Sund konst ska rädda nationen

Den 5 oktober 2007 krossade fyra nationalsocialister (nazister) världs­konstnären Andres Serranos fotoutställning ”A history of sex” på regionmuseet Kulturen i Lund. Vrålen och smällarna var ohyggliga och yxhuggen så brutala, berättar ögonvittnen, att väggarna spräcktes. I synnerhet bakom de bilder som föreställde mörkhyade personer. Men konstförstörarna högg inte enbart i blint hat. I ett manifest till medierna deklarerade de: ”Mot den fortsatta degenereringen av den svenska kulturen ... Mot dekadens, mot perversioner ... för folket och den sunda kulturen.”

Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och Nationalsocialistisk front (NSF) applåderade. ”Sjuka utställningar som den i Lund får finansiera sig själva”, fastslog Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder på Region Skånes Kulturnämndsmöte senare samma höst.

I andras ögon föreställde Andres Serranos stora färgfotografier ingenting annat än vuxna männi­skor som i undersköna renässans­landskap och i saligt samtycke umgås erotiskt med varandra. Eller med sig själva. På alla vis. Före syndafallet. På sin blogg vidhöll dock Sverigedemokraternas ungdomsförbundsordförande Erik Almqvist Serranos skadliga inflytande och lade in ett bildmöte mellan den ”sjuke” Andres Serrano och den ”friske” Anders Zorn.

En folkhälsovarning som det genast gick att vända på. I Serranos fotografi en äldre kvinna med makt över sin sexualitet och med ögonen riktade rakt mot betraktaren. I Zorns målning ”Midsommardans” (1897) kvinnor med blickarna sänkta och suddiga och håret dolt under dåtidens svenska huvudduk. Vad ville Almqvist egentligen säga?

När Andres Serranos utställning förra vintern visades i Alingsås lilla konsthall skedde det bakom mörkläggningsgardiner och batongförsedda Securitasvakter. På tåget dit den 9 februari anade jag ännu inte att besöket i den hotade konsthallen skulle leda mig långt in i svenska nationalistiska partiernas och gruppernas besynnerliga konståtskillnadsläror. Särskilt Sverigedemokraternas, som gäckade och gled undan.

Ett Rapportinslag (1/5) skingrade mitt utdragna grubblande. Där meddelade växtnärings­experten Tom Ericsson vid Sveriges lantbruksuniversitet att marknadens olika jordsorter är överflödiga. Balkongblomman, rhododendronbusken och syrenträdet trivs utmärkt i en och samma mylla, bara de får vatten, solsken och näring.

Men Sverigedemokraternas estetiska och etniska rensningspolitik tycks se på konsten och männi­skan just så som trädgårdsindustrin ser på plantering. I sin programförklaring har SD konstruerat en jordmån för varje tänkt mänsklig särart och en rabatt för varje föreställd särartskultur. Ty, så tror SD, om konsterna, kulturerna och människorna blandas – då vissnar de ner och dör.

Så här naturvårdande motiverar SD sina krav på en nation och en kultur: ”Låt alla folk vara herrar i eget hus. … De unika och olikartade identiteter som mänsklighetens olika folk och folkgrupper uppvisar är betingade av deras kultur. Kulturell mångfald är lika nödvändig för mänskligheten som biologisk mångfald är för naturen. De skilda kulturerna är mänsklighetens gemensamma arv och bör erkännas och skyddas till allas gagn.”

Sverigedemokraterna är inte ensamma om sin biologiska särarts­teori. Djupt inne i dagens nationalistiska rörelser – de främlingsfientliga och högerextrema i dagligt tal – lever ännu rasbiologins idé om evolutionärt avknoppade (divergerade) människoarter som måste separeras för att inte fortplanta sig med varandra. Att begreppet ”divergera” i ordboken inte längre används om människor hindrar inte ND från att i sin principförklaring fröjdas över att världens … olika skilda folk … kulturella och etniska särarter … är … en manifestation av livets fantastiska förmåga att ständigt divergera.”

Genetiska människoraser/särarter finns inte. Bara en enda enhetlig och färdigblandad människosort. Det är genforskningens entydiga resultat (se till exempel DN debatt 12/4). Inga medfödda folkkaraktärer således, inga biologiska vene­zuelaner, vietnameser och värmlänningar och inga nedärvda kulturer. Bara sociala.

På den vitryska sjalen blommar en syster till rosen på Botkyrkadräktens ulliv. Fast när SD:s partisekreterare Björn Söder i ett öppet chattsamtal förra våren tänkte sig en artegen skåning danad av Kullabygdens keramik bortsåg han från att Höganästallriken lånade glasyr från Asien och pärlbårder från Nordafrika.

Att kulturen i allt väsentligt är förvärvad vill Sverigedemokraterna inte tro. De hoppas på kons­tens och designens makt att stärka svenskarnas förmodade särart och kulturella likhet. Och det råder ingen tvekan om att Sverigedemokraterna brinner för konsten. I synnerhet för den offentliga. Men för att den ”rätta” konsten ska kunna odlas fram, anser SD:s konstprogram, måste den artfrämmande konsten gallras ut.

Sedan flera år driver Sverigedemokraterna verbala och politiska utrensningskampanjer mot fri och gränsöverskridande konst. Inga skattemedel till utställningar med polsk samtidskonst, proklamerade partiledaren Jimmie Åkesson i P 1:s Lördagsintervju 3/5 -08. Inga offentliga konstverk med ”surrealistiska variationer” i Gävles utemiljö, deklarerade SD:s kommunledamot Roger Hedlund i Gefle Dagblad i november 2007.

Inga kulturanslag till Kulturen i Lund, till fria konstprojekt, Bosniska kulturföreningar och folkhögskolor med internationell inriktning i Skåne, krävde Björn Söder på Kulturnämndens novembermöte i Region Skåne 2007. Och lade ett förslag om sänkt kulturbudget med 30 procent – men såg gärna regionstöd till Charlotte Weibulls Folklivscenter i Åkarp som arkiverar folkdräkter.

Det dröjde innan jag upptäckte det heta konstintresse som bultade ­inuti Sverigedemokraternas iskalla konstprogram. Först såg jag bara allmän konstfientlighet. Dubbelheten är logisk. SD, ND och NSF sorterar inte ut oönskad konst för att den är ful, dålig eller pornografisk. Det är bara ett svepskäl. De vill ta bort konst som anses folkfördärvande för att ge plats för konst som anses folkförbättrande.

Nationaldemokraterna – Sverigedemokraternas forna kamrater från kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt – formulerar samma tilltro till konstens särartsuppbyggande uppdrag: ”Begränsa inflytandet av främmande kulturer i Sverige … Prioritera sunda ideal som visar upp eftersträvansvärda och livsbejakande egenskaper. … Byggarkitekturen och den offentliga konsten skall ha som mål ... att skapa harmoni … och … appellera till ... vår historia och våra hjältar …”.

Det var först efter besöket i Alingsås konsthall som jag började förstå samstämmigheten i de svenska nationalisternas attack mot den fria och gränsöverskridande konsten. ”Sjuk” (SD), ”Dekadent” (ND, NSF) och ”Degenererad” (ND, NSF) löd även i Alingsås deras samlade Serrano-dom. Degenererad i den avskaffade meningen ”urartad”, ärftlig försämring av en ras.

Så småningom klarnade mönstret. Med en egen uppfräschad och folkhemsanpassad version följer SD:s konstpolitik nazismens rashygieniska konstmodell. I botten ligger idealbilden av det egna, byggd på idén om biologisk olikhet. Ur särskildhetstanken uppstår skräcken för det invaderande och avvikande. Ur hotbilden föds hatet. Med hatbilden legitimeras de drastiska åtgärdsförslagen.

Hit hör inte minst Sverigedemokraternas assimileringsplan för invandrare, SD:s så kallade ”öppna svenskhet”, som erbjuder immigranten ett utplåna sina tidigare identiteter för att uppgå i majoritetskulturen. Vilket tar generationer enligt SD.

I Gävle kommun har Sverigedemokraterna gjort det till sin profilfråga att byta ut all ”förfulad”, ”obegriplig” och mångtydig konst på gator och torg mot entydig konst i ”klassicistisk stil” (valprogrammet i Gävle).

Om Sverigedemokraterna ägt den politiska makten hade inte Carin Ellbergs skulpterade vardagsgudinna stått kvar i rondellen vid Gävles trafikplats Norrtull. Ty Sverigedemokraternas tre kommunledamöter tyckte hon var ful, flertydig och främmande och liknade en rymdvarelse. De lade in en partimotion om att flytta bort henne. I stället ville de pryda platsen med ”synbar och stilren konst” som ”anknyter ... till Gävles historia”. (Arbetarbladet 3/1-08). Utan framgång. I januari 2008 avslogs SD:s partimotion av en enhällig kommunstyrelse.

Än har ingen rört rondellskulpturens skära, stolta och trötta huvud som på toppen av sin mångmeterhöga hårtofs balanserar bilden av en fåtölj, en lampa och två barn. Hemmet, arbetet, familjen?

Jag ringde upp Gävles SD-ledamot och EU-kandidat Margareta Sandstedt för att fråga vad Sverigedemokraterna menar med ”synbar klassicism”.

– Ordning, symmetri, välavvägda proportioner och gyllene snittet som högsta standard för konst och arkitektur, svarade hon snabbt.

– Den stora allmänheten, fortsatte hon, mår bra av begriplig konst som påminner om naturens harmoni och Gävles egenskaper. Ingen ska behöva bli upprörd i det allmänna rummet.

Jag undrar vart Gävleborna ska gå om de vill se konst som handlar om drömmarna, döden och olika sätt att se på världen.

Margareta Sandstedt svarar åter utan att tveka.

– Det hör till den smala konsten som det är fel att exponera på gator och torg. Fritt skapande hör inte hemma i den yttre miljön, utan på särskilda konstplatser och i speciella byggnader dit man kan gå frivilligt.

Vad SD i Gävle säger light säger ND med rasmättad tyngd: ”Begränsa offentlig exponering av nedbrytande och degenererande inslag … såsom ... sjuk konst och framhävandet av amerikansk ghettokultur. … På samma sätt som konstnären har frihet att ställa ut sina verk på ett galleri skall medborgaren ha rätt att slippa osund konst i sin vardag.”

Konsten som förbättrare av folkmaterialet är en hypotes lika vetenskapligt nedlagd som Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Det fanns helt enkelt inga genetiska folkslag att förädla. Och inte en enda homogen svensk. Det vill varken SD, ND eller NSF tro. Men Sverigedemokraterna vill uttrycka sig populärt. Om hur SD motiverar sin konst- och kulturpolitik med lån från mer gångbart och nyrasistiskt håll handlar en kommande artikel.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut