I DN 22/5 reagerade Ingrid Elam över att Anna Odells konstverk beskrivits som ett misslyckande.
Ingrid Elam hävdar att Odells verk ”Okänd kvinna” inte prövar några gränser. Det är knappast sant. Här prövas onekligen en moralisk gräns. Alla som i likhet med mig arbetat något inom psykvården vet att fysiska ingrepp för att hindra en patient att skada sig själv är något man bär med sig. Att lura människor, som är tvungna att göra detta i sitt vårdande arbete, kräver goda skäl. Och, som jag skrev i min i stort erkännsamma kommentar om detta examensarbete: Anna Odell försöker – i den dokumenterade reaktionen på de huvudsakligen avrådande synpunkter som framförs av vårdanställda – verkligen förse sitt verk med en redovisning av de skäl som väglett henne. Men, som jag också skrev, verket som objekt kommer att stå i vägen för den diskussion hon vill dra i gång, något som debatten avspeglar.
Skälet till det står inte minst att finna i att verket i så hög grad handlar om objektet. Den självreflekterande delen är moraliskt motiverad, men fokus hamnar på möjligheten att genomföra ett sådant här projekt snarare än på tvångsvårdens mål och medel. Det är synd, inte minst för att Anna Odell i den del som är central – skeendet på bron – skickligt visar möjligheterna i denna typ av gestaltad konst.
Som helhet har projektet en tyngd som absolut motiverar dess plats i offentligheten. Tonvikten i ”intressant misslyckande” bör ligga på ”intressant”. Vilket inte betyder att invändningarna är irrelevanta.