Tempot har blivit högre med tiden. Fast egentligen målar Karin Mamma Andersson inte fortare, säger hon, hon är bara mer fokuserad när hon är i ateljén. Mer blir gjort på samma tid. Hon har visserligen alltid jobbat under tidspress - inför konstskolor, stipendieansökningar och utställningar - men digniteten är annorlunda nu.
Under de senaste två åren har Karin Mamma Andersson gjort ett internationellt genombrott som konstnär. År 2003 var hon det svenska bidraget i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen, där hennes målningar fick fina omdömen.
Det här året väntar ett stort antal målningar på att målas - för Berlin, Stockholm, Pittsburgh, London och New York.
I ateljén ligger tuber och penslar överallt. På väggarna hänger fem, sex målningar och flera andra står på stafflier. Tre målningar ska till biennalen i Berlin om bara några veckor: en är klar, en är halvfärdig och en finns inte än. Alla kretsar kring Venedigbiennalen, och en av dem heter "Nordic pavilion".
- Förut var det några målare här (hon pekar på en yta på duken), men det var jättefult så jag målade om. Ett tag var det knallgrönt. Det här är det fjärde skedet och det har tagit ovanligt lång tid. Den andra målningen är inte klar, men det är några tyckare som sitter där. Men männen där (hon pekar på det övre, högra hörnet) ska jag ta bort. De stjäl fokus från kvinnorna, eftersom man ser deras ansikten så. Jag målar alltid om, ändrar och gör om, ända till det bränns.
När det bränns är målningen klar. Då känns det bra.
Senare berättar hon att det är första gången som hon målar något självbiografiskt. Allt skapande är i viss mån det - det måste det vara eftersom det handlar om identifikation, menar hon, men aldrig tidigare har hon låtit det synas så tydligt.
Framgången är förstås rolig och hon behöver inte extraknäcka längre, men utställningstempot har också stört. Varje utställning är en urladdning och det är jobbigt att hitta tillbaka.
- Före 1995, när jag hade min första separatutställning, hade jag aldrig sömnproblem. Det har jag nu. Jag vaknar klockan fyra på morgonen och ligger vaken i flera timmar. Det enda som hjälper är att komma in i en arbetsperiod.
Man måste lära sig att lita på att det finns en kärna någonstans där inne. Den är svår att ringa in och tala om, men den finns där och man kan arbeta sig fram till den. Målningarna har tillkommit i sjok, och de senaste årens produktion med ett fyrtiotal verk på ett par år har fötts stötvis. De är ögonblicksbilder.
- Man vet att det finns något före, och att det fortsätter efter målningen. Jag är ute efter de korta sekvenserna.
Efter Berlinbiennalen väntar en utställning på hemmagalleriet Magnus Karlsson, med även akvareller. Samtidigt håller hon på med en ridå till sin gamla gymnasieskola i Luleå.
Och i höst väntar nästa stora, prestigefyllda utställning: Karin Mamma Andersson har blivit inbjuden till Carnegie International i Pittsburgh som en av ett fyrtiotal konstnärer från hela världen.
- Jag ska dit med minst tio målningar. Men det är ingen skillnad om man ska ställa ut på Galleri 1 i Göteborg eller på Stephen Friedman i London. Tavlorna måste hålla och vara lika bra var de än ska hänga.
Måleriet är som vilket språk som helst, med tydliga regler som gör att betraktaren förstår. Det paradoxala, säger hon, är att det handlar om att bryta mot just de reglerna för att skapa sig ett eget, personligt språk - som ändå ska gå fram. Tecknandet var hennes första språk och i backspegeln ter sig yrkesvalet som självklart. Karin Mamma Andersson har alltid ritat. I Luleå på 1960- och 70-talen var det dock inte lika givet; hon kommer från en arbetarfamilj där konstnärsyrket inte fanns på kartan. Den sju år äldre systern blev sjuksköterska.
- Hon brukar säga att hon banade väg för mig, och det är nog sant. Jag har alltid känt att jag är skyldig henne en målning.
Men vägen blev krokig och lyckligt okunnig om rangordningen mellan konstskolorna bytte hon Konstfack mot Gerlesborg.
- Jag hade kommit in på skulptur men hoppade av efter ett år. Det passade inte mig - man var tvungen att alltid ligga steget före och jag ändrar mig hela tiden. Jag fattade aldrig att det var ett steg nedåt i hierarkin att börja på Gerlesborg. När man skulle presentera sig där och säga vilka skolor man hade gått på - och jag sa "Konstfack" - stirrade de på mig som om jag inte var klok. Men Gerlesborg var bra.
Hon ser glad ut. Sedan blev det Mejan, också det "en lycklig tid" som hon säger.
I grunden ser Karin Mamma Andersson sig som landskapsmålare. Hon har målat berg, träd, slätt - ofta nordisk och i synnerhet norrländsk natur. Landskapen har på sistone allt oftare givit plats åt interiörer.
- När jag själv börjar känna mig synonym med björkar så har andra förmodligen känt så länge. Man blir trött på sig själv och jag längtade efter något nytt.
Men den målade duken är inte hela verket - den sista delen är titeln. Verken har titlar som "Minnesluckorna öppnas alltid från söder" och "Men hur är det att leva med svettiga, svarta naglar i det eviga fifflandets atmosfär?", den sistnämnda en rad snodd rakt av ur en novell. Kraven på engelska titlar har gjort det mycket svårare att hitta ord.
Det går att hitta ett stort antal referenser i Karin Mamma Anderssons måleri, men den konstnär som har betytt mest är Dick Bengtsson. Inför Liljevalchs Dick Bengtsson-utställning i vår är hon ombedd att skriva i katalogen.
- Han är min stora läromästare, helt klart. Jag var otroligt fascinerad av hans sätt att lägga på färg och hantera yta och ville göra likadant. Han är en av vår tids stora målare, fast han är feltolkad. Alla fastnar på hakkorsen och kommer inte vidare. Det är som med Henry Darger - alla tittar på hans flickor med snoppar, men de figurerna är bara skeletten till en bildvärld som är helt unik.
- Men man kan gå så nära att man bränner sig och det gjorde jag. Under lång tid kunde jag inte börja arbeta utan att först bläddra i min Dick Bengtsson-katalog. Jag kunde börja gråta om jag inte hittade den. Så är det inte längre. Jag är inte trött på att bli jämförd med Dick Bengtsson, men jag är trött på Dick Bengtsson.
Karin Mamma Andersson betonar vikten av att inte förhäva sig:
- Just nu funkar det jag gör. Jag tror att det finns en längtan efter det berättande måleriet efter tio år av video och foto. Men det är en pendel, det gäller bara att inte låta svängningarna få påverka min egen situation.
Efter Venedigbiennalen blev kasten tvära:
- Allt var jättekul till efter öppningen, då fick jag råångest. Jag kom hem och det var alldeles tyst. Där hade det varit gallerister och museer från olika länder och intervjuer i utländska tidningar. Här var det bara Dagens Industri som skrev lite, annars såg folk medlidande ut och sa "åh, hur var det i Venedig ...?" Det var som en konstig dröm, helt surrealistiskt. Jag kunde inte göra någonting. Jag gick och hyrde videofilmer.
Några veckor senare åkte hon tillbaka tillsammans med sin syster. Det var bra:
-Jag tänkte nej, jag har inte alls gjort bort mig. Då kunde jag börja jobba igen.