolf Hitler.