"Welcome to California - Adjust Your Attitude". Reklamtavlan vid Los Angeles flygplats anger en avslappnad ton: sol, strandparty, surfing, teveteam, filmstjärnors krogar. Samtidigt är L A kontrasternas stad. Helltown and Eden. Sunshine and Noir. Los Angeles räknas som världens mest mytologiserade stad, ett stadslandskap vars vardag förgäves försöker hävda sig bland alla utopiska och dystopiska skildringar i litteratur och film.
Men bilden av ett formlöst L A utan början och slut, småhusområde efter småhusområde sönderskuret av motorvägar, är inte längre hela sanningen. Under senare år har arkitekturen gjort rejäla nedslag. Och det är sextiotalets kulturrevolution som lever vidare. Frank Gehrys Walt Disney Concert Hall är helt i Los Angeles starkt individualistiska anda, med utmanande skulpturala former. Samma attityd, men med ett betydligt råare uttryck återfinns i Morphosis CalTrans två kvarter därifrån, en till synes ointaglig borg som hämtad ur "Star wars", men med ett stort torg för skateboardåkare, fika och skådespel.
- I sextiotalets Los Angeles skapades en konst som med tiden har visat sig vara extremt banbrytande. Då fick konstnärerna inte så stor uppmärksamhet utanför staden, utom i viss mån Edward Kienholz och David Hockney. Att de inte lät sig sorteras in i kategorier som minimalism eller popkonst gjorde dem till Lone Rangers, men just deras fria, självständiga glidande mellan genrer och hierarkier är det som har inspirerat många av dagens unga konstnärer.
Det säger Modernas museets chef Lars Nittve, som själv är curator för museets avslutande jubileumsutställning "Tid & Plats: Los Angeles, 1957-1968", där konsten är kärnan. Men den rörliga andan i Los Angeles under efterkrigstiden reflekteras också i film, design och arkitektur, särskilt det så kallade Case Study House Program.
De omtalade Case Study-husen, som började byggas direkt efter kriget och avslutades i mitten på 60-talet, propagerade för en mer mänsklig och mjukare tolkning av den europeiska arkitekturmodernismen. De 24 husen är alla exempel på upplösta barriärer mellan inne och ute, med öppna planlösningar och skjutbara glaspartier.
Det skulle dröja ända tills åttiotalet innan modernismen detroniserades med Robert Venturi och Dennis Scotts hyllning till Las Vegas neonspäckade reklaminstallationer och brittiska Archigrams vandrande städer och satellitlika bostadsmoduler. I sina första byggnader tog Frank Gehry fasta på sextiotalsandan med sin "cheaptec" - arkitektoniska collage gjorda av billiga överblivna material som rå plywood, korrugerad plåt, stängsel och återanvända bjälkar:
- Jag kom till arkitekturen via konsten och jag är fortfarande fascinerad av den. En del påstår att jag är konstnär och inte arkitekt. Men visst är jag arkitekt! Att måla är däremot ett sätt att träna ögat. Jag fascineras av hur konstnärer komponerar en tavla, det har gett mig idéer, lärt mig komposition och visuella samband.
Frank Gehrys kontor på Cloverfield avenue i Santa Monica är fyllt av modeller, den ena större än den andra. Det är inte bara arbetssättet som är konstnärligt, Gehrys materialhantering är direkt influerad av konstnärsvänner som Jasper Johns, Robert Rauschenberg och Claes Oldenburg.
Ett exempel är regissören Bill Nortons strandvilla nere i Venice beach, ett spretigt dekonstruerat badvaktstorn. I Walt Disney Concert Hall, som skissades fram före Guggenheimsmuseet i Bilbao, den nya arkitekturens genombrottsverk, sammansmälter däremot tak och fasad till ett omfamnande skinn. Här lämnar Gehry inte bara den europeiska arkitekturmodernismens minimalism bakom sig, utan även vardagsrealismen och popkonsten. Gehry har kallats för dekonstruktivist, men lika lite som sina kollegor i LA låter han sig inordnas i någon stil, han lånar friskt från olika håll och på senare tid är det snarast barockens rumsupplösning som inspirerar.
Några kvarter närmare beachen har Thom Mayne sitt kontor Morphosis. Likt andra i arkitekturavantgardet försörjde sig "the bad boy from L A" tidigare på att sälja skisser och målningar, och de få beställarna fick stå ut med Maynes karga, kompromisslösa och egotrippade attityd.
Nu har tiden kommit i kapp honom. Eller tvärtom. I dag har Morphosis projekt i Dubai, Kina, Paris, New York, kontoret är fyllt av modeller som är lika mycket hus- som landskapsarkitektur. Mayne menar att sextiotalets politik var alltför totalitär och dogmatisk, det var den kulturella revolutionen som tände honom, att allt det som laddats upp under årtionden i konst, musik, film och design plötsligen släpptes fritt.
- Vi satte kollektivet i centrum, det gränsöverskridande och vi fokuserade på sociala frågor, gröna vågen, stadsplanering. Nu har våra projekt fått en större skala och påverkar människor på ett helt annat sätt.
- Vår nya kontorsbyggnad i San Francisco handlar inte om estetik, utan om stadsliv, om en ny arbetsplatskultur. Vi lyckades bygga helt utan luftkonditionering och med en perforerad fasad i rostfritt utan synliga fönster. Många vill se det som en skulptur, men det handlar inte om estetik utan om komplexa lösningar inspirerade av hur biologiska system är uppbyggda.
Nu är Los Angeles knappast någon normal stad vare sig i europeiska eller amerikanska ögon. Mellan krigsslutet och sextiotalet fördubblades befolkningen, Ebenezer Howards trädgårdsstadsideal gick under i en ohämmad markspekulation. Uppemot ett hundratal olika språk och nästan lika många stadsbildningar. Matmixar som Saigon hot dogs och Koscher enchilados. Immigrationsvågor lika omvälvande som jordbävningar och skogsbränder. En befolkningstillväxt som inte står Sydamerika efter.
Motorvägar skär kors och tvärs genom stadskartan vars villamattor upplöses och återkommer. Mission Style. Spanish Colonial. Nygotik. Renässans. Victorian. Frank Lloyd Wrights Romantic Modernism. Pastischer, parafraser på allt vad världen kan erbjuda i arkitektur blandas med unika verk.
Annonstavlor målade i vanilj, pistasch, hallon, citron: "Jesus is coming soon", "Fine Liquors", "Astrology", "Numerology", "Psychic readings". Blå himmel och gassande sol med becksvarta skuggor som hos författarna Raymond Chandler, James Ellroy, Joan Didion och filmaren David Lynch.
Uppe i Culver City har tunga nästan figurativa betongkonstruktioner intagit de gamla industrikvarteren. Pelarrader av snedställda Pvc-rör. Dansande stålbalkar. Väggar av gyllene glasfiber. Eric Owen Moss sätter sin prägel på en hel stadsdel med genomskurna geometriska volymer.
Den gamle arkitektikonen Philip Johnson kallade honom för "A Jeweller of Junk", andra talar om en kreativ schizofreni, själv betecknar han sig gnostiker.
- Det här är utsidan av utsidan, och det här är insidan av utsidan, och det här är utsidan av insidan, och det här är insidan av insidan. Det som binder samman de olika delarna är något av spänningszon, det fungerar som sammanbindande kitt.
Nog låter Eric Owen Moss kryptisk, men ritningarna till The Samitaur (se sidan 1), en betongtung byggnad för Kodak från mitten av 90-talet, tar utgångspunkten i ett verk av konstnären Henry Moore. En serie hjälmar omsluter näsa, öron, huvud, och det är mellanrummen som framhävs.
- Sanningen är inte absolut, den handlar om intentioner och möjligheter. Om att något skulle kunna vara möjligt. Och även något annat. Att inte behöva säga: Okej, jag är nymodernist, okej, jag älskar symmetri, okej, jag hatar symmetri, okej, jag är dekonstruktivist.
- Den tidiga modernismen satte upp regler om vad som var bra och dåligt, vad som var rent, rakt, konformt, där fanns ett helt regelsystem. Problemet var att hur vacker den än är så var modernismen alltför spartansk och sträng. Den hade inte plats för människans psyke.
Stealth building strax intill kontoret är lika asymmetriskt som jaktplanet, djupt liggande fönster i exakt gjuten betong. Fast baksidan är desto mer öppen. Stora snedställda fönster exponerar kontorsmiljöerna. Här finns dessutom The umbrella, ett skulpturliknande tak tänkt som en mindre experimentscen för L A Philharmonic Orchestra. Eric Owen Moss, som i dag är rektor för SCI-Arc nere i Downtown, en av världens mest välrenommerade arkitektskolor, vann i fjol History Channels tävling om framtidens stad med en vision om ett nytt Los Angeles. Sextiotalets rebelliska attityd lever vidare, inte i ännu fler ikonbyggnader, utan i direktkontakt med samtidens utmaningar.
- Städer och länder definieras av sin infrastruktur, men vår faller samman här i USA. I Asien spenderar man miljarder på att bygga nya tunnelbanesystem medan den amerikanska regeringen använder samma summor till att kriga i andra länder. Vi vill bygga över, under, omkring, igenom freeways, flodbäddar, kraftledningar och järnvägsspår. Den nya byggnationen har infrastrukturens skala, men blir till bostäder, arkitektur för offentliga och privata ändamål, den skapar en samhällelig helhet av det som ingenjörerna misslyckades med.
Gateway Art Tower, är ett av de projekt som Eric Owen Moss vill bygga i närheten av stadens nya Exposition light rail line som ska återge bilstaden något av det välutvecklade spårvägsnät som genomkorsade staden i början förra seklet.
Kanske kommer hans projekt tillsammans med Frank Gehry och Thom Maynes arkitektur bidra till nya fixpunkter som ger Los Angeles stadsmönster en starkare fysisk identitet.