- Någon måste gör det. Någon måste visa att det går att bygga punkig arkitektur i Sverige.
Johannes Norlander är arkitekten och möbelformgivaren som blev sin egen byggherre. År 2006 köpte han en tomt i Älta utanför Stockholm. Sedan ritade han och projektledde bygget av det långsmala, kulissliknande huset med veck på mitten och asymmetrisk fönstersättning. I våras sålde han villan till ett ungt par och nu letar han efter nya tomter.
- Ältavillan var mitt sätt att bidra till debatten och säga "allt är möjligt!". Som byggentreprenör kan jag påverka byggprocessen och slutresultatet. Det stärker min roll som arkitekt och gör det enkelt och tryggt för beställaren, säger Johannes Norlander.
Det är en riskfylld bransch han gett sig in i. Vinstmarginalerna är små och om ett hus går att sälja beror lika mycket på tomten, området och konjunkturen som på husets arkitektoniska kvaliteter. I efterhand kan Norlander konstatera att det blev två års ideellt arbete. Men han verkar inte nedslagen för det. Tvärtom pratar han om att så småningom starta ett möbelföretag också.
- Jag ser bara fördelar med att bygga min egen arkitektur. Det är oerhört mycket jobb och svårt ekonomiskt, men vill man inte kompromissa är det enda alternativet.
Johannes Norlanders hus och möbler handlar om att hitta tillbaka till en urform. Husen är lådliknande och hyllan Cano ser ut som om den var byggd av Meccano.
- För mig handlar bra arkitektur och form om omsorg, inte om att vara spektakulär. Form följer funktionen, du vet. Jag gör min grej och hoppas att folk gillar den.
Johannes Norlander är långtifrån ensam om att ta saken i egna händer. I motsats till resten av samhället producerar designsfären fåmansföretag på löpande band. Och allt fler av dem producerar själva. Modebranschen är det tydligaste exemplet (även om två av tre modeföretag ger upp inom en treårsperiod).
Men även många arkitekter och andra slags designer väljer att stå för sin egen tillverkning och ger sig in på vad andra, mer trygghetstörstande människor, skulle kalla vansinnesföretag.
De kompromissar hellre med sin egen tid än med kvalitet och ser entreprenörskap som en chans att göra något de tycker är kul och står för, snarare än ett sätt att bli rika.
Fast vissa blir det ändå. Få trodde att jeansen skulle bli någonting annat än en kul grej när Jonny Johansson på reklambyrån Acne ritade det första paret 1998. I dag omsätter klädkoncernen Acne 310 miljoner och har 130 anställda.
Camilla Norrback är ett annat exempel på att det kan löna sig att tro på sina idéer, trots skepsis från omvärlden. När hon började producera ekologiska kläder för sex år sedan stod affärsänglarna inte direkt i kö. Men i dag exporterar hon kläder till tiotalet länder och diskuterar framtid med en riskkapitalist. Och när den svenska paviljongen på världsutställningen "Expo 2008" nyligen ville framställa Sverige som ett föregångsland inom hållbar utveckling fick personalen bära Norrbacks kläder.
- Jag vill att Camilla Norrback ska bli ett stort företag, och nu när jag vet exakt vad varumärket står för känns det okej att släppa in externt kapital. Det blir inte tal om några billiga skräptyger, det vet alla inblandade. Det ingår i min affärsidé att bygga något varaktigt, säger Camilla Norrback.
Hon gör kvinnliga plagg med något slags retrotanke. Hon sköter all produktion själv och tar bort så många mellanhänder som möjligt för att få maximal inblick. Att hitta nya, ekologiska material och nya leverantörer ingår i affärsidén, med åren har hon byggt upp ett leverantörsnät värt miljoner.
Vår- och sommarkollektionen 2009, som kan kallas bondromatisk, är inspirerad av den amerikanske konstnären Andrew Wyeth. Materialmässigt har hon tagit ett nytt steg och koncentrerat sig på färgningen, som ofta belastar miljön lika mycket som materialframställningen i sig. Kollektionen rymmer både siden färgat med krappbär, naturligt färgväxande bomull och bomull som färgats med naturlig indigo och tannin.
- Det är fantastiskt att få skapa som jag gör. Men det har varit en jättekamp att få det att gå ihop och jag hade aldrig orkat utan ett engagemang även på ett djupare plan.
Många designer testar egen produktion vid sidan av andra uppdrag. Catarina Giarimi, som producerar glas för det dukade bordet, är en av dem. En annan är Hetta som producerar ullprodukter för bordet och köket. Men få startar egen tillverkning på ett lika bokstavligt sätt som duon Anna Häggblom och Ola Stålhammar bakom vaggan Knoppa - de hade fabriken hemma i vardagsrummet första året.
- Det var vi som tryckte tygerna, sydde påsarna, tillverkade en bockningsmall i plywood, bockade vaggans hårda delar och monterade alltihop. Vi till och med krympte omslagsplasten med varmluftspistol till de första 200 vaggorna, berättar Anna Häggblom.
Det är fyra år sedan nu. Förra året sålde de 600 vaggor till åtta olika marknader.
- Att göra allt själva var vårt sätt att bygga upp ett företag utan för stora risker. Men vi importerar cider också, säger Anna Häggblom.
Vill man så går det. På något vis. "Brave new world" är namnet på textilföretaget Knitsbythemetres första kollektion. Det startades för tre år sedan av textildesignern Ulrika Mårtenson och produktdesignern Margot Barolo, och mod är bara en av de nödvändiga egenskaper som utmärker dem. Sedan stora delar av den svenska textilindustrin lades ned på sextio- och sjuttiotalen har antalet nyetableringar i branschen varit minst sagt magert.
- Man ska vara realist, vi blir aldrig någon Galne Gunnar. Men kan vi nå en till två procent av arkitektkåren räcker det för oss, säger Ulrika Mårtenson.
Knitsbythemetre producerar hängande, stickad textil för offentliga miljöer och vänder sig främst till arkitekter. Mårtenson är en av Sveriges mest experimentella textildesigner och har tidigare jobbat mycket med att utveckla ljudisolerande textilier. Knitsbythemetre är hennes och Margot Barolos gemensamma produktions- och experimentverkstad: en lek med lin-, ull- och syntettrådar, strukturer, proportioner, grovlekar och produktnamn som Tomorrow och Eternity.
- Vi tycker att textilområdet är outvecklat inom arkitekturen och vill "lura in" mer textilier. Ett hängande tyg kan vara lika mycket konst som en tavla och dessutom fungera till exempel som ljuddämpare, säger Ulrika Mårtenson.
Duon vill att deras produkter ska ha en känsla av hantverk och enligt Margot Barolo har de för avsikt att använda industrin på ett nytt sätt:
- Vi vill experimentera tillsammans med underleverantörerna. Ska det bli nyskapande produkter krävs det att alla led i kedjan går i gång på att lösa problem.