Maria Lind har varit verksam på Tensta konsthall i ett år, men det är först nu som hon riktigt tar hela stället i besittning. Hon är förtjust och hemskt nöjd, säger hon och visar de nymålade lokalerna.
En del av dem är konst i sig: både den mönstrade tapet som klär en av de större väggarna och det svarta trägolvet tillhör utställningen. I ”Abstract possible” medverkar 22 konstnärer från ett tiotal länder. Utställningen är en utveckling av den som visades på Malmö konsthall för ett drygt år sedan.
I Stockholm har den förgreningar till Tensta centrum ett stenkast bort (där Gunilla Klingberg har gjort verket ”Brand new view” på glasfasaden), till ett litet seminarierum på institutionen för modevetenskap på Stockholms universitet (där en variant av tapeten sitter, gjord av den schweiziska konstnären Mai-Thu Perret) – och till auktionshuset Bukowskis, i Stockholms innerstad.
I salen finns videokonst och objekt, måleri och skulptur. Etiketten spelar kanske mindre roll, och det är inte självklart hur man bäst benämner det lekstugeliknande pusselbygge av 6 500 bitar pastellfärgad styrofoam som den danska konstnären Tommy Stöckel har byggt upp.
– M-hmm, det är nästan klart, säger han med ett litet leende och tillägger att han alltid har varit road av matematiska formler, geometriska former och repetition.
I ett angränsande rum sitter en svit textbaserade bilder av Hasselbladspristagaren Walid Raad.
Flera konstnärer är på plats för hängning och vernissage, och bakom olika typer av runda glasögonbågar beskriver de sina verk. Ingenting är figurativt.
Maria Lind berättar om utställningens tre spår:
– Det första är den formella abstraktionen, som handlar huvudsakligen om gestaltning. Det andra handlar om ekonomi, konstens finansiering och den förändring som har skett på det området under de senaste tio åren.
Det tredje temat är tillbakadragande – ordet abstraktion kan härledas ur latinets ”ab strahere”, att dra tillbaka – och här står konstnärers arbetsvillkor och deras strategier att skapa sig utrymme i fokus.
Samtliga teman hör till dem som intresserar Maria Lind för konsthallens hela fortsatta verksamhet.
Men konsten på väggarna och på golvet (det svarta golvet är för övrigt en monokrom av amerikanen Wade Guyton) är bara en del av Tensta konsthalls verksamhet. Utställningen kombineras med debatter och seminarieserier, ofta i samarbeten med en rad andra konstinstitutioner och konstaktörer. En av de mest angelägna punkterna är, menar Lind, just den förändrade finansieringen av konsten. År 2005 var hon redaktör för rapporten ”European cultural policies 2015”, som tog tempen på konstlivet och blickade ett decennium framåt.
– Det mesta av vad som skrevs i den har slagit in, och vi har fått en uppdelning av konsten i en mycket kommersiell, populistisk del, och en del av mindre, konstnärsdrivna initiativ.
En del i detta är auktionshusens förändrade roll och inbrytning på förstahandsmarknaden, något som också diskuteras flitigt. En del av ”Abstract possible” kommer också att äga rum på Bukowskis, i regi av konstnärsduon Goldin+Senneby (men på initiativ av Bukowskis).
Och det blir fler rapporter.
Fast Tensta konsthall vill också göra annat än teoretiserande utställningar:
– Vi håller på med samtidskonst som vill testa och utforska. På det sättet är vi egentligen inte gjorda för Tensta, men vi tänker mycket på en förmedling som kan fungera i Sverige och internationellt – men också i Stockholm och här i Tensta.
Konkret handlar det exempelvis om ett helt nytt kafé, en avskaffad obligatorisk entré (som ersätts av en frivillig donation) och en ny hemsida där allt finns på tre språk: svenska, engelska och arabiska.
– Jag hoppas mycket på kaféet, och att det också ska vara välkomnande för många kvinnor, vilket Tensta centrum inte alltid är.
Men det rör sig även om barn- och ungdomsarbetet, där flera projekt är i gång sedan den tidigare chefen William Eastons tid, som konstkollo under loven och ”konsthallsklubben”, som startades av ett gäng mellanstadietjejer för ett och ett halvt år sedan, och som sedan dess ses varje onsdag.
Maria Lind tänker sig ett par tre utställningar om året, varvat med det övriga programmet. Och parallellt med ”Abstract possible” visas ”Bidoun library”, en vandringsutställning om böcker och trycksaker från Mellanöstern.
Där är väggarna täckta av allt från romantiska pocketböcker där mörka oljeschejker kysser blonda kvinnor på omslagen till politiska propagandatidskrifter från en rad länder. En hel sektion ägnas publikationer inom olika ämnen utgivna i Egypten under förra våren, och i mitten står ett rangligt torn av konstböcker. Projektet leds sedan några år från New York av bland andra konstnären och curatorn Babak Radboy.
– Vi utvecklar det löpande, och läser allt. Vi klipper ut meningar och kombinerar dem till nya böcker. Det är intressant att se vad som faktiskt står: vissa böcker innehåller inga frågor över huvud taget. Andra är pepprade med dem. Flest frågor är det nog i publikationerna från den egyptiska revolutionen, säger han.
– Vi ska göra en ny bok här i Sverige, baserad på den statligt stödda utgivningen av invandrarförfattare. Det stödet har gjort situationen här fullständigt annorlunda än i många andra länder.
”Bidoun library” har tidigare visats i till exempel Beirut, Abu Dhabi, Kairo och London.
En stund senare säger Maria Lind med fast och bestämd röst:
– Jag vill att konsten ska ha ett rimligt handlingsutrymme. För oss handlar det delvis om finansiering och jag undrar var alla mecenater är.
Hon gör en kort paus innan hon fortsätter:
– Jag försöker tänka långsiktigt, och jag vill att Tensta konsthall ska gå från att vara ett projekt till att bli en institution.