Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Vallastaden 2017, bo- och samhällsexpo i Linköping

Vallastaden i Linköping är den första stora bomässan i Sverige på länge. Julia Svensson ser en varierad stadsbild med miljömässig hållbarhet men efterlyser bättre bostäder i olika prisklasser.

Vallastaden 2017

Bo- och samhällsexpo

Linköping. Visas t o m 24/9.

 

Det är mycket uppståndelse kring Vallastaden. Den är den första kommunala bomässan på 16 år i Sverige och infaller dessutom när många längtar efter lösningar på bostadsbristen.

För Linköping innebär den nya stadsdelen Vallastaden en ny riktning. Linköping är en ganska utspridd och bilburen stad, men Okidoki! Arkitekters plan för området fokuserar på hållbarhet och småskalighet. 1 000 nya bostäder på ute på åkern, som ett första steg i att binda ihop universitetet med centrum.

Det är med dessa visioner i åtanke jag går omkring i Vallastaden. Den miljömässiga hållbarhetssträvan syns i det gemensamma garaget och den avancerade avfallsanläggningen. I utkanten av området finns också parken Paradiset med kolonilotter. Därintill går bussen till Linköpings centrum.

Även social hållbarhet betonas. För att få en blandad befolkning varierar bostadstyp och upplåtelseform, här finns allt från studentrum till privata villor. Den smala bäck som löper genom området har rikligt med uppehållsytor i trä. De boende i varje kvarter kan mötas i gemensamma hus.

Läs mer: Annica Kvint: Framtidens städer har hus av trä och gröna artärer

Däremot har man inte lyckats med det viktigaste för en socialt hållbar och varierad stad: att bygga för alla inkomstgrupper.

Eftersom byggbolagen inte tjänar på att bygga billiga hyreslägenheter har det i Vallastaden inte heller byggts en enda sådan. Här kommer bostadsbristen in i bilden, och det faktum att ingen tycks vilja åtgärda den. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har något system för bostäder för låginkomsttagare. Men i stället har politiken – även i socialt hållbara Vallastaden – lämnat allt ansvar till marknaden.

Längs de bilfria gatorna kivas husens Instagramvänliga fasader om min blick. Arkitekterna Kjellgren Kaminskys postmoderna fönster med guldram. Maria Polls grafiska tegelfasader. Mohammad Al Zoghbis pastellfärgade radhus. Spridds loftgångshus i trä. De olika uttrycken har visst kvaliteter. Tillsammans är de många skrikiga röster som stjäl uppmärksamhet från stadsrummen och från den nu knappt urskiljbara offentliga konsten.

Genom de olika hemutställningarna kommer man också in i husen, vilket är det stora skälet till att besöka Vallastaden under själva bomässan.

Inomhus späds önskan om variation på med hjälp av inredningen. Till många av lägenheterna har det skapats fiktiva karaktärer som inredningarna baseras på. Den grå byråkraten Lennart har (oväntat nog?) inrett hela sitt hem i rosa. Den ekonomiskt sinnade egenföretagaren Selma hyr ut skrivbordsplatser till frilansare i sin lägenhet och lärarstudenten Henning drygar ut kassan med en hemmarestaurang.

Tyvärr upplevs inredningen i alltför många fall som ett försök att kompensera för dåliga planlösningar. Kanske är hallutrymmet onödigt stort och det kombinerade kök/vardagsrummet för litet. En annan tydlig trend är etagelägenheter med partier av dubbel takhöjd, där det slösas med dyra kvadratmeter.

Inte sällan tycks arkitekten också ha fått kompromissa med viktiga detaljer för att huset ska hålla budget, vilket ofta maskeras med iögonfallande fasad och dekorationer, men som på nära håll ger ett lite taffligt intryck.

De positiva undantagen finner jag bland annat i två privata villor, House for Mother av arkitekterna Förstberg Ling och Villa Wiklund/Friström av Gabriel Wiklund. Förutom att hemutställningarna här är verkliga hem har de här två väldesignade husen det gemensamt att de beställts av privatpersoner. Det vill säga, det finns ingen byggherre som måste ta ut vinst.

Det mest intressanta med Vallastaden är att det är en motreaktion mot det system av få stora byggherrar och ensartade storskaliga miljöer, som sedan länge råder i Sverige. I de flesta kommuner är det dessutom oftast byggbolag som tar initiativ till att bygga, och staden säljer sin mark innan detaljplanen görs.

I Vallastaden gör man tvärtom. Kommunen har tagit tillbaka makten och beslutat vilken sorts projekt man vill ha innan man anvisat mark till byggbolaget. För att få mer variation har man dessutom delat upp marken i betydligt mindre fastigheter än vanligt. Detta har lett till att även mindre bolag fått chansen att bygga, och till en mer varierad stadsbild.

Gissningsvis beror många bostäders dåliga kvalitet både på bristande samarbete mellan arkitekt och byggare, och på vinstmarginaler. Men med Vallastadens höga ambitioner skulle man givetvis önska bostäder som är bättre än vanligt.

Förhoppningsvis är Vallastaden 2017 ett steg på vägen till ett mer jämlikt och mindre cyniskt svenskt stadsbyggande. Men risken finns att den blir ihågkommen för sin tids fåfänga drömmar om gemenskap, småskalighet och hållbarhet. Fåfänga, just därför att samhällsutvecklingen egentligen gick helt i motsatt riktning.