Modernautställningen görs vart fjärde år med ambitionen att skapa en plattform för diskussion om den svenska samtidskonsten. Så säger man på sin hemsida. Curator Fredrik Liew förklarar hur man gått till väga: ”Vårt researcharbete har utgått från ett antal grundläggande frågeställningar: Vad innebär det att leva i Sverige i dag, och hur speglas det i konsten? Hur ser de samtida konstnärsrollerna ut? Finns det en rådande trend?”

Jag skulle säga att det för en bredare publik endast finns en samtidskonstnär på 2010-talet och hon heter Anna Odell. Många är vi som med förvåning tagit del av åsikter om henne och hennes verk, från snart sagt alla håll, utom från den etablerade konstens institutioner.

Med Modernautställningen 2010 erbjuds nu det svenska konst­etablissemanget chansen, för att inte säga plikten, att låta samtiden fördjupa bekantskapen med denna unga konstnär, som med den äran stått pall för samtidens konst- och kulturförakt. Som fått stå till svars för snart sagt samtliga frågor kring samtidskonsten och dess påstådda uppgifter.

Har man då erbjudit henne en plats på denna plattform för en vidare diskussion? Nej. Man har bjudit in 54 konstnärer vars konst och verksamhet anses viktigare än Anna Odells.

Om 50 år kommer konsthistoriker att upptäcka att 2010-talets konstetablissemang, som de flesta, inte såg det de hade framför ögonen.

Kanske kommer man också att finna att med konstnärer som Anna Odell, Lars Vilks och Pål Hollender plöjde konsten nya fåror för sin kommunikation och lämnade den förlegade konstvärlden med sina rigida institutioner bakom sig.